Låt mig måla upp en scen som inträffar oftare än man kanske skulle vilja tro: en förälder kommer till biblioteket med ett barn - inte sällan sisådär tio till tretton år gammalt - som inte vill läsa. Inte sällan har en lärare sagt till med sin strängaste röst att nu måste barnet börja läsa för att det ska bli ordning på språket.
Föräldern vill nu hitta den bok som mirakulöst ska väcka läsivern. Barnet vill inte läsa någonting. Läsinspiratören står i mitten och inser att det här inte kommer att sluta väl. Ingendera kommer att gå ifrån biblioteket nöjd.
Att bli en läsande person och att utveckla ett förhållande till böcker är tyvärr ingenting man kan frammana genom att trycka på en knapp för att det plötsligt skulle behövas. Det är ett långsiktigt arbete som börjar redan när barnet är riktigt litet.
Det ideala är förstås att barn har tillgång till böcker från början. Hårda böcker man kan bita i, böcker som tål hårda tag. Långt innan man börjar läsa blir boken något man kan hantera, något man erövrar, något man lär sig hålla i och bläddra i. Något som kanske har fina bilder eller häftiga färger eller vad som helst som väcker ens intresse redan som liten.
När man blir lite äldre kan boken bli saken man samlas kring, barn och vuxna tillsammans. Man kan läsa, peka, fundera och prata tillsammans kring boken. Det tar tid, naturligtvis. Det måste också ofta ske på den vuxnas initiativ. Med vissa barn kan man få försöka många misslyckade gånger innan man hittar ett sätt att läsa tillsammans. Men att bygga grunder tar tid.
Böcker är på många sätt som tavlor på ett museum. De öppnar sig inte automatiskt för precis alla. Många behöver guidas in i böckernas värld för att lära sig uppskatta inte bara det som finns på sidorna men även att uppskatta boken som fysiskt föremål: att hålla och bläddra och bläddra tillbaka och låta fingrarna glida över uppslagen.
Återigen: det tar tid att bygga upp en relation mellan barn och böcker. Man kommer att få skapa plats och utrymme för att få till det. Man kommer att få välja bort andra saker till förmån för böcker. Man kanske hamnar att läsa samma bok högt för femtioelfte gången fast man inte vill.
Men det är också vansinnigt roligt och tillfredsställande när det bär frukt. När jag bokpratar för små barn ser jag direkt entusiasmen hos de elever med aptit för böcker. Viljan att kasta sig över den där boken jag just visade upp. Glädjen när de barn som kanske inte är lika läsande ändå dras med i entusiasmen och också vill bläddra och läsa och se hur det går i berättelsen.
Att bygga grunden är ett jobb men det är väl värt det i slutändan. Och framför allt hjälper det om läsningen i något skede börjar kärva i högre ålder. Det är betydligt lättare att återuppväcka läsivern än att försöka skapa en läsiver som aldrig funnits.
Jag säger absolut inte att det är för sent att göra en 11-åring till läsare. Det går men det är mycket svårare och det finns många fler hinder att ta sig över. Framför allt är det nästan omöjligt om inte barnet självt VILL bli en läsare.
Jag tror verkligen att alla föräldrar gör så gott de kan men att låta barnen "slippa läsa" som något slags "belöning" är verkligen att sätta krokben för både sig själv och sitt barn. Böckerna ÄR belöningen.
Om barnen blir vana läsare som ser böcker som en självklar del av livet och tillvaron så kommer de kanske inte att tacka dig - det är nog att hoppas på alldeles för mycket - men ni slipper kanske en del uppslitande gräl mellan hyllorna på biblioteket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar