Allvarligt talat: klimatångest och barnböcker

Barnboken är allt annat än en fegis och blir allt modigare med tiden. Att tackla stora och svåra frågor är något författare för barn gjort flitigt och frikostigt genom historien. 

Inte så konstigt - en berättelse är ett utmärkt redskap för att smaka på saker man själv oroar sig för eller som man själv upplever. Att få följa en påhittad vän som löser ett problem eller hittar sätt att hantera saker kan vara mycket inspirerande. 

I bästa fall kanske man själv lite lättare klarar av de tunga saker som kommer emot en i det egna livet. Det kan också skapa en större förståelse för att ens kompisar kan ha svårigheter man själv inte stött på eller egentligen förstår.

De senaste åren har det allt oftare dykt upp böcker där huvudpersonen har någon typ av klimatångest. En insikt om att världen kan kollapsa under människans påverkan, något som väger tungt på protagonistens axlar. Och jag tänker allt oftare på att det är ett riktigt svårt problem i en bok.

Barnböcker som handlar om problem letar sig oftast fram mot någon typ av lösning. Den mobbade hittar vänner och en bättre självkänsla. Den som genomlider en sorg hittar en väg att gå vidare och hantera sina känslor. Den som upplevs som annorlunda får i princip alltid en ny förståelse från sin omvärld innan boken är slut.

Men hur löser man klimatkrisen? Den kan man inte dikta bort. När boken är slut finns hotet kvar. Hur skriver man barnböcker om klimatångest utan att slutet bagatelliserar oron eller viftar bort hela saken?

Jag har inget svar på det. Jag tycker inte nödvändigtvis att de böcker jag läst på temat har löst problemet på ett dåligt sätt, men risken är ganska stor att den unga läsaren inte känner sig tillfredsställd efter den sista sidan.

Nyligen deltog jag i en väldigt bra workshop om framtidsarbete i en osäker värld (och vad biblioteket kan bidra med). En sak vi diskuterade oss fram till är att om vi som bibliotek inte kan lösa klimatkrisen kan vi åtminstone försöker bryta människors känsla av att det inte finns något att göra åt saken.

Klimatkrisen är på riktigt och barns rädslor för framtiden är ingenting att vifta bort. Dagens barnböcker på temat kan inte heller lösa krisen men kan kanske hjälpa till att koka ned en stor, diffus, ogreppbar känsla och peka på konkreta saker man ändå kan göra, även om de stora, lyckliga sluten saknas.

Huvudpersonerna kan inte döda draken men blir åtminstone lite bättre på att hantera vetskapen att den finns.

Bilden kommer från Freepik.

Allvarligt talat: lite mer respekt vore fint

I den här bloggen har jag nästan enbart varit positiv och peppig. Skrivit om de böcker jag tycker är bra. Försöka dela med mig av tips och tricks och idéer. I grunden är det en bra sak att försöka vara så konstruktiv som möjligt.

Ändå har jag tänkt att jag borde tillåta mig att skriva också om negativa saker. Böcker jag inte gillar och varför jag inte gillar dem. Teman jag inte gillar och varför jag inte gillar dem. Fenomen jag inte gillar och varför jag inte gillar dem.

För det mesta är jag positiv och peppig på riktigt men ibland stöter man på saker som får energin att sina och batterierna att krokna.

Från och med nu finns rubriken "Allvarligt talat" som kommer att signalera att jag nu tänker prata om någon aspekt av barnlitteraturen eller läsfrämjandet eller biblioteksvärlden jag är mindre förtjust i.

Först ut i raden är en riktigt tröttsam sak som dessutom ofta är svår att ta på, det är mer någonting man anar mellan raderna än något man får tydligt utskrivet i klartext. En känsla. Att barnböcker nog är kul och bra men alls inte lika fina som litteratur för vuxna.

Vi som jobbar med barns läsning möts nog av uppskattning - hur ska barnen annars lära sig läsa och vem skulle annars använda biblioteken i framtiden? - men inte med något större intresse. Det är ovanligt att vuxna människor intresserar sig för, eller läser, barnböcker. 

Det märks i mediebevakningen. När det skrivs om vuxenlitteratur närmar man sig ämnet med kunskap, kritiskt sinne, gärna med en analys i högsta hugg. När det handlar om det barn läser är det få som känner sig pressade att läsa på eller att sätta sig in i saker. Det är ju bara barnböcker.

Hur sällan recenseras barnböcker i dagstidningar? När Malin Stehn släppte Skräckslagen skrev hon på Instagram: "Att släppa en barnbok är [...] ofta som att kasta ut sitt alster i ett svart hål. Det blir tyst. [...] Den direkta responsen (som jag jag blivit bortskämd med som författare för vuxna) uteblir."

När det publiceras listor över mest lästa / mest utlånade författare har man oftast plockat bort barnböckerna först. Det är helt okej med skilda listor, men oftast låtsas artiklarna inte om att barnböcker lånas mer. Någon vuxenförfattare ropas ut som vinnare samtidigt som alla undrar varför barn inte läser.

När SVT:s litterära långkörare Babel gör en barnvariant pratar man påfallande lite om böckers innehåll, mer om hur nyttigt och kul det är att läsa. Anna Hellgren i Expressen var inte imponerad.

Överhuvudtaget verkar många - medvetet eller omedvetet - anse att barnböcker mer är en ständigt pågående läsövning än något med litterära kvaliteter eller verkshöjd.

Men om man inte bara vill gnälla, då? Om man vill vara lite positiv och peppig igen? Då säger jag att bollen ligger hos dem som inte tar barnböcker på allvar. Ta emot några bra boktips, läs ett par böcker för olika åldrar och i olika genrer, skaffa dig en ståndpunkt och en åsikt.

Vi diskuterar gärna barnlitteratur när som helst och med vem som helst. På fullaste allvar.

Bilden kommer från Freepik. 

Ernesto blir ledsen (och ensam)

Den första veckan av december tillbringade jag i Funchal, Portugal, där jag har en riktig favorit bland bokhandlar. Dit brukar jag gå för att kolla vilka böcker som översatts till portugisiska och vad som verkar gå hem bland publiken där.

Nu senast hittade jag en bilderbok som verkligen slog knock på mig. Eller mer korrekt fick den mig att stå och gråta på allmän plats där vem som helst kunde se mig.

Ska sanningen fram är jag rätt lättrörd av barnböcker, men här pratar vi en helt ny nivå. Istället för några eleganta små glädjetårar blev det riktigt hulkande fulgråt. Och boken som skakade mig i grunden heter Ernesto, döpt efter sin huvudperson.

Alla talar om Ernesto. De säger att han är blyg och pratar konstigt. De säger att han är ful och har ett underligt ansikte. De säger att han är annorlunda, att han har slitna kläder, att han inte förstår vad andra säger. Alla säger någonting om Ernesto. Det gör honom mycket, mycket ensam och mycket, mycket, mycket ledsen. Och där tar historien slut.

Däremot tar inte boken slut. "Tyckte du inte om slutet?" frågar berättarrösten medan vi får se en nedstämd Ernesto sitta alldeles ensam i sitt hem. Ibland är det så här berättelsen slutar, fortsätter rösten. En del vill inte veta slutet, eftersom det är alldeles för sorgligt. 

"En del tror att det bara är slutet som är sorgligt. De förstår inte att det är hela berättelsen om Ernesto som är sorglig."

Det talas ofta om hur böcker kan lära barn att bli mer empatiska. Hur böcker kan ge dem verktyg att förstå andra människors situation. Olika böcker lät ut empati i olika grad och på olika sätt. Ernesto är helt obeveklig och släpper inte läsaren av kroken. 

Vi måste förstå att elaka ord och brist på förståelse är vad som gjort Ernesto ledsen. Kanske ibland våra egna elaka ord. Men möjligen finns det lite hopp på slutet.

Det sista uppslaget visar Ernesto, liggande i sin säng med ljuset släckt. En stor tår rinner från hans öga och berättarrösten frågar läsaren: "Har du något du skulle vilja säga till Ernesto?"

Det geniala draget är naturligtvis att ingen kommer in och räddar situationen. Ingen kommer plötsligt och knackar på Ernestos dörr och frågar om han vill vara med och leka. Boken dumpar över hela lösningen på läsaren. Vad ska man göra nu?

Ernesto är skapad av Blandina Franco och José Carlos Lollo, två barnbokskreatörer från Brasilien med många böcker och ett antal priser på sin meritlista. Jag skulle verkligen hoppas att något förlag skulle översätta den här enkla, effektiva och omskakande bilderbokspärlan till svenska.

Och om du skulle befinna dig i Funchal är det bokhandeln Bertrand du ska gå till.

Den portugisiska utgåvan av Ernesto är utgiven av Zero a Oito, som äger rätten till omslaget ovan.

Fasliga fiskar med onda avsikter

Har du också tänkt på att det är något skumt med just fiskar? Varför tillbringar de i princip all sin tid under ytan? Spionerar de kanske på oss i våra egna hem? Planerar de möjligen att ta över hela jorden med hjälp av livsfarliga vapen? I så fall är det här verkligen boken för dig.

Det börjar som en gamla tiders lärobok om djur i största allmänhet. Sakligt, torrt, lite tråkigt. Men när vi efter några sidor kommer in på just fiskar händer det något med vår tidigare så sakliga berättare.

Fiskar kan man nämligen inte lita på. De följer inga regler och gör precis som de vill. De är falska och bedrägliga och vi får en mängd bevis framlagda för precis hur ruttna de här djuren är.

Ibland har de gälar, ibland inte. Ibland lägger de ägg, ibland inte. Ibland äter de upp stackars snälla krabbor som bara ville ha lite trevligt på havsbotten.

Tonen blir snabbt allt mer hysterisk och uppskruvad och alarmistisk. Inte minst fiskarnas ondska mot krabbor dyker upp igen och igen. Att krabbor är otroligt vänliga och snälla djur - till skillnad från de onda fiskarna - är inget vi behöver tvivla på. Vem är det egentligen som talar till oss?

Lita aldrig på en fisk (Don't Trust Fish i original) av Neil Sharpson med fantastiska bilder av Dan Santat är en otroligt underhållande liten bilderbok där det vanliga och förväntade får ge vika då det totala kaoset plötsligt bubblar fram. 

Jämför exempelvis Per Gustavssons färska Jag tror det är ett monster under sängen! där verkligheten liksom upphör för en stund och ersätts med total galenskap.

Klicka på länkarna för att hitta Lita aldrig på en fisk och originalversionen Don't Trust Fish i bokkatalogen Finna. Rätten till det svenska omslaget ovan ägs av Lilla Piratförlaget, originalet av Andersen Press.

Skräckslagen och inte särskilt saknad

SPOILER När sjuorna kommer tillbaka efter jullovet saknas Calle. Det reagerar ingen desto mer på. Han har säkert försovit sig eller så är han sjuk. Dessutom är det ingen som egentligen saknar honom direkt.

Sedan Calle började i klassen på hösten har han varit allt annat än en uppskattad kompis. Rik och otrevlig. Stor i munnen och alltid snabb att göra sig lustig på någon annans bekostnad. 

Det är först när Calles oroliga pappa dyker upp och frågar om någon sett hans son som klassen börjar ana oråd. Calle gick hemifrån på morgonen och försvann någonstans på vägen. Var kan han ha tagit vägen?

Vi som läser vet att någon lockat till sig Calle och rövat bort honom. Snart nog befinner han sig bunden och inlåst i någons källare. Vem är det som håller honom fången och vad tänker denna någon göra med honom? Snart nog börjar hans tankar irra vilt i alla riktningar. Håller han på att bli galen?

Malin Stehn har gjort en riktig resa som författare: efter ett antal starka barnböcker bytte hon spår och blev hyllad för sin spänningsromaner för vuxna. Det här är hennes första bok för en yngre publik på flera år och den var värd att vänta på.

Här finns uppenbarligen ett mysterium som måste lösas - vem är Calles kidnappare och ska någon hitta honom innan det är för sent? - men mycket omsorg har också lagts vid att synliggöra de krångliga relationerna i klassen.

Helt klart är inte ens Calle särskilt förtjust i den person han blivit sedan familjens flytt men hade han någonsin en chans att vara någon annan? 

Valter - den enda som lyckats få syn på något av den Calle egentligen är bakom den tuffa ytan - bestämmer sig för att leta detektiv och får efter några tafatta försök upp ett spår. Men han kan inte lösa gåtan helt på egen hand. Frågan är hur många som är redo att engagera sig för att hjälpa en klasskompis de egentligen inte saknar.

Klicka på länken för att hitta Skräckslagen i bokkatalogen Finna. Boken är utgiven av Bokförlaget Opal som äger rätten till omslaget ovan.

AI är inte läsningens vän

Många pannor läggs i djupa veck angående barn och läsning. Barn läser mindre nu än tidigare. De verkar sakna uthållighet och fokus. Vad kan det bero på?

Jag vet att jag är på väg att sparka in en väldigt vidöppen dörr men vi lever verkligen inte i en tid där varken uthållighet eller fokus premieras. Barnen förväntas hitta sin läsglädje och sitt tålamod omgivna av en mängd vuxna som saknar allt detta.

Vuxna som inte längre orkar skriva ett e-mail utan låter en app göra jobbet. Vuxna som inte längre orkar skapa en egen lista över saker utan delegerar det till ett dataprogram. Vuxna som inte längre orkar läsa ett dokument eller en sida på Wikipedia utan istället nöjer sig med ett kort sammandrag skapat av AI.

Jag är typen som alltid tyckt om att skriva och läsa saker för egen maskin. AI kan säkert vara ett bra hjälpmedel för den som tycker det är svårt att skapa på egen hand.

Grundidén är ändå problematisk. Allt som är jobbigt eller krävande eller ansträngande ska man slippa göra. Tillvaron ska vara så befriad som möjligt från allt detta aktiva görande som kan vara svårt eller trist. 

Men läsning är i högsta grad ett aktivt görande. Bokstäver ska kodas av och fogas till ord, dessutom ska orden tolkas och förstås. Ibland kanske betydelsen finns mellan raderna istället för tydligt utskriven. I bästa fall väcker texten känslor och tankar hos läsaren och det är en personlig process som pågår inne i det egna huvudet. Det tänkandet kan ingen annan göra åt dig.

Jag har sett att en del människor har åsikten att man kan läsa sammanfattningar också av böcker, så man får veta vad som händer mellan pärmarna utan att lägga en stor mängd tid på att läsa verket i sin helhet. Låt mig säga att de personerna inte har förstått någonting alls av vad läsande är.

Vad som händer i en bok är inte i närheten av lika viktigt som själva läsprocessen i sig. Vad händer i dig när du läser? Vad känner du på vägen fram till berättelsens klimax? I bästa fall hänger känslorna och tankarna kvar även om du glömmer hur boken slutade. Läsning är i högsta grad en kreativ handling.

Att läsa en bok på ett sådant sätt att känslor vaknar i kroppen kräver ett visst mått av ansträngning. Det tar tid. Ibland kräver det att man fortsätter även om det tillfälligtvis tar emot en smula.

Vårt sätt att använda AI i samhället går helt enkelt på tvärs mot allt som läsningen är och står för. Nu när de smarta programmen finns precis överallt, inbyggda i alla våra skärmar och manicker, får vi kanske ta oss en funderare på vilka signaler de skickar till de barn vi absolut vill få att läsa mer. Vilka signaler skickar vi själva?

Bilden kommer från Freepik och är inte AI-genererad.

Modiga barn läser vad de vill

Yngre barn är lätta att få med på noterna. Har man en kul bok som man kan presentera med entusiasm och energi så brukar de låta sig övertygas ganska lätt. Det finns inte så många saker som får dem att tveka inför böcker.

Men i något skede smyger sig grupptrycket - hela flockens kollektiva förväntningar - in i barnens medvetande. För det mesta kan det anas i klass tre, hos fjärdeklassare är det oftast redan fullt utvecklat.

Som bokpratare märker jag det främst genom att vissa ord eller ämnen skapar svallvågor i klassen. Någon fnissar till, någon gör något litet ljud, någon tongivande reagerar med en liten rörelse.

Det kan vara väldigt enkla koncept det reageras på. Kärlek kan orsaka fniss. Om en bok är "för tjejig" kanske någon kille känner behov att markera mot den. Om något är "för barnsligt" kanske någon mer brådmogen måste signalera det till de andra.

I högre klasser kan markerandet bli både mer tydligt och mer subtilt på samma gång. Och när det är dags att komma fram och kolla in böckerna jag bokpratat om är det lätt att se om det är några böcker som eleverna undviker.

Under puberteten är det så viktigt att höra till gruppen och att göra rätt. Att då stövla fram och låna "fel" bok inför klassen är verkligen inget bra drag. Då kanske det man egentligen vill läsa får stå kvar orört hellre än att man riskerar andras oönskade uppmärksamhet.

Som förälder kan man underlätta för sina barn genom att gå till biblioteket också på fritiden. Låt barnen välja böcker då kompisarnas kritiska blickar inte finns i rummet. Då är det lättare att plocka boken man faktiskt vill ha, även om man är osäker på hur den skulle landa i gruppen.

Som bokpratare och biblioteksmänniska kan jag underlätta för eleverna genom att ställa fram böckerna jag pratat om och se till att de är lätta att hitta på hyllan även för de barn som kommer tillbaka utanför skoltid.

Som vuxen kan man underlätta genom att visa ett intresse för böckerna och reagera uppmuntrande på vilken bok barnet än fastnar för. Visa att det finns andra åsikter än klasskompisarnas. Det någon fnissat åt kan de vuxna istället ge positiva signaler inför.

Dessutom kan man som vuxen tänka på vad man säger så man inte i misstag stänger dörrar för vad barnen tycker att de kan läsa eller inte (det har jag skrivit mer om här). 

Sedan finns alltid en liten klick modiga och egensinniga barn som verkar blinda och döva för gruppens åsikter. Som - trots att några kompisar fnissat åt den någon minut tidigare - går rakt fram och plockar boken de vill läsa. Den som verkar bra och intresserar dem.

Jag önskar att alla barn skulle känna sig så modiga att de kan läsa just de böcker de själva vill läsa.

Bilden är från Freepik.