Läskampanjer: vill barn läsa eller inte?

En kollega tipsade mig om en ny stor läskampanj i Danmark där man stolt slår på trumman och konstaterar att lästvång är kasst. Om man tvingar barn att läsa så ger det ingenting. Ingen blir mer förtjust i att göra något som tvingas på en.

Jag kan köpa hela idén och jag köper absolut upplägget att man ska lyssna till barnen och höra deras syn på saken. Kanske kan man hitta nya sätt att närma sig läsning. Det verkar vara en genuint bra och intressant kampanj och ändå är det något som skaver i mig.

När jag fått fundera ett tag inser jag vad problemet är. Än en gång tar vi avstamp i att barn naturligt ogillar böcker och läsning och helst av allt skulle slippa.

Att det finns en stor och växande grupp barn som ogärna läser är ingenting att blunda för, det är ett reellt problem vi måste ta tag i för att hindra ökad segregation och utslagning i framtiden.

Men när jag träffar skolbarn i mitt jobb som läsinspiratör är de allra flesta elever entusiastiska. De har en positiv inställning till böcker och har ofta ett förhållande till läsning. De kan ofta berätta om sina favoritböcker och har en ganska klar uppfattning om vad de gillar. Min erfarenhet är att den som redan gillar något mycket lättare kan lockas att testa något annat också.

Min rädsla är att det ständiga mässandet om hur barn inte vill läsa lätt blir till ett mantra som även barnen tar till sig av. Risken är att de läsande barnen ser sig själva som avvikande och "fel" då ju "alla" säger att barn inte läser. Ord är inte oviktiga.

Jag tror på glädje. Jag tror på entusiasm. Jag tror på bokprat som sköljer bra tips över ungarna så de har lättare att välja sig något att läsa.

Kanske kunde vi få lite kampanjer som vänder sig till barn som redan läser? Som uppmuntrar dem, ger dem en morot och en liten guldmedalj? Om barnen som redan läser fortsätter att göra det ökar chansen att några barn till dras med i själva vinddraget och hamnar med en bok i händerna. 

Image by freepik

Pestens blommor slår ut överallt

SPOILER Året är 1710 och Stockholm har drabbats av pesten. Ingen vet hur sjukdomen smittar, ingen vet hur man skyddar sig. Snart nog dör människor i drivor. Ingen går säker.

En klockren miljö om man vill skriva en roman om rädsla och om ett hot man inte kan se men som kan lura exakt var som helst. Det är svårt att läsa om pesten utan att tänka på vår egen pandemi för ett par år sedan. Ett smart sätt att låta en historisk roman tangera vår egen tid.

15-åriga Magdalena lever i en rik familj och tror att hon och de hon känner ska vara skyddade från sjukdomen. När hennes mamma drabbas och fullständigt bryts ned under ett obehagligt första kapitel ändras allt.

För att skydda dem från sjukan skickas Magdalena och hennes lillasyster iväg ut på landet där de inkvarteras hos en moster de aldrig träffat. En strikt och fanatiskt troende moster som helt tydligt hatar Magdalena och inte gör något för att dölja detta.

Systrarna spärras in i ett litet rum och tillåts inte ha kontakt med någon. Allra minst med mosterns styvson Axel som är sjuklig och sängbunden. Honom får man inte träffa och inte ens tala om. Men på nätterna hör Magdalena steg från våningen ovanför, steg som inte kan tillhöra någon annan än Axel. 

Hon kan inte låta bli att försöka ta reda på sanningen men råkar snart fler hemligheter på spåren. Hemligheter hon snart skulle önska att hon aldrig fått veta. Och samtidigt närmar sig sjukdomen på nytt - inte ens på landsbygden kan någon vara helt säker.

Att Mats Strandbergs nya ungdomsbok skulle vara en pärla tvivlade jag aldrig på - han är lika bra på att skriva utsökta skräckromaner för små barn som han är på att skapa vidrigt bloddrypande vuxenrysare.

Det som överraskade mig en smula var att den här berättelsen skulle ha en så stark dragningskraft också på lite yngre läsare. Trots att den står på ungdomarnas skräckhylla är det här en ganska söt spökhistoria som visserligen har en del omskakande element i sig men som passar utmärkt för någon i fjärde klass som gillar rysligheter och som kanske börjat snegla i riktning mot Stephen King och andra vuxnare författare.

Här finns en del ekon av Stephen King i detaljerna men helheten i stort påminner mig allra mest om Maria Gripes fantastiska romaner där det övernaturliga på ett närmast omärkligt sätt smyger sig in i den realistiska ramen. Om den här boken faller i smaken kanske Skuggan över stenbänken eller Agnes Cecilia kunde vara nästa steg i läsningen?

Det finns även en gratis lärarhandledning att ladda ned här för den som vill jobba med Pestblommor i sin klass.

Klicka på länken för att hitta Pestblommor i bokkatalogen Finna. Boken är utgiven av Rabén & Sjögren som äger upphovsrätten till omslaget ovan.

Bokprat med lärare

Jag tillbringar en väldigt stor del av min arbetstid åt att bokprata för skolbarn. Jag väljer ut böcker jag gillar, visar upp dem, berättar lite om vad de handlar om och försöker bygga upp en spänning, ett sug och en vilja att kasta sig över bokhögarna. För det mesta går det ganska bra.

De flesta bokprat jag gör äger rum på ett bibliotek men ganska ofta kommer jag ofta med mina böcker till en skola för att bokprata där. Jag föredrar helt klart att grupperna kommer till mig.

Om vi är på biblioteket kan alla som vill låna något direkt och få en bok med sig hem i väskan. Kanske hittar någon en helt annan bok än de jag pratat om som fångar intresset. Dessutom får jag etablera biblioteket som en plats dit man kan komma och tillbringa tid, bok i handen eller ej.

När man bokpratar på en skola faller alla de sakerna bort och man får hoppas att eleverna kan lägga sina böcker på minnet och beställa de böcker de vill ha. Man att vara på plats i skolan kan ha en riktigt stor fördel. Har man tur får man lärarnas hela uppmärksamhet i lärarrummet.

Vid sidan av oss på biblioteket är lärare helt klart den grupp människor som förväntas på bästa sätt kunna piska upp en läsiver och en bokaptit hos unga barn. Men lärare har så många saker som ska hinnas med i vardagen: multiplikation och skrivning och simning och föräldrasamtal och engelska. Att förvänta sig att de ska hinna vara inlästa på de senaste barnböckerna är faktiskt rätt mycket begärt.

Därför är det så kul när man får sitta ned i ett lärarrum och prata läsning helt fritt. Att få dela erfarenheter och tankar. Medan jag får fylla på deras arsenal fyller de samtidigt på min. De har ju resten av bilden, det jag inte ser, nämligen vad som händer mellan barnen och böckerna efter bokpratet.

Det vore fint med fler kontaktytor mellan oss läsinspiratörer och alla bra lärare där ute, stunder då vi skulle hinna prata och kläcka idéer tillsammans. Nästa gång skolan ska ha en fortbildningseftermiddag är det kanske biblioteket det skulle ringas till? Kanske ett par timmar bokdiskussioner är precis vad alla behöver?

Image by jcomp on Freepik

Så svårt att säga det man borde säga

Erka är klassens komiker. Varje vecka på klassens timme drar han sina bästa skämt och får alla att vrida sig av skratt. Alla utom en. Alla utom den Erka allra mest vill imponera på.

Julian verkar inte alls förstå sig på humor. Han har en snygg pannlugg, verkar vara väldigt allvarlig och gillar bara sport. Erka skulle så gärna vilja prata mer med Julian men det enda vapen har han i sin arsenal är att skämta. Skämt är ett språk Julian inte förstår.

När de väl får chansen att prata med varann och det visar det sig att Julian gärna skulle prova på orientering råkar Erka ljuga lite. Han säger att han kan orientera och att han kan lära Julian. Trots att han inte har en aning. 

Men Julian blev så glad och Erka vill så gärna hänga med honom. Hur ska han lirka sig ur orienteringen utan att göra Julian besviken?

Det finns en lång tradition inom barnlitteraturen att behandla besvärliga relationer flickor emellan, men Micaela Favilla är skicklig på att skriva fram hur krångligt det också kan vara för killar. Det finns så mycket saker man inte vågar säga, så mycket man inte vågar visa, så mycket man är rädd för.

När det enklaste bara skulle vara att säga som det är och berätta vad man faktiskt menar.

När den andra boken börjar har Erka och Julian faktiskt blivit bästa kompisar men nu får vi istället se världen genom Julians ögon. Han är inte alls så cool som Erka tror, han är mest rädd att alla ska förstå vilken konstig familj han har när allt han vill är att vara så normal som det bara går att vara.

Till råga på allt får Julian och hans bror ett husdjur - en dum kanin som bara stirrar och kissar och är allmänt obehaglig. Julian vill inte att någon ska veta om kaninen så han berättar inte för någon, inte ens för Erka som älskar djur. Snart känns tystnaden som en lögn. Hur kan man säga det man redan borde sagt för flera dagar sedan?

På vägen fram till det lyckliga slutet - naturligtvis blir det ett lyckligt slut - lär sig Julian att lyfta blicken lite grann. Om man inte oroar sig så mycket för vad andra ska tänka och tycka så hinner man istället vara sig själv och märka att alla andra också har saker som gör dem underliga.

Och om man vågar vara sig själv vågar man kanske till slut säga högt det man tänker allra längst därinne? 

Klicka på länken för att hitta Ett enda stort skämt och En liten vit lögn i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna av Lilla Piratförlaget som äger upphovsrätten till omslagen ovan.