Bra böcker med tips och råd

Livet är verkligen inte lätt alla gånger. Barn kan vara rädda för många saker, stressa över saker och oroa sig för saker som kanske inte framstår som särskilt utmanande för vuxna.

Det kan vara svårt att ta upp saker till diskussion. Man kanske är rädd att den man berättar för ska tycka att man är dum. Man kanske är rädd att det man berättar får jobbiga konsekvenser.

Turligt nog finns det en hel del bra böcker för barn som grubblar över tillvaron. Jag skulle vilja tipsa lite extra om tre titlar som gärna får finnas där barn finns.

"99 livsknep - för dig som mår bra, dåligt och mittemellan" är skriven av Hanna Thermaenius, som jobbar som barnpsykolog på Rädda Barnen i Sverige. 

Som titeln antyder bjuder boken på en rad tips på hur man ska må bra, allting indelat i praktiska kapitel. Boken vänder sig inte främst till den som mår dåligt utan vill också uppmuntra barn som mår bra att aktivt ta steg för att vårda sitt välmående.

Här går man igenom olika känslor, olika dåliga tankemönster och ger svar på vart man kan vända sig om man inte kan reda ut sina egna trassliga tankar. 

"99 livsknep" är utgiven av Bonnier Carlsen i samarbete med Rädda Barnen och har även gratis material man kan jobba med i skolan.

Klicka här för att hitta den i bokkatalgen Finna.

Jenny Jägerfeld är inte bara en lysande författare - hon har exempelvis böckerna om Sigge i Skärblacka på sitt CV - utan även psykolog med egen frågespalt i Svenska Dagbladet.

Hon svarar även på frågor från unga läsare och ett urval av de frågor hon fått sammanställdes 2019 till boken "Fråga Jenny - om kroppen, själen och allt runtomkring".

Här är tonen annorlunda då Jenny svarar på direkta frågor, men de är ordnade i praktiska kapitel efter ämne. Det är lätt att hitta något som tangerar den fråga man kanske själv bär runt på inombords.

Här finns frågor om föräldrar som inget förstår, om lärare som är orättvisa och kompisar som sviker men boken avhandlar också känslan av att vara ful, att vara ohälsosamt rädd för något, om kärlek och om att vara orolig för världen i stort.

"Fråga Jenny" börjar ha några år på nacken men håller bra och känns ännu fräsch och relevant. Den är utgiven av Rabén & Sjögren i samarbete med Svenska Dagbladet.

Klicka här för att hitta den i bokkatalogen Finna.

I Sverige är tidningen Kamratposten (eller helt kort KP) en instution som knappast kräver närmare presentation. En av tidningens flaggskepp är insändarsidan Kropp och Knopp där läsarna - i åldern åtta till fjorton år - får ställa frågor om kroppen och livet.

I flera omgångar har redaktionen gett ut en samling frågor och svar i bokform. Den allra senaste kom 2018 men uppdaterades och utökades 2021 för att inkludera ett par läsarfrågor om pandemin och hur den påverkat unga personer och deras liv.

Upplägget låter snarlikt det i Jenny Jägerfelds bok men "Stora boken om Kropp & Knopp" är en riktig tegelsten med över tusen besvarade frågor. 

Här hittar man svar på det mesta som rör kroppen och puberteten - ska man kropp faktiskt se ut så här? - men det handlar minst lika mycket om hur man ska navigera tillvaron även på andra sätt. Familjen, skolan, vänner, nätet. Allt.

"Stora boken om Kropp & Knopp - allt om kroppen, känslor och puberteten" är utgiven på Kamratpostens eget förlag. Klicka här för att hitta den i bokkatalogen Finna.

Det de här tre böckerna garanterat har gemensamt är att det knappast funkar att slå några barn i huvudet med dem eller förvänta sig att de ska bli lästa medan någon tittar på. Det bästa är helt säkert att göra dem tillgängliga så de kan läsas lite diskret om man så önskar.

Djur som älskar sina hattar

Världens kanske mest geniala bilderbok någonsin handlar om en björn som blivit av med som älskade hatt. Han frågar alla han möter om de sett den men kanske är han inte så uppmärksam som han borde vara? Kanske hans älskade hatt finns närmre än man skulle tro?

"Jag vill ha min hatt" ("I Want My Hat Back") började egentligen med att den kanadensiske tecknaren Jon Klassen fick i uppdrag att rita en serie födelsedagskort. Han tyckte det skulle vara roligt med en serie obekväma djur som inte ens förstår vad en födelsedag är och som bara grattar med tomma, intetsägande blickar.

Ett av de gratulerande djuren var en stor brunbjörn med en liten fånig partyhatt på huvudet. En hatt björnen skulle visa sig vara förtjust i.

"Jag vill ha min hatt" börjar helt enkelt med att björnen - nu utan hatt - konstaterar att hans älskade huvudbonad försvunnit och att han vill ha den tillbaka.

Den falkögda läsaren inser snabbt att det tredje djuret björnen möter - en ytterst defensiv kanin - inte bara stulit hatten utan också blåljuger björnen rakt i ansiktet. Det kan aldrig sluta väl.

Det gör det inte heller. När poletten slutligen trillar ner och björnen inser det vi redan vetat i flera sidor får berättelsen en oväntad och lätt chockerande upplösning som ändå får läsaren att skratta.

Klassen funderade vidare på djur och hattar och skapade till slut ytterligare två besläktade böcker, tillsammans ofta kallade "hatt-trilogin".

Hattar är så onödiga, konstaterade Jon Klassen i en intervju. Man behöver dem inte för att klara sig eller överleva, man har dem bara för att man vill. Och det ger berättelserna en spännande dynamik - kärleken till hattarna kan ge de mest halsbrytande konsekvenser.

I "Det är inte min hatt" ("This Is Not My Hat") har vi vänt på perspektivet. Nu är huvudpersonen den som gjort det förbjudna: en liten fisk som stulit en betydligt större fisks hatt medan den sov. Nu gäller det att gömma sig snabbt innan den stora fisken anar vad som hänt.

Ingredienserna känns igen men stämningen är helt annorlunda. Någon har träffande nog beskrivit "Det är inte min hatt" som Hitchcocks "Psycho" fast för barn. Och med fiskar i centrum.

Den sista hattboken - "Vi hittade en hatt" ("We Found A Hat") - är den som skiljer som mest från de övriga. Två sköldpaddor som är bästa kompisar och gör allt tillsammans hittar en hatt i öknen. 

De känner sig båda snygga med hatten på sig men de är två stycken sköldpaddor och det finns bara en hatt. Det enda rättvisa är att lämna hatten bakom sig och glömma att man någonsin sett den. Men den ena sköldpaddan kan inte sluta tänka på hatten och med ens ser den starka vänskapen ut att vara hotad.

Vad gillar man egentligen mest? En bästa vän eller en snygg hatt? Slutet är mindre drastiskt och mer poetiskt än i de två tidigare böckerna och ger hela serien en mjuk och behaglig slutpunkt. Hattar är inte allt här i världen ändå.

Klicka på länkarna för att hitta Jag vill ha min hatt, Det är inte min hatt och Vi hittade en hatt i bokkatalogen Finna. De svenska versionerna är utgivna av Hippo förlag som också äger rätten till omslagen avbildade ovan.

Fruktansvärda Astrid

Astrid Lindgren tänker ut hemska berättelser.

Mer än tjugo år efter Astrid Lindgrens död har den allmänna minnesbilden av henne mer och mer förvandlats till något slags ständigt leende, alltid glad och lätt pillemarisk sagotant. Att hennes berättelser var fulla av frejdiga och glada episoder där alla slut nästan alltid är lyckliga.

Låt oss säga att det inte riktigt stämmer. Låt oss säga att det måhända skulle vara dags att läsa Astrid på nytt.

Det riktigt storslagna med Astrid Lindgrens författarskap är att mörkret aldrig är långt borta. När man är som minst förberedd väntar det runt hörnet. Och när det blir mörkt blir det alldeles förfärligt mörkt.

Många tänker på Ronja Rövardotter som ett spännande äventyr i skogen, men Ronjas och Birks sommar är så intensiv just för att de inser att den ska bli deras sista. Jag har skrivit mer om Ronja här. 

I andra fall rusar fantasin iväg med en opålitlig berättare. Kommer Prins Mio någonsin till sin Fader Konungen eller är det bara stackars Bo Vilhelm Olsson som sitter på sin ödsliga parkbänk och önskar sig en pappa?

Badar faktiskt Bertil med Nils Karlsson Pyssling i familjens såskopp eller handlar det bara ett ensamt barns låtsaskompis?

Träffar Skorpan faktiskt sin älskade bror Jonatan i Nangijala eller är hela Bröderna Lejonhjärta bara hans sista febriga drömmar innan tuberkulosen tar honom?

Riktigt förfärligt blir det i Astrids sagor om förr i tiden där det stundom verkligen går hårt åt barnen. Inte minst i Sunnanäng, där de hårt prövade syskonen hittar en dörr som leder bort från den iskalla vintern och in i ett varmt paradis där man aldrig behöver lida. En dörr som aldrig får stängas eftersom den sedan aldrig kan öppnas på nytt. En dörr syskonen naturligtvis till slut bestämmer sig för att dra fast.

Allra mest svart blir det i Märit - en kort novell i boken Kajsa Kavat - där den åttaåriga huvudpersonen är en högst obetydlig liten flicka som ingen bryr sig om. Inte ens då hon räddar livet på den klasskamrat hon tycker allra mest om - och själv kläms till döds på kuppen - noterar någon att hon skulle ha gjort något särskilt. 

På begravningen sjunger klassen med tårar i ögonen men snart distraheras de av något roligare och snart tänker ingen längre på Märit överhuvudtaget. Tonen är rakt på sak, iskallt registrerande utan medkänsla. Det är en alldeles fruktansvärd liten historia. Fullständigt kompromisslös och väldigt bra.

Om någon tror att jag vill sätta dödskallemärkning på Astrid Lindgrens böcker nu så tror den helt fel. Det är bra att ta barn på allvar och förvänta sig att de kan hantera svåra saker. 

Att läsa om hemskheter kan vara ett utmärkt sätt att bearbeta sina egna rädslor. Man kan också läsa hemskheterna högt tillsammans och sedan prata om det man läst.

Astrids svärta finns också där man minst anar det och där man kanske glömt att det finns. Självaste Pippi Långstrump slutar på ett oväntat dystert sätt: Tommy och Annika - lyckligt hemkomna till sina föräldrar från den spännande utfärden till Söderhavet - råkar få syn på sin bästa vän och granne genom fönstret då de är på väg att lägga sig.

När ingen är där och hon tror att ingen ser sitter en nedtonad Pippi - ensam, utan några föräldrar - och stirrar rakt in i ett stearinljus. Tommy och Annika tycker hon ser så ledsen ut, de skulle vilja trösta henne, men mitt i natten finns ingen tröst att få. Boken slutar med att Pippi blåser ut ljuset. Mörkret lägger sig.

Bilden ovan finns i den allmänna domänen och är lånad från Wikipedia

Hjälp - hur blir jag en läsare?

Mitt jobb är först och främst att inspirera barn till läsning. Att hjälpa till att knuffa dem över den där besvärliga tröskeln och komma till punkten där läsning är kul och skönt och avslappnande och givande på riktigt.

Det är ett heltidsjobb och jag brukar tänka att det räcker mer än nog. Jag behöver inte oroa mig för vuxnas läsning, det får någon annan ta hand om. 

Men på sista tiden har flera vuxna biblioteksbesökare frågat - sådär i förbifarten - hur man ska bära sig åt för att hitta gnistan igen om man en gång slutat läsa. Inte sällan handlar det om män som i någon kapacitet - förälder, pedagog, fritidsledare - vill vara läsare för att vara en bra förebild.

Då handlar det ju plötsligt om mitt jobb igen, tänker jag. Därför har jag tänkt till och har fem peppiga tips för den som vill hitta tillbaka till böcker.

1. Planera in läsningen

Räkna inte med att lusten att läsa ska komma flyga in genom fönstret på beställning. Boka in tider då du ska läsa, kanske en halvtimme i taget till en början, så som du skulle boka in ett möte eller en träff eller en gymtid. 

Kontinuitet är viktigt. En stund varje dag - eller nästan varje dag - hjälper dig att hitta rytmen och vanan.

2. Sänk ribban

Har du alltid velat läsa Mobergs utvandrarsvit eller Greven av Monte-Cristo? Det är utmärkta projekt men helt fel ställe att börja. Om din läsning blivit lite rostig måste du träna upp flytet och vanan på nytt och om dina böcker är för långa eller för krävande kommer du att tappa sugen.

Välj kortare böcker till en början. Att läsa en bok till slut ger också en kick. När du läst ett par kortare böcker till slut kan du öka längden. Att börja med ett maraton eller ett vasalopp kommer ganska säkert att knäcka lusten och orken. 

3. Fakta är fiffigt

Det finns ingen lag som säger att du måste läsa skönlitteratur. När du tränar upp vanan kan du lika gärna läsa faktaböcker om saker du är intresserad av. Gillar du biografier eller presentationer av gamla flygplan eller modets historia? Allt som kan hjälpa dig att hålla intresset uppe är bra.

Det finns ingen lag som säger att du måste läsa vuxenlitteratur. Ungdomsböcker är ofta rasande bra och har ofta ett rakare språk och färre komplexa trådar att hålla i huvudet. Kort sagt: läs vad du vill och det du känner för. Du behöver inte redovisa för någon vilka böcker du läser om du inte har lust med det.

4. Lås in telefonen

Alla våra moderna prylar är designade för att stjäla vår uppmärksamhet. Allt som tutar, låter, blinkar och signalerar måste bort. Sätt alla telefoner och läsplattor i ljudlöst läge och stäng in dem i ett skåp i ett annat rum. Gör detsamma med tv:ns fjärrkontroll vid behov.

Därför rekommenderar jag också å det bestämdaste att läsa fysiska böcker istället för e-böcker på telefonen. Jag lovar att du mitt i e-boken kommer att hitta dig själv på någon annan app istället.

5. Låna många böcker

Det här tipset ger jag alla läsande barn: om du inte vet vad du vill läsa ska du aldrig låna bara en bok. Låna fem lovande böcker och bestäm hemma vilken du vill läsa. Boken som såg kul ut i biblioteket kan visa sig vara urtrist. Då är det bra att kunna byta till något annat.

På samma tema vill jag också ge dig rätten att göra slut med boken du har i handen. Om du läst minst femtio sidor och den inte fångar ditt intresse alls får man alltid ge upp och ta en annan bok istället. Livet är för kort för att tvinga sig igenom dåliga böcker. Lycka till!

Bilden är hämtad från Freepik

Bokkarusellen snurrar igång igen

För fjärde året i rad ordnas Bokkarusellen - en riktig litterär happening där bra biblioteksmänniskor från hela Svenskfinland samlar ihop sig och pratar om de bästa böckerna som kommit ut under det senaste året. Under två dagar avhandlas titlar som sträcker sig över alla tänkbara målgrupper - från de allra minsta till de allra äldsta.

Förhoppningen är förstås att Bokkarusellen kan vara ett bra redskap för alla som jobbar med litteratur på något sätt. 

En ensam bibliotekarie har sällan en chans att läsa in sig på allt som finns men här får man behändiga sammanfattningar av allt man behöver veta. En lärare som snabbt vill få överblick över nya böcker att rekommendera till eleverna har också mycket att hämta här.

I bästa fall kan karusellen vara användbar även på andra sätt. För den som vill bokprata eller som just har börjat göra det är hela tillställningen ett utmärkt tillfälle att spana in hur andra gör. När många olika personer syns i rutan får man också se många olika sätt att prata om böcker.

I år finns också ett nytt moment - Bokrådet - där fem utvalda böcker analyseras och värderas. Jag hoppas att det ska kunna inspirera en och annan till hur man kan diskutera litteratur kritiskt men ändå lättsamt. 

Bokkarusellen direktsänds från Luckan i Helsingfors och kan följas på Bibliotekskanalen. 2025 års program finns här. Alla delar kommer att finnas tillgängliga (med textning) även i efterhand. Vill man ha ett smakprov kan man se mig prata om "Vardag och vänner för 9-13 år" från förra årets karusell här.

Och naturligtvis - bäst av allt - alla mina fantastiska kollegor som får visa upp sitt kunnande. Det är lite av en fest för finlandssvenska bibliotekarier och alla är hemskt välkomna att titta på.

Ljudböcker - är det faktiskt att läsa?

Det är inne med ljudböcker - främst sådana som man kan lyssna på via någon app. Att få böcker direkt i lurarna har sänkt trösklarna rejält för många som plötsligt har massor av litteratur tillgängligt när som helst. En liten revolution i dessa tider när antalet läsare sjunker.

Men - frågar sig vän av ordning - är det faktiskt läsning när man lyssnar på ljudböcker? Räknas det på riktigt? Är det inte fusk på något sätt?

Det finns flera svar på frågan, som så ofta. Först och främst tänker jag att läsning inte är en tävling. Det är inte så att den som läser flest böcker vinner ett pris eller får en medalj. Det spelar ingen roll hur andra läser, det viktiga är att man själv njuter av sin läsning.

Läsning är det i allra högst grad om ljudboken gör litteratur tillgänglig för någon som har svårt att använda sig av traditionella böcker. För den som har dyslexi eller koncentrationssvårigheter eller vad som helst som gör läsning extra trixigt är ljudböcker ett utmärkt alternativ.

För den som har svårt att hitta tiden att sitta ned med en bok men som istället kan njuta av en berättelse på väg till jobbet eller medan man lagar mat så är det väl bara bra.

Frågan är väl bara hur man lyssnar. Om man använder ljudboken som ljudmatta medan man egentligen fokuserar på något annat och egentligen inte riktigt hör vad som händer räknas det möjligen inte som läsning. Kanske kunde man lika gärna lyssna på valsång istället. Men återigen - läsning är inte en tävling. Om det funkar för dig och du blir glad av det har jag inga invändningar.

Det finns däremot en sak ljudböcker inte gör: de låter dig inte alls öva på din läsning. Läsning är som en egen muskel som kräver underhåll och träning för att hållas i form. Det bästa sättet att hålla sin läsförmåga i gott skick är förstås att läsa böcker man är intresserad av - då får man göra något kul och får träningen på köpet.

Särskilt när det gäller barn är mitt recept att ljudböcker är bra så länge de inte är de enda böckerna i barnets liv. Att lära sig läsa och koda av och öva upp hastigheten är färdigheter man verkligen behöver, att låta barnet "slippa" det leder inte till något gott.

Dessutom kan det vara svårt att avgöra hur väl ett barn tar till sig berättelsen i en ljudbok. Man får prova sig fram, helt enkelt.

Att de flesta stora ljudbokstjänster som finns på den fria marknaden betalar författarna närapå noll i ersättning - helt i stil med hur motsvarande musiktjänster beter sig mot musiker - är något var och en får ta ställning till på egen hand.

Bilden kommer från Freepik

Bokprat funkar (jag lovar)

Bokprat kan göras på säkert tusen olika sätt beroende på vem som håller i trådarna men i princip är grunden alltid densamma. Bokprataren väljer ut ett antal böcker som mer eller mindre grundligt presenteras för en publik som sedan har möjlighet att låna efteråt. Publiken är väldigt ofta barn.

För min egen del tror jag på fart, dynamik och kvantitet. Jag duschar mina åhörare med massor av böcker av olika sorter och i olika genrer så alla ska kunna hitta något att grabba tag i. Allas ögon ska falla på någonting man möjligen skulle kunna gilla.

Men HUR man bokpratar är totalt underordnat det faktum ATT man bokpratar. Att barn regelbundet får uppdaterade och relevanta boktips från någon som jobbar med böcker och som vet vad den pratar om.

Att bokprat funkar behöver man inte tvivla på. Vi på biblioteket märker direkt när det kommer in en klass som drillats genom åren. Inte nog med att de oftast förstår hur bokpraten fungerar och hur man kan dra nytta av dem, de har i regel mycket lättare att hitta böcker på egen hand i biblioteken och lånar överlag fler böcker.

De elever som är vana vid bibliotek och bokprat är dessutom ofta bättre på att tipsa varandra om guldkorn och godbitar. De visar kompisarna vad de själva läser och har lättare att förklara vad de själva letar efter. 

Ett enstaka bokprat nu och då som något slags mirakelkur fungerar knappast lika bra. Som med allt annat är det ett långdistanslopp att underhålla barns läslust. Kontinuitet är det som funkar. Att barnen lär sig hur det funkar, att de lär sig att känna sig bekväma omgivna av böcker, att de lär sig att man kan be personalen om hjälp.

I min hemstad Helsingfors - där man tyvärr inte kan valsa in på riktigt vilken bibliotek som helst och förvänta sig initierad service på svenska - är det dessutom extremt viktigt att de svenskspråkiga barnen åtminstone någon gång om året får hjälp av någon som kan öppna upp samlingen på deras modersmål.

I en perfekt värld skulle vi även ha tid och resurser att bokprata för barnens föräldrar och ge deras läsning en knuff i rätt riktning då och då. Vi jobbar vidare på saken.

Bilden är hämtad från Freepik