Efter 50 sidor får man ge upp

Det finns ingen bok i världen som passar alla läsare i alla situationer. Ibland är man på fel humör, ibland har man en annan smak, ibland är man ute efter något helt annat. Människor är olika och gillar olika saker, det är precis som det ska vara.

Boken som alla rekommenderade eller som såg så snygg och lovande ut på hyllan kan visa sig vara helt fel för dig. Mördande tråkig eller lite för intressant eller så håller den bara fel tempo för dig.

Då är det enda rätta att ge upp. Livet är för kort för att man ska tvinga sig igenom böcker man inte gillar. Slå igen, lämna tillbaka, ta en annan bok och hoppas att den passar dig bättre.

Du har inte skrivit kontrakt med boken du börjat läsa, du har inte på något sätt förbundit dig att läsa den till slut. Ge upp istället. Det gäller båda barn och vuxna som läser.

MEN! (Och här kommer ett riktigt stort och viktigt "men".)

Man får inte ge upp för snabbt. Det tar en stund för böcker att sätta upp spelplanen. Det kan dröja några kapitel innan man förstår riktigt vad som pågår. Det är inte en dålig sak. Tvärtom kan författaren med flit vilja hålla dig undrande och osäker en stund för att uppnå en effekt.

Jag har ganska många gånger stött på föräldrar vars barn bara läser en sida och sedan nobbar en bok. Efter en sida vet man ingenting. Det är som att strunta i en bok för att det är fel färg på omslaget.

Barn som tycker att det är jobbigt att läsa använder gärna den här taktiken. De låtsasläser en pytteliten bit och säger sedan att boken är tråkig och förväntar sig att sedan slippa. (Häpnadsväckande ofta har de helt rätt - taktiken fungerar och ingen tjatar på dem om läsning tills en ny bok skaffats fram.) Ska man komma över läströskeln kan det behövas lite tvång (vilket jag skrivit mer om här). 

Därför brukar jag säga till barn att det är okej att ge upp en bok men först efter en stund. Om man är femtio sidor in och inte bryr sig ett dugg om någon i berättelsen är det fritt fram att kasta in handduken. Gå vidare till något som intresserar dig mer.

Att tvinga sig igenom en bok man är ointresserad av gör garanterat mer skada än nytta för läslusten. Men femtio sidor klarar man av. Kanske är det femte eller sjätte kapitlet stället där saker börjar röra på sig?

Barnböcker är förstås i regel kortare än berättelser för vuxna. Är du en vuxen läsare räcker det inte med femtio sidor. Men om du betat av en tredjedel och inte gillar något av det du läst har du min tillåtelse - och min välsignelse - att dumpa och gå vidare med något annat. 

Bilden är från Freepik

Stormsommar - mord, luftskepp och lögner

Vi befinner oss i Queensbridge - världens modernaste stad - i en framtid där de rika tar sig fram i exklusiva luftskepp medan slaggen från dessa regnar ner över allt och alla som befinner sig under dem. Andrew ska få följa med sin far - landets främsta barnpsykolog - och tillbringa sommaren på den förmögna familjen Roys storslagna villa.

Storebror Josh Roy är ledare för Sotvingarna - ett av två gäng som delat upp Queensbridge mellan sig - och tar sin uppgift på stort allvar. Han är vacker och distanserad och Andrew skulle göra vad som helst för att komma honom nära. Verkligen vad som helst. Till och med det till synes omöjliga uppdrag han tilldelas som inträdesprov i gänget.

När lillasyster Penelope blir vittne till ett mord vänds allting på ända. Hon blir omöjlig, säger sig inte minnas någonting och vägrar samarbeta med polisen. Andrews pappa kallas in för att lirka sanningen ur henne. Mycket står på spel - inte minst familjen Roys ställning och, på sikt, inkomst.

Josh och Penelope är båda riktiga nepo babies: de ser sig som speciella, upphöjda och utvalda. De är manipulativa och ljuger instinktivt för att rädda sina skinn. När marken plötsligt svajar under dem är det ett högt fall som väntar.

Mot dem ställs lantisen Andrew, en oförstörd gosse utan pokeransikte, utan vare sig förmåga eller vilja att dölja sina känslor. Hans häftiga förälskelse i Josh gör honom modig men kanske också en smula grumlig i omdömet.

När ännu ett mord inträffar visar det sig att ingenting var som man trodde. Den här pusseldeckaren har visserligen talat sanning hela vägen, till skillnad från syskonen Roy, men den har kanske inte berättat hela sanningen. 

Siiri Enoranta är ett stort namn bland finska ungdomsförfattare. Kesämyrsky kom ut 2020 och nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomspris året därpå.

Den svenska översättningen av Mattias Huss är en njutning i sig. Språket bär med sig finskans känsla för precision medan ordvalen ofta känns överraskande och inspirerande. Att den svenska utgåvans omslag mer för tankarna till kärlekskranka tonårsvampyrer snarare än den bok man faktiskt håller i handen får ses som mer av ett olycksfall i arbetet.

Personligen älskar jag romansen mellan Andrew och Josh, men berättelsens verkliga huvudperson är den kalla och cyniska Penelope och den kris hon går igenom den här sommaren då precis allt har gått sönder. 

Innehåller en del mörka teman men passar utmärkt för exempelvis en lässtark tolvåring som vill ha något att bita i.

Klicka på länkarna för att hitta Stormsommar och Kesämyrsky i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslaget ovan ägs av Förlaget M.  

Pojken, radion och kriget

Mitt i frukosten säger radion att det är krig. Pojken som lyssnar blir bestört och tappar såväl aptiten som lusten att göra någonting alls. Att gå till skolan känns omöjligt, trots att det skulle vara bild - pojkens favoritämne - just idag.

Hur kan man måla ugglor när världen brinner? 

Det hjälper inte det minsta att mamma säger att kriget inte är här utan någon annanstans. Pojken stannar hemma med sina stora tankar.

Samtidigt gråter brevbäraren. Hans brev rymmer från honom och försvinner och han vet inte hur han ska få tag i dem på nytt.

Konstnärinnan har födelsedag men hinner inte bry sig om sin tårta. Allt penseln rör vid blir fult och hon har svårt att minnas varför hon ens målar. 

Konstnärinnans hund är egentligen för gammal för att leva men har en uppgift kvar: att föra pojken, brevbäraren och konstnärinnan tillsammans. Kanske kan de trösta varandra? Kanske kan de hjälpa varandra att se en mening, varför man ska måla även då världen brinner?

Berättelsen om pojken, radion och kriget är en berättelse på vers om att hitta en mening med tillvaron, om hur konsten alltid vinner över kriget, åtminstone i längden. 

Att berättelsen kommer till oss i diktform skänker en lätthet och närmast sagolik känsla till ett svårt ämne. Tröstande och uppmuntrande för alla oss som ser på världen runt omkring oss med allt större missmod.

Boken publicerades bara två veckor innan författaren - dramatikern Stina Oscarson - avled till följd av många års sjukdom. Att känna till mer om hennes bakgrund ger en extra tyngd åt texten men är inte nödvändig för att uppskatta boken.

Själv kan jag inte låta bli att fundera på om hon skrivit in sig i texten som bokens hund, medveten om att stunden på jorden närmar sig sitt slut men ändå besluten att ännu försöka åstadkomma något.

Illustrationerna av Madeleine Pyk understryker det surrealistiska i texten och fungerar fint tillsammans med orden. Men blir något en bilderbok bara för att där finns mycket illustrationer?

Förlaget presenterar underligt nog det här som en bok för små barn (3-6 år), för den vanliga barnbokspubliken. Det förstår jag ingenting av. För mig är det här en utmärkt bok för skolbarn som grubblar över världen och som skulle vilja ha svar på frågor där inget svar finns att få. Inte minst kunde den fungera som högläsning i en klass där man har tid att fundera tillsammans efteråt.

Pojken i boken är elva och min åldersrekommendation skulle nog vara 6-12 ungefär. 

Klicka på länken för att hitta Berättelsen om pojken, radion och kriget i bokkatalogen Finna. Rabén och Sjögren äger rättigheterna till omslaget ovan.

Neo Andersson och den otroliga familjen Amarant

Precis som Tommy och Annika går och längtar efter att någon med barn ska flytta in i Villa Villerkulla så önskar sig Neo Andersson i 2B att det ska flytta in roliga grannar i kvarterets kråkslott. Aldrig kunde han ana att han skulle bli bönhörd så snabbt. Eller så frikostigt, för den delen.

Familjen Amarant är inte som några andra grannar. De har en tam krokodil och en hel stab tjänstefolk med olika uppgifter, men mest av allt lever de i sin egen lilla värld. Som om de levde i en annan tid än vi andra. 

Neo och storebror Poppel Amarant beskådar varandra med både nyfikenhet och avundsjuka. Båda tycker att den andra verkar ha allt man kan önska sig. Båda skulle så gärna vilja prata med varandra.  

En dag tar Poppel mod till sig och bjuder in Neo Andersson på tesalong. Neo har ingen aning om vad det är eller hur han ska klä sig eller vad som förväntas av honom, men han bara måste gå dit. Och sedan blir ingenting sig likt igen.

Medan Neo är som moderna barn är mest är Poppel mycket allvarlig och känslig. På många sätt är han som en förlängning av pappa Aster - ett slags aristokratisk Muminpappa som längtar efter flydda tider och som önskar att familjen kunde umgås med fler människor som var som de själva.

Familjen Amarant är inte bara annorlunda till sättet. I bokens sagolika bilder (av Johanna Magoria) visar de sig vara något slags fauner med drag av olika djur; Poppel har ett par söta horn och riktiga Bambiöron, men det är inget texten kommenterar alls. Neo verkar inte ens märka det.

Även om osäkerheten ligger kvar mellan de båda blir Neo och Poppel direkt bästa vänner på det mest öronbedövande sätt. Storslaget vänskapsförälskade och vi läsare får följa med i korta, snärtiga kapitel.

Om man inte redan blir förtjust i Neo och Poppel så kommer man bli det i Elin Ruuths språk. Meningarna är vackra och poetiska. När Neo Andersson råkar slå en kullerbytta över något av de underliga ord Amaranterna använder sig av så gör det aldrig något. Allting förklaras eller virvlas förbi och så fortsätter äventyret vidare. Ett äventyr som redan doftar lite klassiker.

Familjen Amarant flyttar in får sin fortsättning i Sommaren med familjen Amarant, och en tredje, sista del är utlovad. Själv hoppas jag att det aldrig ska ta slut.

Klicka på länkarna för att hitta Familjen Amarant flyttar in och Sommaren med familjen Amarant i bokkatalogen Finna. Bonnier Carlsen äger rätten till omslagen ovan.

En märklig mamma tar sitt ansvar

I ett regnigt Seoul blir Jojo snuvig och snorig och skickas hem från skolan. Hans mamma kan inte gå ifrån jobbet och försöker förtvivlat få tag på någon som kan sitta barnvakt ett par timmar. I all hast och brådska går något väldigt fel i kommunikationerna.

Mamman tror att hon fått tag på sin egen mamma men rösten i andra ändan är någon helt annan. Någon eller något. Någon som inte alls är en mamma men som inser situationens allvar och som helt sonika kliver ned till den mänskliga världen för att ta lite ansvar.

Jojo blir minst sagt förvånad men får ett kungligt mottagande. Problemet är bara att den tillfälliga mamman inte riktigt vet vad som förväntas av henne. Kanske blir det lite stökigt, måhända blir köket sig aldrig riktigt likt igen, men det viktiga är ju att barnet mår bra och får vila på ett luddigt moln.

Sydkoreanska Baek Heenas böcker liknar inga andra. De svämmar över av fantasifulla infall och oväntade vändningar men hon använder också en alldeles fantastisk teknik där hon bygger upp sina världar för att sedan fotografera av det hon ser.

Tänk stop motion-film fast i bilderboksformat. Samma teknik använder Baek Heena bland annat i den eviga favoriten Magiska godiskulor och dess prequel Jag är en hund. 

Hennes genombrottsbok Molnbullar ser ganska annorlunda ut men är även den en alldeles fantastisk skapelse där ett stort äventyr blir till inom ramen för det vardagliga. Mästerligt.

Baek Heena tilldelades 2020 ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne. Med all rätt! Ett konstnärsskap att upptäcka och älska. (Men jag skulle kanske lägga Joni och grottans hemlighet - som bygger på en rätt brutal koreansk folksaga - lite längre bak i högen och börja med någon av de andra böckerna jag nämnt istället.

Klicka på länkarna för att hitta En märklig mamma, Magiska godiskulor, Jag är en hund, Molnbullar och Joni och grottans hemlighet i bokkatalogen Finna. Bokförlaget Trasten äger upphovsrätten till omslaget ovan.

Klara bland tvättbjörnar och skurkar

Fabian Göranson är en riktig mångsysslare med många saker på sitt visitkort: han är serieskapare, översättare och driver eget förlag. Inte minst har han klivit fram som en väldigt intressant kreatör av böcker för barn.

Han har gjort faktaböcker om svensk historia, han har förvandlat en rätt daterad gammal Pippi Långstrump-film till en lysande bilderbok och han har gjort den smått fantastiska bokserien Hokus Pokus om den nioåriga häxan Ida och hennes äventyr.

Nu får vi stifta bekantskap med Klara - en handlingskraftig hjältinna som lätt hamnar i klistret. Efter att än en gång råkat i slagsmål i skolan bestäms det att hon ska skickas iväg till en internatskola, driven av den mystiske och skrämmande doktor Nuragen.

Doktorn brinner för att radera bort alla fattiga från staden och han driver ett eget ungdomsförbund - de känslobefriade teknokraterna - där Klaras älskade storebror hittat sin plats i livet. Klara vägrar finna sig i sitt öde - på väg till den nya skolan rymmer hon, fast besluten att skapa sig ett nytt liv på stadens bakgator.

Hon har redan stött på ett gäng gatubarn utklädda till tvättbjörnar, vars tillvaro går ut på att hitta smask och knask - det vill säga saker att äta och saker som går att byta mot annat man behöver.

Klara vill bli en av dem men det är inte vem som helst som släpps in. Det gäller att imponera på gängets något lynniga ledare men man måste också ha is i magen när man springer på ett konkurrerande gäng gatubarn.

Det ska bli en trilogi om Klara till slut men det här är en verkligt färgsprakande start. Utan att röra till handlingen introduceras en mängd frågetecken och orosmoln på berättelsen himmel och jag längtar efter att få läsa vidare.

Den främsta målgruppen är helt klart de Hokus Pokus-fans som nu växt sig lite större och som vill ha mer att bita i. Fabian Göransons stil hänger tydligt med, medan intrigen är betydligt mer komplex och innehåller påtagligt mörkare ingredienser än tidigare.

När jag visade upp "Tvättbjörnarnas stad" i en klass nyligen flämtade en elev till och utbrast: "Jag BEHÖVER den där boken!" Jag kan bara instämma, det här bygget doftar succé och favorit lång väg.

Klicka på länkarna för att hitta Fabian Göransons böcker i bokkatalogen Finna: Klara - Tvättbjörnarnas stad, Hokus Pokus: Den lilla häxan, Pippi på rymmen, Forntiden. Galago förlag äger rätten till omslagsbilden ovan.

Kvalitet & kvantitet

Hög kvalitet är alltid eftersträvansvärt. Det är klart att jag hellre skriver om bra böcker än om något mediokert och massproducerat. När jag bokpratar lyfter jag självfallet upp sådant jag tycker är bra. Men när det gäller barn och läsning är faktiskt inte kvalitet allt som räknas.

I dessa tider då läskurvorna ofta pekar nedåt och så många saker utmanar om barnens uppmärksamhet kan man hävda att vad som helst som får ungarna att läsa är bra. Det kan kännas lite dumt att babbla om litterära kvaliteter och rynka på näsan åt det enkla som ändå går hem.

Dessutom har kvantitet ett värde i sig självt. Jag har redan tidigare berättat hur jag plöjde Tvillingdeckarna när jag var en tween. De var spännande och kul och krävde egentligen väldigt lite av mig som läsare - man kunde med lätthet trycka i sig nästan hur många som helst.

Att läsa många enkla böcker bygger också läsvana: när man plöjer sin femte bok i samma serie vet man redan - medvetet eller omedvetet - hur berättelserna är uppbyggda och när man kan vänta sig någon form av klimax.

Om du är, säg, tolv år gammal och har känslan av att du aldrig läst en bok till slut behöver du något hanterbart snarare än något objektivt högtstående. Du behöver en bok du kan ta dig igenom och som kan ge dig en påminnelse om att bokens belöning kommer i slutet - man måste orka hela vägen för att få den riktiga kicken av läsning. 

Sedan behöver man genast en bok till som man kan klara att ta sig igenom. Och en till. När vanan väl finns där, då kan man börja utmana sig själv med mer krävande titlar om det känns rätt.

Men att kunna säga att man läst tio böcker - oavsett hur tunna och enkla de är - ger väldigt mycket mer självförtroende som läsare än att aldrig någonsin ta sig igenom en hel bok.

Bilden kommer från Freepik