Dödskallen låter Otilla komma in så länge som hon lovar att bära den genom huset. Otilla har aldrig hållit i en dödskalle tidigare men på vägen genom den slottsliknande byggnaden uppstår en trevande vänskap mellan de båda.
När natten kommer får Otilla stanna kvar men Dödskallen varnar att det händer hemska saker i huset när mörkret lagt sig. Otilla bestämmer sig för att stanna och se skräcken i vitögat. Att ta strid istället för att springa sin väg.
Jon Klassen har låtit sig inspireras av en gammal folksaga från Tyrolen och skapat en alldeles mästerlig liten berättelse. En bilderbok för lite äldre barn. En skräckhistoria som bygger mer på suggestiv stämning än på chockeffekter.
Det är onekligen en underlig stämning som råder i det gamla huset mitt i skogen. En stämning som bara delvis lättar efter berättelsens klimax. Det är faktiskt svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som skaver.
Kanske är det att vi får veta så lite. Vem är Otilla och vad rymmer hon ifrån? Det får vi aldrig veta. När hon inte vill berätta ställer inte Dödskallen fler frågor.
Otilla frågar Dödskallen om det är han som syns på tavlorna i huset. "Det var det en gång" svarar Dödskallen men vi får inte veta hemskt mycket mer än så om den människa som skallen en gång suttit i.
Ändå är det en fin saga om vänskap och vad vänner är beredda att göra för varandra. En udda liten pärla i bokfloden. Om jag fick en dödskalle varje gång jag kallade Jon Klassen för geni skulle jag snart inte få plats hemma längre.
Åldersrekommendation? Jag skulle säga att den här boken landar allra bäst hos 7-12-åringar som gillar läskig stämning men inte blir skrämda av att deras bok ser ut som en bilderbok.
Klicka på länken för att hitta Dödskallen eller originalversionen The Skull i bokkatalogen Finna. Den svenska översättningen är utgiven av Lilla Piratförlaget som äger upphovsrätten till omslaget ovan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar