Guldpengar och orättvisor

Som liten var jag väl förtrogen med Elsa Beskows dikt om gamla häxan Avundsjuka som sticker sin spetsiga näsa i andras angelägenheter och sår split varhelst hon kan. Min mamma läste den ofta för mig och min farmor, som var en baddare på att lära sig saker utantill, läste hela dikten ur minnet.

Det går illa för häxan när hon försöker provocera pojken Pär. Han är nöjd med det han har och är inte sugen på att bråka med någon. Han rycker häxan i svansen och jagar ut henne ur huset.

Man borde ju förstås vara som Pär, men det är man sannerligen inte alltid. Det är lätt att tycka att livet är bra orättvist, särskilt mot en själv. När man själv är så förfärligt vanlig och ens klasskompis är så rasande bra och speciell hela tiden.

Kjell är alltid glad och vet massor av saker och han älskar guld. Han har guld på jackan och guld i håret och förmodligen gråter han också tårar av guld. Om han nånsin skulle gråta och inte vara sådär glad jämt. 

Alba däremot, hon är morgontrött och gråtig och snorig och vet inte mer än någon annan. Hon har dessutom inte guld någonstans. Och medan Kjell har tappat flera tänder redan väntar hon fortfarande på sin första.

En dag på skolgården tappar Kjell ännu en tand och berättar glädjestrålande att den kommer att förvandlas till en guldpeng över natten. Nu blir Alba alldeles galen. Ska Kjell få en guldpeng när han redan har så mycket fint och hon inte har något alls!

I ett obevakat ögonblick passar hon på att stjäla tanden. Nu är det hennes tur att få en guldpeng. Men på vägen hem känns det inte alls bra. Det är som om tanden skaver i fickan. Och vad ska Kjell säga när hans tand är borta? Han är ju trots allt Albas kanske allra bästa vän.

Micaela Favilla har skrivit och ritat en förtjusande liten vardagspärla om när avundsjukan går överstyr och allt känns så orättvist att man är redo att explodera. Helt garanterat ett välbekant tema för den tänkta målgruppen, som jag skulle säga är barn i åldrarna 5-8 år eller så.

Och efter ett rejält vredesutbrott som slutar med gråt och plåster och guld överallt, så blir det till all lycka också ett riktigt glatt slut. Det är både Alba och Kjell värda.

Micaela Favilla har tidigare skrivit två böcker om Erka och Julian för lite äldre barn.

Klicka på länken för att hitta Albas guld i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslaget ovan tillhör Lilla Piratförlaget. Häxan Avundsjuka kan hittas i flera utgåvor, bland annat i Elsa Beskows Sagoskatt: Tripp Trapp Trull. 

Bäst på allt - men hur länge till?

SPOILER Nina är klassens geni som har det lätt i alla ämnen. Hon kan alltid svara på lärarens frågor, hon vet en massa saker ingen annan har koll på och är bäst i klassen även i de ämnen hon inte är särskilt intresserad av. Hon är smartare än alla andra och det är hon väl medveten om.

Att alla andra är rätt korkade och jobbiga är hon också högst medveten om. I en mycket hemlig liten anteckningsbok skriver hon upp sina ärliga åsikter om de människor hon tvingas uthärda. Alla deras fel och brister (väldigt många) men även deras positiva sidor (sorgligt nog väldigt få).

Förr hade Nina en bästa kompis i den snälla men kanske inte helt knivskarpa Majlis, men sedan klassens drottning Meja kommit emellan dem har Nina inga vänner längre. Inte för att hon bryr sig. För henne räcker det gott att vara bäst.

Allt ställs på ända då den rakt igenom fulländade Isolde börjar i klassen. Hon har perfekt hår och perfekta kläder (hennes mamma är en känd influencer) och verkar på riktigt vara snäll rakt igenom. Kanske Nina kunde tänka sig att försöka bli kompis. Det skulle åtminstone göra Ninas mamma glad.

De planerna kapsejsar omedelbart då Nina och Isolde hamnar att göra grupparbete tillsammans och det snabbt visar sig att Isolde är minst lika smart, har minst lika bra idéer och gör minst lika snygga presentationer i Power Point. 

Nu skakas Ninas värld om i grunden. Att vara bäst på allt är det enda hon kan. Om hon inte får vara bäst har hon ingenting kvar.

Att Cina Friedner är bra på att hitta dramat i vardagen och skriva fram det så det inte bara blir engagerande men också roligt är ingen nyhet. Det värsta som kan hända är allt om preppern Belle var en personlig favorit när den kom och följs nu av Nina med axlarna tyngda av prestationsångest. Då som nu blandas starka känslor med många förlösande skratt.

Det enda som blir lite underligt för mig - och det här är kanske den riktiga spoilern - är att den där spydiga anteckningsboken som ägnas så mycket uppmärksamhet i slutändan inte spelar någon egentlig roll i handlingen.

Tjechov ska ha sagt att om det hänger ett gevär på väggen i början av pjäsen måste det avlossas innan föreställningen är slut. Här tänker jag hela tiden att någon ska hitta häftet - Tjechovs anteckningshäfte - och att det i sin tur ska utlösa handlingens klimax. Det känns lite underligt när det aldrig går så. 

Men det hoppas jag Tjechov och alla andra kan ha överseende med, för det här är en glimrande liten vardagspärla. Man har mycket trevligt i sällskap av Nina, Isolde och de andra. 

Men en liten påminnelse till alla barnboksredaktörer där ute: nästa gång en författare vill döpa den elaka tjejen till Meja är det dags att föreslå ett namnbyte. Det har redan hänt i lite för många böcker och snart vill alla schyssta Mejor där ute ha upprättelse.

Klicka på länken för att hitta Bäst på allt (och lite till) i bokkatalogen Finna. Rätten till omslaget ovan ägs av Rabén & Sjögren. 

Stor storm, liten båt

Det borde ha varit en dröm som gick i uppfyllelse när de fem ungdomarna ger sig ut på äventyr i sin lilla båt. Att segla från Bretagne till Irland och tillbaka igen och få känna frihetens vind i seglen.

Fyra av dem har känt varandra i många år, förenade av sin kärlek till segling och havet men också av sin vilja att ta risker, att våga göra lite för mycket, att utsätta sig själv och andra för ibland alltför stora prövningar.

Den femte är en landkrabba, en nykomling i gänget som ritat om spelplanen, som utmanat ordningen och som förskjutit maktbalanserna. Under ytan är det något som bubblar.

På vägen tillbaka blåser det upp, ett våldsamt oväder närmar sig. När de skulle behöva samarbeta som bäst händer det allra värsta och plötsligt ligger Clarence - gruppens självklara ledare - död i vattnet. 

Nu är goda råd dyra. Stormen som närmar sig är alldeles för stor för deras lilla båt. Nu krävs snabba och kloka beslut. Problemet är att det är Clarence som brukar fatta dem. De fyra som är kvar är helt utlämnade åt elementen och åt varandra.

Genom Emma - som var närmre Clarence än någon annan i gruppen - får vi följa dramat i båten men även vägen fram hit. Genom minnesbilder och tillbakablickar lägger vi långsamt pusslet över hur allting kunde gå så fel och det är gastkramande att följa med.

Grått hav (Tout gris i original) har lovordats i alla tonarter ända sedan den översattes till svenska efter att Marion Brunet tilldelades ALMA-priset 2025. Det är en relativt kort men intensiv berättelse som är oerhört noga med vilken information vi får och i vilken ordning, allt för att hålla spänningen uppe.

Grått hav är tydligt skriven för ungdomar - huvudpersonerna är alla i slutet av sina tonår - men kan med behållning läsas av en lässtark 12-åring. Här finns lite sex och lite våld men inte mer än vad en ung läsare mäktar med. 

Den enda pyttelilla skönhetsfläck jag kan hitta är att den franska originaltexten ibland läcker igenom översättningen lite väl mycket. Vid ett par tillfällen tänkte jag att inga ungdomar skulle uttrycka sig så här på svenska, men det är detaljer. Överlag har översättaren Lotta Rossi gjort ett utmärkt jobb.

Om man som jag tycker att franska är ett vidunderligt och vackert språk kan man tjuvlyssna på en bit av den franska ljudboksutgåvan här.

Om inget annat jag sagt övertygat dig om att det här är en bok du absolut ska läsa, så kasta ett öga till på det ögonbedövande snygga omslaget. I en tid då allt fler bokpärmar dessvärre känns lite hafsiga och gjorda med vänsterhanden ser Grått hav otroligt elegant ut i hyllan. En bok som får dig att se sofistikerad ut när du läser den på stranden eller tåget i sommar.

Klicka på länken för att hitta Grått hav i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslaget ovan tillhör Gilla böcker.  

Ett ensamt spöke förändrar allt

SPOILER Henrik vaknar klockan fyra en morgon av att familjens hund anar något. När Henrik tittar ut genom fönstret ser han en underlig man som står i trädgården. Gubben stirrar tillbaka en kort stund och försvinner sedan på ett mystiskt sätt.

Henrik har aldrig trott på spöken eller varit särskilt intresserad av dem, men nu blir han skakad av det han sett. Gubben försvann rakt igenom ett buskage och han har inte lämnat några spår efter sig fast marken är våt och mjuk. Det finns ingen logisk förklaring.

Om Ingmar Bergman varit där med Henrik kunde han ha berättat att just klockan fyra på morgonen är vargtimmen då alla känslor är som mest intensiva och man upplever saker på helt andra sätt än man vanligtvis skulle. Han har gjort en hel film om det, den är väldigt bra även om Henrik skulle varit lite för ung för att se den.

Nu är hans familj de enda han kan vända sig till och de är dessvärre inte fullt lika med på noterna. Henrik blir lite besatt av det han varit med om men ingen klarar av att möta honom där han är och alla blir bara frustrerade.

Det ingen helt förstår är att Henrik blivit rädd på riktigt. Han har aldrig trott på spöken men nu har han troligtvis sett ett och det ställer allting på ända. Om de finns fast han inte trott på dem kan de kanske komma in i hans rum. Kanske är de farliga.

I den situationen fattar föräldrarna det katastrofalt dåliga beslutet att försöka skämta bort alltsammans och nu rasar det på riktigt för Henrik, som plötsligt inser att hans föräldrar inte förstår honom över huvud taget.

Knorren i den här boken är nämligen att det egentligen inte är en spökhistoria. Här finns visserligen ett spöke som inte kan förklaras, men själva biffen i berättelsen är krisen som uppstår när ingen vill lyssna på dig och ingen vill förstå dig. Som en pjäs av Lars Norén fast för barn.

Till slut är det den krångliga storasystern som får kliva fram och vara den som åtminstone tillfälligt lugnar vågorna på Henriks stormande hav. 

Det här är den fjärde boken om Henrik, men den kan läsas helt fristående från de andra: "Pengarna", "Mammas vidriga kompis" och "Hoppas din farsa dör". Bengt Ohlsson är en hyllad och väletablerad författare vars sida på Wikipedia inte nämner hans barnböcker med ett enda ord. (Klicka här för fler tankar om den typen av saker.)

Den omskakade familjedynamiken påminner mig också om David Levithans utmärkta "The Mysterious Disappearance of Aidan S" som tyvärr inte översatts till svenska.

Klicka på länkarna för att hitta Jag tror inte på spöken men jag är rädd för dem, Pengarna, Mammas vidriga kompis och Hoppas din farsa dör i bokkatalogen Finna. Bonnier Carlsen äger rättigheterna till omslaget ovan. 

Ibland behöver man ett monster

En morgon när Mina och hennes storebror Jérôme ska gå till skolan hittar de något förbryllande utanför huset. Fotspår. Jättelika fotspår. Det måste vara någon som skojar med dem för inget djur lämnar så stora spår efter sig.

Det hela är ett mysterium som Jérôme diskuterar med sin bästa kompis Marcus, medan Mina är för liten och lämnas utanför alla spännande spekulationer. 

Lillasystern är ändå benhårt övertygad om att något ovanligt finns därute, men när hon får syn på två stora ögon som stirrar in genom fönstret är det ingen som tror på henne. 

Mina ger sig inte - hon vet ju vad hon sett - och bestämmer sig för att försöka locka den mystiska varelsen till sig. Kanske den gillar kakor?

Men varför skulle det finnas ett vidunder utanför deras hus? Var har det kommit ifrån? Kan det vara det stora bygget av det nya lyxhotellet i skogen som stört monstret?

"Mina och odjuret" är en suggestiv och vackert tecknad grafisk roman om förhållandet mellan människan och naturen. Hur människor ibland gör skada men också om hur naturen kan läka på nytt om man bara ger den utrymme.

Dessutom växer det fram en tyst vänskap och ett samförstånd mellan Mina och det jättelika odjuret. Det visar sig vara tur då det värsta händer och ingen finns i närheten för att hjälpa. Då behöver man sitt monster mer än något annat.

Caroline Merola är en erfaren barnbokskreatör från Québec, som både skrivit romaner och tecknat serier tidigare. "Mina och odjuret" är någonstans mitt emellan en roman och en serie, med en droppe bilderbok i blandningen.

"Mina och odjuret" tilldelades ett fint pris av de lokala bokhandlarna 2024 och verkar vara den första av Caroline Merolas böcker som översatts till svenska. Jag skulle gärna läsa fler. 

Klicka på länken för att hitta Mina och odjuret i bokkatalogen Finna. Bokförlaget Opal äger rätten till omslaget ovan. 

Visa vem du är

LITEN SPOILER Ibland då och då stöter man på en bok som liksom skakar om en. Som kräver att man läser vidare fast klockan är lite för mycket. Som lever vidare i ens tankar efteråt. Idag är jag både trött och seg men det var det värt. Jag var bara tvungen att bli klar med "Visa vem du är".

Elle McNicoll har imponerat på mig tidigare. Hennes debut "Som en gnista" var en glad överraskning på många sätt, inte minst var det uppfriskande att ha en autistisk huvudperson som fick vara berättare i sin egen historia istället för att bli beskriven utifrån av någon annan.

Även Cora - tolv, snart tretton - är autistisk, vilket gör vardagen i skolan utmanande. Den enda vännen har flyttat bort, lärarna är oförstående, en del av klasskompisarna utnyttjande, livet är svårt att navigera.

Coras storebror jobbar på Pomegranate, ett nytt techföretag som med hjälp av AI skapar digitala kopior av människor. Deras mål är att ingen längre ska behöva sörja den som dör, istället ska de kunna umgås med ett högteknologiskt hologram av sin älskade och aldrig behöva skiljas. Cora - som hade en komplicerad relation med sin nu döda mor - fascineras av möjligheten.

På en tråkig fest träffar Cora chefens son Adrien och en lika oväntad som omedelbar vänskap uppstår. För första gången känner sig Cora sedd och uppmuntrad att vara sig själv istället för att anpassa sig efter omvärlden. Adrien - vars ADHD är en stor besvikelse för hans pappa - får Cora att våga nya saker och vilja utmana sig själv.

Det enda vännerna blir osams om är Pomegranate. Cora lockas av företagets löften och företagets karismatiska ledare, doktor Gold, visar henne stort intresse. De har aldrig intervjuat en autistisk person tidigare och den förtjusande doktorn kan inte nog understryka hur viktigt det skulle vara, medan Adrien varnar och säger att Pomegranate inte är vad det utger sig för att vara.

När katastrofen slår till och Cora plötsligt står ensam utan sin vän kan hon inte längre stå emot frestelsen. Doktor Gold ger henne ett erbjudande hon inte kan stå emot och Cora kastar sig rakt i armarna på det stora företaget.

Berättelsen utspelar sig i en framtid som är misstänkt lik vår tid. De stora skillnaderna är att flygtrafiken avstannat och att den digitala tekniken befinner sig på en nivå där vi inte riktigt är ännu. Elementet av science fiction är betydligt lättare att svälja när huvudpersonernas liv inte är särskilt olika våra egna.

Vår berättare Cora vill så gärna tro att Pomegranate jobbar för det goda och när vi som läsare genomskådar dem betydligt tidigare än hon gör blir läsningen en svettig upplevelse. Hjärtat slog hårt i brösten och under särskilt den andra halvan av berättelsen växer ett riktigt obehag fram. 

Som vuxen läsare blir man inte så förvånad över att Pomegranate visar sig vara giriga fascister med en minst sagt osund syn på vad som gör en människa till just en människa. Inte heller att storföretagen inte är våra vänner, oavsett hur mycket de själva hävdar motsatsen.

Vad som däremot får mig att tappa hakan är att boken skrevs redan 2021, flera år före vår nuvarande AI-frenesi där alltfler företag alltmer högljutt försöker förmå oss att använda teknologiska redskap istället för att skapa eller tänka själva. Som att läsa en varning skickad till oss från gårdagen.

Slutet blir ändå lyckligt och - kan jag tycka - kanske lite väl lyckligt. Möjligen skulle boken ha kunnat måla med lite mörkare penslar och på så sätt fått fram sitt budskap ännu bättre, men det är bara en skönhetsfläck. I våra turbulenta tider har jag egentligen inga invändningar mot lyckliga slut.

En av mina varmaste rekommendationer på länge. 312 sidor som är lätta att plöja igenom och texten fastnar aldrig i teknobabbel eller onödigt svårt språk, ämnet till trots.

Den här utgåvan har en inledande fotnot om att man på svenska kan säga att en person har autism eller att en person är autistisk, och att olika personer föredrar olika begrepp. Elle McNicoll använder själv enbart uttrycket autistisk och låter sina huvudpersoner göra detsamma. 

Klicka på länkarna för att hitta Visa vem du är samt Som en gnista och Keedie av Elle McNicoll i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslaget ovan ägs av Lilla Piratförlaget.

Familjen Amarant går i mål med flaggan i topp

LITEN SPOILER När Neo Andersson fyller nio år är det han önskar sig allra mest att han ska få byta skola. Han vill börja på samma internat i Schweiz där bästisen Poppel Amarant ska gå - så som alla släkten Amarants pojkar alltid gjort och som det är tänkt att de alltid ska. Neos föräldrar säger föga förvånande nej.

Glädjen blir desto större då Poppel dyker upp i Neos skola. Förändringens vindar blåser även i denna den finaste av familjer och nu ska barnen Amarant gå i en vanlig klass, omgiven av vanliga barn.

För Neo och Poppel blir varje dag som ett kalas. De har så mycket att säga varandra och så mycket att göra tillsammans. Ända sedan de blev vänner har de behövt varandra på ett sätt ingen av dem riktigt har ord att förklara. 

Men även bästa vänner kan ha det svårt ibland. Medan Neo dras in alltmer i den färgstarka familjen börjar Poppel istället ta hans plats hemma hos Anderssons. Samtidigt som Neo i hemlighet förbereder en stor överraskning för sin vän känner sig Poppel allt mer osynlig och övergiven.

När Neos föräldrar dessutom missförstår hela situationen riskerar överraskningen att bli förstörd, liksom de båda kompisarnas vänskap. Naturligtvis reder allting upp sig i elfte timmen och vi får ett så lyckligt slut att det nästan hettar om kinderna när man läser det.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör böckerna om Neo och Amaranterna till så fängslande läsning. Språket liksom sprakar och glimrar, stämningen är både underlig och varm och illustrationerna fyller i mycket av det orden inte säger. För mig är den här trilogin oemotståndlig läsning.

Samtidigt som man alltid skulle vilja hänga kvar i den här underliga spänningen mellan familjen Amarants tillvaro och den vanliga världen som Neo Andersson finns i, så får vi kliva ur berättelsen i precis rätt stund. 

Det är en konst att sätta punkt på rätt ställe och även det gör Amaranterna med den äran. En serie att vända tillbaka till om och om igen.

Klicka på länkarna för att hitta Familjen Amarant flyttar in, Sommaren med familjen Amarant och den avslutande delen Hemma hos familjen Amarant i bokkatalogen Finna. Bonnier Carlsen äger rätten till omslaget ovan.

Skräckslagen och inte särskilt saknad

SPOILER När sjuorna kommer tillbaka efter jullovet saknas Calle. Det reagerar ingen desto mer på. Han har säkert försovit sig eller så är han sjuk. Dessutom är det ingen som egentligen saknar honom direkt.

Sedan Calle började i klassen på hösten har han varit allt annat än en uppskattad kompis. Rik och otrevlig. Stor i munnen och alltid snabb att göra sig lustig på någon annans bekostnad. 

Det är först när Calles oroliga pappa dyker upp och frågar om någon sett hans son som klassen börjar ana oråd. Calle gick hemifrån på morgonen och försvann någonstans på vägen. Var kan han ha tagit vägen?

Vi som läser vet att någon lockat till sig Calle och rövat bort honom. Snart nog befinner han sig bunden och inlåst i någons källare. Vem är det som håller honom fången och vad tänker denna någon göra med honom? Snart nog börjar hans tankar irra vilt i alla riktningar. Håller han på att bli galen?

Malin Stehn har gjort en riktig resa som författare: efter ett antal starka barnböcker bytte hon spår och blev hyllad för sin spänningsromaner för vuxna. Det här är hennes första bok för en yngre publik på flera år och den var värd att vänta på.

Här finns uppenbarligen ett mysterium som måste lösas - vem är Calles kidnappare och ska någon hitta honom innan det är för sent? - men mycket omsorg har också lagts vid att synliggöra de krångliga relationerna i klassen.

Helt klart är inte ens Calle särskilt förtjust i den person han blivit sedan familjens flytt men hade han någonsin en chans att vara någon annan? 

Valter - den enda som lyckats få syn på något av den Calle egentligen är bakom den tuffa ytan - bestämmer sig för att leta detektiv och får efter några tafatta försök upp ett spår. Men han kan inte lösa gåtan helt på egen hand. Frågan är hur många som är redo att engagera sig för att hjälpa en klasskompis de egentligen inte saknar.

Klicka på länken för att hitta Skräckslagen i bokkatalogen Finna. Boken är utgiven av Bokförlaget Opal som äger rätten till omslaget ovan.

Hand i hand - den första kärleken blir tydligare

SPOILER Jag längtade efter Kollokillen av Johan Ehn så fort jag fick veta att den var på väg. Den reserverade Robin skickas iväg på sommarläger där han träffar den charmiga och utåtriktade Ludvig som är allas kompis. Robin lockas ut ur sitt skal, blir förälskad och vågar slutligen berätta hur han känner.

Då får Ludvig kalla fötter och drar sig tillbaka, men efter några förfärliga dagar med krossat hjärta får boken ändå ett lyckligt slut. Ett lyckligt slut som kanske kom lite väl plötsligt för min smak.

Trots att jag gillade Kollokillen kunde jag inte skaka av mig känslan av att Ludvig kom undan lite för lätt på slutet. Kunde Robin faktiskt lita på honom? Skulle han vara någon man kunde hålla fast i när det blåser snålt?

Kastade mig därför glatt över fortsättningen Hand i hand och blev både lugnad och nöjd. 

Nu är det istället Robins tur att fega ur. Trots att han och Ludvig bestämt sig för att vara ihop helt öppet visar det sig vara en ganska stor sak att göra första dagen i sin nya högstadieskola. De båda nöjer sig med att ge varandra hemliga signaler i korridorerna i väntan på att modet ska rinna till.

Jag oroade mig lite för att kulmen på boken skulle vara att Ludvigs tålamod slutligen tryter och att Robin ska tvingas göra något han inte är redo för. Istället är det något helt annat som driver berättelsen framåt.

Robin har alltid vetat att har en halvsyster som bor med deras gemensamma pappa, som aldrig funnits i Robins liv. Nu visar sig systern vara en gamer precis som han själv, och han tar chansen att börja chatta med henne. Snart blir de goda vänner men Robin vågar inte berätta vem han egentligen är.

När systern föreslår att de ska träffas på ett spelläger i en annan stad ställs allt på sin spets. Trots att Ludvig följer med som stöd kunde Robin aldrig varit förberedd på den storm som väntar.

Till min stora lättnad visar sig Ludvig faktiskt vara ett riktigt kap. Han är rolig och snäll, förstående, uppmuntrande och mycket beskyddande mot sin pojkvän. Han framstår bitvis nästan mer som en dröm än en riktig människa men det köper jag utan problem - det är ju genom Robins förälskade ögon vi ser honom.

Hand i hand gör förälskelsen från den första boken tydligare och är på många sätt en lättare bok att bokprata om. Från och med nu är det Hand i hand jag säljer in till skolklasser med tillägget att man även ska läsa Kollokillen om man vill veta mer om hur Robin och Ludvig först träffades. 

Kollokillen kommer mycket mer till sin rätt när man läser den som en smaskig prequel och vågar lita på Ludvig även när boken är slut.

Hitta Kollokillen och Hand i hand i bokkatalogen Finna genom att klicka på länkarna. Böckerna är utgivna av Lilla Piratförlaget som äger rätten till omslagen ovan.

Världen kan gå under på många sätt

Elenas värld har rasat samman och nu är hon på flykt. Bara några dagar tidigare var hon en liten stjärna på YouTube där hennes kanal Ellan fixar allt oftast samlade likes på hög, men så råkade ett av hennes klipp bli viralt - med katastrofala följder. Brutna armar. Brinnande hår. Barn på sjukhus. Och en ansiktslös armé människor på nätet gör hela tiden nya inlägg om hur mycket de hatar henne.

Elenas mamma är på väg på jobbresa till andra sidan jorden, hennes kompisar får inte längre ha kontakt med henne. Att åka till sin moster och hennes nya familj är det sista Elena vill men det finns inga alternativ. 

På tåget klipper hon av sitt långa hår och slänger bort sin mobiltelefon, som om det skulle få stormen i den att mojna. Som om det skulle stilla stormen inne i huvudet.

Väl framme visar det sig att mostern är allvarligt sjuk - något Elena och hennes mamma inte vetat om - och att mosterns nya man egentligen inte alls vill ha Elena i huset.

Det vill inte bonuskusinen Atlas heller. Hans värld har också gått under en gång redan och nästa gång ska han inte låta sig överraskas. Precis som Belle i Det värsta som kan hända är allt är han fullt upptagen med att förbereda sig inför katastrofen och Elenas närvaro stör alla hans planer.

Kennedy, den andra bonuskusinen, är däremot ett av Ellans superfans och hoppas nu att den plötsligt uppdykande kändisen kan ställa allt till rätta i den trasiga familjen. Men Ellans goda råd brukar sluta i katastrof och när allt går helt fel på nytt får Elena panik och flyr ut i natten.

Anna Woltz är en av Nederländernas främsta barn- och ungdomsförfattare som fått ungefär alla priser som finns. Atlas, Elena och jordens undergång är hennes femte bok som översätts till svenska och om stjärnorna står rätt kan det riktigt breda genombrottet stå runt hörnet den här gången.

Det här är en laddad och tät berättelse om svåra relationer och unga människors rädslor. Över alltihopa lyser en skoningslös sol som gör hela tillvaron än mer klibbig och påträngande.

Handlingen drivs framåt rappt och kraftfullt, och de båda huvudpersonerna turas om att vara berättare i varannat kapitel. Ofta byter vi plats i rummet mitt i en situation, vilket ger en fin intensitet då Atlas och Elena hela tiden råkar sätta fingret rakt på den andras smärtpunkter.

Särskilt Atlas är som ett vandrande öppet sår med ständig värk i magen och utan förmåga att umgås med - eller ens stå ut med - andra människor. Kontrasten mellan honom och lillasystern Kennedy - med sitt hjärtskärande, tillkämpade sista hopp - kunde inte vara större.

Men även Kennedy vacklar. "Andra människors problem kan vara hur roliga som helst. [...] Men våra egna problem är liksom bara... problem."

Hitta Atlas, Elena och jordens undergång i bokkatalogen Finna genom att trycka på länken. De andra böckerna på svenska av Anna Woltz är Alaska, Gips, Hajtänder och Tunneln. Boken ovan är utgiven av Lilla Piratförlaget och de äger rättigheterna till det svenska omslaget.

Pojken, radion och kriget

Mitt i frukosten säger radion att det är krig. Pojken som lyssnar blir bestört och tappar såväl aptiten som lusten att göra någonting alls. Att gå till skolan känns omöjligt, trots att det skulle vara bild - pojkens favoritämne - just idag.

Hur kan man måla ugglor när världen brinner? 

Det hjälper inte det minsta att mamma säger att kriget inte är här utan någon annanstans. Pojken stannar hemma med sina stora tankar.

Samtidigt gråter brevbäraren. Hans brev rymmer från honom och försvinner och han vet inte hur han ska få tag i dem på nytt.

Konstnärinnan har födelsedag men hinner inte bry sig om sin tårta. Allt penseln rör vid blir fult och hon har svårt att minnas varför hon ens målar. 

Konstnärinnans hund är egentligen för gammal för att leva men har en uppgift kvar: att föra pojken, brevbäraren och konstnärinnan tillsammans. Kanske kan de trösta varandra? Kanske kan de hjälpa varandra att se en mening, varför man ska måla även då världen brinner?

Berättelsen om pojken, radion och kriget är en berättelse på vers om att hitta en mening med tillvaron, om hur konsten alltid vinner över kriget, åtminstone i längden. 

Att berättelsen kommer till oss i diktform skänker en lätthet och närmast sagolik känsla till ett svårt ämne. Tröstande och uppmuntrande för alla oss som ser på världen runt omkring oss med allt större missmod.

Boken publicerades bara två veckor innan författaren - dramatikern Stina Oscarson - avled till följd av många års sjukdom. Att känna till mer om hennes bakgrund ger en extra tyngd åt texten men är inte nödvändig för att uppskatta boken.

Själv kan jag inte låta bli att fundera på om hon skrivit in sig i texten som bokens hund, medveten om att stunden på jorden närmar sig sitt slut men ändå besluten att ännu försöka åstadkomma något.

Illustrationerna av Madeleine Pyk understryker det surrealistiska i texten och fungerar fint tillsammans med orden. Men blir något en bilderbok bara för att där finns mycket illustrationer?

Förlaget presenterar underligt nog det här som en bok för små barn (3-6 år), för den vanliga barnbokspubliken. Det förstår jag ingenting av. För mig är det här en utmärkt bok för skolbarn som grubblar över världen och som skulle vilja ha svar på frågor där inget svar finns att få. Inte minst kunde den fungera som högläsning i en klass där man har tid att fundera tillsammans efteråt.

Pojken i boken är elva och min åldersrekommendation skulle nog vara 6-12 ungefär. 

Klicka på länken för att hitta Berättelsen om pojken, radion och kriget i bokkatalogen Finna. Rabén och Sjögren äger rättigheterna till omslaget ovan.

En helt vanlig killes liv som king

Det är inte alltid man förstår den boken man får i handen. Även om texten är lätt i tilltalet kanske man inte riktigt är öppen för vad just den boken vill vara och säga och åstadkomma. 

När jag först bekantade mig med "Mitt liv som king" av Annelis Johansson (med snygga bilder av Levente Peterffy) tänkte jag att det på sin höjd var en trevlig liten sak, väldigt rakt riktad mot en väldigt speciell typ av läsare: en kille, nånstans 9-13 år gammal, som gillar sport och dataspel men som kanske har svårt att hitta något att läsa.

Huvudpersonen är någon den tänkta läsaren lätt kan spegla sig i: en vanlig kille med några bra kompisar, några jobbiga i klassen och som glider fram rätt bekymmersfritt i tillvaron. En bra typ, men en som är svår att skapa ett äventyr omkring. Men är inte livet i sig ett äventyr?

Istället för en sammanhängande berättelse gör vi nedslag ett par gånger under ett år i grabbens liv. Han är nervös för en presentation inför klassen, han flyger lite för bra och högt med sin snowboard, han bygger ett snöslott fast han egentligen inte vill och han blir kär i samma tjej han alltid blir kär i på våren.

Det var först när jag läste den fristående fortsättningen "Mitt liv som star" som det helt föll på plats för mig vilken pärla vår huvudperson är. Jag läste om den första boken och blev förtjust.

Redan i den första boken dyker bänkkompisen upp. Han är en mjukis som tycker om att virka grytlappar och som blir lite retad för det. Trots att de egentligen inte är särskilt nära vänner står bokens jag upp för sin klasskompis och försvarar honom mot de andra.

I bok nummer två dyker bänkkompisen upp flera gånger, då ödet gång på gång knuffar dem samman. Utan att veta om det räddar de hela skolan från en eldsvåda och när deras mammor visar sig vara gamla kompisar får de tillbringa en ofrivillig myskväll tillsammans.

När bänkkompisen i sista kapitlet råkar ut för något förfärligt som gör att han inte längre känner sig som sig själv griper vår huvudperson in för att göra allting bättre åtminstone för stunden. Kanske är bänkkompisen hans bästa vän i klassen när allt kommer omkring.

En kritik jag såg andra framföra mot den första boken var att vår kille var en så grabbig grabb och att här inte rymdes något annat perspektiv än just det. Jag tänker att det inte skadar att även de allra vanligaste pojkarna får känna igen sig i en bok.

Dessutom är vår huvudperson måhända rätt grabbig men också känslig. Han läser av sin omgivning, hänger gärna med sin storasyster och är mån om att vara snäll och en bra vän. Det är liksom ett mål i sig för honom.

De här böckerna kan också fungera bra som högläsning i en fjärdeklass så länge läraren inte är rädd för en och annan svordom som trillar ur karaktärernas munnar.

Klicka på länkarna för att hitta Mitt liv som king och Mitt liv som star i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna av bokförlaget Opal som äger rätten till omslagen ovan.

Katastrofen kommer

Barn är rädda för massor av saker. Även barn som har stabila och trygga liv bär på stora rädslor, en del av dem kan te sig ologiska eller rent av fåniga för någon utomstående men är likafullt skrämmande för barnet ifråga.

Det brukar vara mitt standardförsvar för varför barn ska få läsa skrämmande böcker. Att få läsa om skrämmande saker kan vara ett sätt att få utlopp för sina egna rädslor under kontrollerade former.

För Belle skulle det nog inte räcka med en otäck bok. Hon bär världens elände på sina axlar och är rädd för högst möjliga fasor. Klimatkatastrof. Eldsvådor. Trafikolyckor. Kärnvapenkrig. En sak är säker - när det fruktansvärda inträffar tänker hon inte låta sig överraskas.

Frustrerande nog är det ingen som delar eller förstår Belles rädsla. I hemlighet börjar hon samla ett förråd i källaren, en ständigt växande samling saker som kan vara bra att ha när det värsta händer.

Den enda Belle kan prata med är bästa kompisen Saga som visserligen inte säger så mycket men som åtminstone inte tycker att Belle är fånig.

Allt ställs på sin spets när klassen ska åka på lägerskola mitt ute i skogen. Belle får panik - tänk allt fruktansvärt som kan hända mitt ute i skogen - och allt blir ännu värre då hon förstår att Saga inte ska följa med. Hur ska Belle klara sig alldeles ensam?

Cina Friedner har skrivit flera bra böcker tidigare men här briljerar hon verkligen. Belles berättarröst är avväpnande galghumoristisk, underhållande och genomskådande då hon betraktar sin omvärld och deras brist på förståelse inför den annalkande katastrofen.

Så humoristisk och underhållande att läsaren först knappt märker när Belles säkerhetstänk går från intensivt till helt ohanterligt. När bubblan spricker är vi helt på hennes sida. Vi förstår varför.

Som vuxen ska man nog känna till att berättelsens klimax innehåller en överraskning som jag inte tänker avslöja men som möjligen kan väcka tankar och känslor hos unga läsare. Ett utmärkt tillfälle att prata tillsammans om en bok. Och om livet.

Hitta Det värsta som kan hända är allt i bokkatalogen Finna genom att klicka på länken. Boken är utgiven av Rabén & Sjögren som äger rätten till omslaget ovan.

Även små kompisar räknas

Jims storebror Rasmus har börjat på högstadiet och har hittat sig en bästa vän i Robban. Vi förstår liksom i förbifarten att Robban inte bara är den bästa kompisen utan kanske också den första. Tidigare har brorsan varit ganska ensam.

De båda tonåringarna brakar in i huset inför Jims förundrade ögon: de är högljudda, de ställer till en röra i köket och säger konstiga saker till varandra. Kallar kompisen ful eller dum och så skrattar de så de knappt kan gå. Ibland brottas de eller slåss och sedan skrattar de på nytt.

När Jim frågar pappa varför de pratar sådär blir svaret att killarna inte orkar prata som alla andra, att de pratar ett slags tvärtomspråk, att de underligt nog menar att de faktiskt tycker om varandra.

Jim är bara åtta år men lär sig snabbt att Robban är snäll bakom den där bullriga ytan. Han tycker att Robban också är hans kompis på något vis. Föräldrarna är långt ifrån lika förtjusta och tycker nog att den äldsta sonen kunde hitta sig bättre sällskap.

En kväll kokar det över. Föräldrarna sätter ner foten, Robban stormar ut och vänskapen faller i bitar. Storebror deppar och ingenting är kul längre.

Även Jim har problem med sin bästa kompis som alltid vill bestämma allt när de leker. Underligt nog kommer det bästa tipset på hur man hanterar en krånglig vänskap från Robban som är en snäll tuffing som inte har något emot att småprata lite med sin ex-kompis lillebror när tillfälle ges. Kanske Jim i sin tur kunde hjälpa de stora killarna på traven som tack för hjälpen?

Varmt och vänligt - med undantag för ett par av de vildare sakerna Rasmus och Robban kläcker ur sig vid matbordet - om hur svårt det kan vara med vänner men också om hur viktigt det är att ha ett nätverk också när man är liten. Ens föräldrar kan kanske inte alltid svara på alla ens frågor och då är det ju utmärkt att ha någon annan att vända sig till.

Och så smälter mitt hjärta lite för Robban som väljer att vara snäll mot Jim fast han egentligen inte alls skulle behöva.

Utmärkt för 6-9-åringar eller så. Även en utmärkt högläsningsbok som det kan födas bra samtal ur. Berättelsen är av Maja Hjertzell och bilderna av Joanna Hellgren.

Hitta Brorsans kompis Robban i bokkatalogen Finna genom att klicka på länken. Boken är utgiven av Lilla Piratförlaget som äger rätten till omslaget ovan.

Äventyr versus vardag

Vem älskar inte ett stort äventyr? Någon som kastar sig ut i det okända för att lösa ett stort mysterium eller för att upptäcka såväl världen som sig själv? Eller någon som kastas ut i något man varken önskade eller var redo för, bara för att slutligen finna sin inre styrka och helt osannolikt landa på fötterna och bli hjälte på ett eller annat sätt till slut?

Att fly bort från den förväntade vardagen och uppleva det man aldrig trodde att man skulle få vara med om. Att få känna möjligheten svindla för en stund.  Vardagen har ju de flesta av oss runt omkring oss hela tiden ändå.

Men kan inte vardagen också vara ett äventyr? Att ta sig igenom en svårighet i det vanliga livet? Att navigera ett klassrum och all den dynamik som bor där? Att bli av med sin bästa vän som man trodde att man alltid skulle tillbringa alla sina roligaste stunder med?

Förvånansvärt många barn önskar just den typen av böcker. Berättelser där de kan känna igen sig själva eller åtminstone delar av sitt liv. Och - även om inget barn någonsin skulle använda de orden om saken - där de kan lära sig saker genom andras upplevelser och misstag. Få en upplevelse av att olika människor kan uppleva samma vardagliga sak på högst olika sätt.

Problemet för mig som bokpratare är väl snarast att kroken i en äventyrsberättelse nästan alltid låter häftigare än premissen i en vardagsbok, som kanske ter sig lite mindre hisnande i jämförelse. Jag önskar att det skulle vara lite enklare att sälja in den här typen av ofta väldigt bra och läsvärda böcker.

Medan jag funderar på hur jag ska kunna framhäva vardagsdramatiken på ett ännu bättre sätt vill jag gärna kasta bollen vidare även till alla lärare och föräldrar där ute. 

Välj gärna en vardagsberättelse nästa gång något ska läsas högt. Fråga gärna lyssnarna under tiden och efteråt vad de känner igen sig i? Vad skulle de gjort likadant eller annorlunda än huvudperson? Vem av karaktärerna i boken känner de igen sig själva i mest?

Den typen av frågor - oavsett de besvaras eller inte - kan ge läsande barn verktyg för att hitta spänningen mitt i vardagen och göra det lättare att se sig själv i den där boken de har framför sig.

Från och med nu taggar jag alla mina inlägg där jag skriver om vardagsböcker med "vardag" medan äventyren får etiketten "äventyr", så det blir ännu lättare för läsaren att leta sig fram till det man behöver mest just i stunden.

Image by Freepik

En måste dö, en måste leva

SPOILER Moa och My har alltid varit och skulle alltid vara bästa vänner. Men My blir sjuk och när cancern går från svår till obotlig närmar sig det oundvikliga slutet. My ska dö medan Moa ska leva vidare. Vännerna har alltid gjort allting tillsammans men det här måste de göra på egen hand.

I de båda böckerna Den som måste döden dö och Den som måste livet leva av Linda Wahlund får vi följa med på riktigt nära håll såväl före som efter att det värsta som kan hända händer.

Den första boken berättas från Mys perspektiv. Ibland är det hon som talar direkt till oss, ibland är det en berättarröst. Hon har redan varit sjuk så väldigt länge och nu vet hon att klockan tickar och att tiden snart tar slut. Men hur ska hon kunna släppa taget?

Hon är rädd för vad som ska hända men vågar inte prata med sin familj om det. De är redan så ledsna och My är trött på att vara anledningen till att alla är ledsna. Hon måste vara stark för deras skull. Och hur ledsen ska inte Moa bli?

Då en annan vän söker sig till My blir Moa svartsjuk. Hon har inte den minsta lust att dela sin bästa vän under den korta tid de har kvar. Hur mycket plats finns det egentligen runt Mys säng?

När den andra boken börjar finns inte My längre och Moa står förvirrad och förkrossad kvar i de levandes värld. Vem är hon utan sin bästa vän? Finns det någon mening med någonting alls länge? Och var går gränsen mellan att göra saker för att man själv vill eller för att man tänker att My skulle ha blivit glad? Hur hittar man tillbaka till livet igen när det känns som att allt är förbi för alltid?

Det främsta problemet med barnböcker som tacklar svåra ämnen är förstås balansgången mellan lätthet och tyngd. Det får inte bli slagsida åt något håll. Det får varken bli för mycket eller för lite om berättelsen ska kännas äkta och berörande. 

Linda Wahlund håller sig på rätt sida gränsen i så gott som varje stund. Både My och Moa blir begripliga och trovärdiga och gripande i sina vilt skilda situationer. Båda delarna av berättelsen blir riktiga gråtböcker utan att spela alltför hårt och våldsamt på känslosträngarna, vilket är skönt.

Ett annat stort problem med just de här böckerna för mig som bokpratare är att jag ofta fegar ur när jag tänkt presentera dem för en klass. Jag känner oftast inte de där barnen personligen och vet oftast inte vad de bär på för bagage. Att någon man älskar ska dö är i värsta fall ett jobbigt ämne att få kastat på sig under okontrollerade former.

Istället tipsar jag gärna lärare och föräldrar som i sin tur kan lägga de här böckerna framför rätt barn. Det kan vara befriande och lättande att få läsa om hemska saker i en bok. Den kan man vid behov slå igen eller gömma underst i högen och sedan fortsätta när man känner sig färdig för det. 

Vid behov kan man diskutera boken med en vuxen om man märker att ens egna tankar blir stora och snurrar för snabbt.

I Helsingfors står böckerna på ungdomshyllan men fungerar bra från ungefär 10 år och uppåt.

Klicka på länkarna för att hitta Den som måste döden dö och Den som måste livet leva i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna på Speja förlag som har upphovsrätten till omslagen ovan.

En förbjuden bok med en stor överraskning

MEGASPOILER Jag brukar ju alltid varna för spoilers när jag skriver om böcker här. Ibland kan en spoiler avslöja en liten men viktig sak i handlingen, ibland kan de förstöra den stora överraskning hela boken bygger upp till.

Den här texten är definitivt den senare sorten. Om du vill läsa En förbjuden bok och inte har gjort det än föreslår jag att du stänger det här fönstret nu och läser boken. Allra särskilt om du är en ung läsare. Om du vill läsa om den här boken utan spoilers har jag redan skrivit om den här. 

Jag tycker egentligen inte om att förstöra överraskningar men tror i det här fallet att det kan vara viktigt att pedagoger och föräldrar som egentligen inte hinner läsa barnböcker förstår vad som är grejen här och hur smart den här boken är.

David Levithan är inte bara en produktiv författare - han jobbar också som redaktör och hjälper andra författare att förbättra sina böcker. Han kan alla tricks för att göra handlingen mer intressant och här väver han samman tre berättelser till en.

Den första berättelsen handlar om Donovan vars mamma vänder upp och ned på hans liv då hon vill förbjuda boken Donovans lärare mr Howe gett klassen i uppgift att läsa. Mamman läser en en enda mening i boken och tolkar den som att huvudpersonen är två pojkar som blir kära i varandra. Utan att säga det rakt ut misstänker hon att den öppet homosexuelle mr Howe försöker påverka barnen på något sätt.

Donovan och hans vänner bestämmer sig för att försvara sin bok och sin lärare. I ett försök att förstå boken bättre bestämmer de sig för att kontakta författaren G. R. Smart och se om han kan svara på deras frågor.

Den andra berättelsen är boken Donovan och hans kompisar inte får läsa. Där försöker de hemliga agenterna Rick och Oliver rädda världen från en mäktig skurk och kanske, kanske inte, blir de kära i varandra på slutet.

Den tredje berättelsen verkar underligt nog inte ha något med de två andra att göra. Roberto kommer ny till Gideons klass och när de två väljer varandra för ett bokprojekt blir de snabbt allt närmare vänner och snart nog blir de förälskade i varandra.

Det här är min favorit av de tre trådarna, som en Heartstopper för yngre barn. Romansen mellan de båda femteklassarna är så varm och lycklig och hjärtskärande uppriktig. Men ändå. Vad har den med de båda andra historierna att göra?

Är du säker på att du vill veta? Om du hellre läser boken först är det här din sista chans att sluta läsa och undvika att få överraskningen förstörd.

Knorren i berättelsen är att Gideon och Roberto är med i alla tre historierna. De går i skolan i mitten av 1990-talet men de tidsmarkörer som finns i texten är så fiffigt dolda att de inte blir uppenbara förrän på slutet. Gideon växer upp och blir lärare i Donovans klass medan Roberto blir författare som bland annat skriver barnböcker under pseudonymen G. R. Smart.

I det näst sista kapitlet får vi dessutom bevisat (även om boken redan berättat det för den som varit uppmärksam) att Roberto baserat sina båda barnagenter på sig själv och Gideon (Rick är Roberto, Oliver är Gideon). Donovans mamma fattade rätt men ändå fel: poängen med boken är att Rick och Oliver vill vara som allra andra och få göra samma saker som alla andra kan och får.

Varför berättar jag allt det här? Dels vill jag förstås att den här fantastiska boken ska nå så många läsare som möjligt men jag har också ett förslag på en bra uppgift för den som vill låta eleverna jobba med boken i klassen eller som del av ett läsprojekt.

Uppgiften ser enkel ut: eleverna får i uppgift att lista upp allt de får veta om Donovan, Gideon och Roberto. Hur ser de ut? Vad gillar de att äta? Vad gillar de att göra? Vad är de rädda eller oroliga för?

Uppgiftens syfte är förstås att få eleverna att inse att de fått veta en massa saker som de inte förstått från början. De kommer att behöva läsa om en del kapitel för att komplettera sina listor och dessutom måste de vässa sitt tänkande för att förstå vad i agentboken som Roberto hittat på och vad som verkligen berättar något om honom och Gideon.

Dessutom kommer läsarna att märka att vi faktiskt fått veta väldigt lite om Donovan, trots att han är berättare i sina kapitel. Den som pratar mest är inte alltid den man lär känna bäst.

Det hela kan gärna mynna ut i en diskussion i klassen där eleverna får jämföra sina listor och kanske göra en stor, gemensam lista. Förhoppningsvis kan vi efteråt ge Gideons lärare, miss June, rätt i det hon säger till klassen om vikten att läsa böcker flera gånger: 

Man kommer alltid att upptäcka något nytt, eller ändra uppfattning om karaktärerna man trodde att man kände så väl. Man lär sig mer om berättelsen och också om sig själv som läsare, och den plats man befinner sig på i livet.

Klicka på länken för att hitta En förbjuden bok i bokkatalogen Finna. Den svenska översättningen är utgiven av Lilla Piratförlaget som även äger upphovsrätten till omslaget ovan.

Så svårt att säga det man borde säga

Erka är klassens komiker. Varje vecka på klassens timme drar han sina bästa skämt och får alla att vrida sig av skratt. Alla utom en. Alla utom den Erka allra mest vill imponera på.

Julian verkar inte alls förstå sig på humor. Han har en snygg pannlugg, verkar vara väldigt allvarlig och gillar bara sport. Erka skulle så gärna vilja prata mer med Julian men det enda vapen har han i sin arsenal är att skämta. Skämt är ett språk Julian inte förstår.

När de väl får chansen att prata med varann och det visar det sig att Julian gärna skulle prova på orientering råkar Erka ljuga lite. Han säger att han kan orientera och att han kan lära Julian. Trots att han inte har en aning. 

Men Julian blev så glad och Erka vill så gärna hänga med honom. Hur ska han lirka sig ur orienteringen utan att göra Julian besviken?

Det finns en lång tradition inom barnlitteraturen att behandla besvärliga relationer flickor emellan, men Micaela Favilla är skicklig på att skriva fram hur krångligt det också kan vara för killar. Det finns så mycket saker man inte vågar säga, så mycket man inte vågar visa, så mycket man är rädd för.

När det enklaste bara skulle vara att säga som det är och berätta vad man faktiskt menar.

När den andra boken börjar har Erka och Julian faktiskt blivit bästa kompisar men nu får vi istället se världen genom Julians ögon. Han är inte alls så cool som Erka tror, han är mest rädd att alla ska förstå vilken konstig familj han har när allt han vill är att vara så normal som det bara går att vara.

Till råga på allt får Julian och hans bror ett husdjur - en dum kanin som bara stirrar och kissar och är allmänt obehaglig. Julian vill inte att någon ska veta om kaninen så han berättar inte för någon, inte ens för Erka som älskar djur. Snart känns tystnaden som en lögn. Hur kan man säga det man redan borde sagt för flera dagar sedan?

På vägen fram till det lyckliga slutet - naturligtvis blir det ett lyckligt slut - lär sig Julian att lyfta blicken lite grann. Om man inte oroar sig så mycket för vad andra ska tänka och tycka så hinner man istället vara sig själv och märka att alla andra också har saker som gör dem underliga.

Och om man vågar vara sig själv vågar man kanske till slut säga högt det man tänker allra längst därinne? 

Klicka på länken för att hitta Ett enda stort skämt och En liten vit lögn i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna av Lilla Piratförlaget som äger upphovsrätten till omslagen ovan.

Allt som rimmar på dåliga vänner

SPOILER När Josh Johansen flyttar från Kalifornien till Oslo och börjar i klassen sätter det igång en rad händelser. Inte minst blir Gro - klassens poet och begåvad med ett namn ingen annan under 60 bär - ordentligt förälskad för första gången. Det känns som att en oljetanker kört rakt in i hjärtat. BAM.

Trots att Gro blir orimligt medveten om sig själv - hur töntiga saker hon säger, hur töntiga kläder hon har på sig - uppstår snabbt en vänskap mellan henne och Josh. De kan prata om allt och har kul i varandras sällskap. Alltmedan Gros hjärta dunkar så högt att hon knappt hör vad läraren säger.

Problemet är bara att Mina - klassens prinsessa och Gros bästa kompis ända sedan förskolan - också har fått ögonen på Josh och bestämmer sig för att få honom på fall. När hon förstår att också Gro är förälskad viftar Mina bort det och bestämmer att Gro ska bli kär i någon annan. Lämpligen någon Mina valt ut. Hon har redan varit varit kär i alla killarna i hela klassen och anser sig vara expert på området.

När Gro för första gången sedan de lärde känna varandra säger ifrån och vägrar låta sig köras över av Mina är konflikten ett faktum. Allt rämnar mellan de två bästisarna och medan klassen repeterar den kommande skolpjäsen blir stämningen allt frostigare.

Till all lycka är Gro och Josh omgivna av ett batteri av vettiga vuxna. En förstående klasslärare och Gros bohemiska teaterföräldrar i all ära, men de som verkligen kliver fram då de behövs som mest är Gros färgstarka mormor och hundfrisören Even som mormor blir kompis med efter ett stormigt möte i hundparken.

Mormor och Even lyckas inte bara nästla sig in i förberedelserna av skolpjäsen, de finns också på plats för att lyssna och ge goda råd och uppmuntran när våra huvudpersoner behöver det som mest.

Gro behöver allt stöd hon kan få. När det riktigt skär sig börjar Mina bete sig som en riktig häxa (även om man som läsare anar att hon nog varit en högst krävande bekantskap hela tiden) och hotar till slut att förstöra vänskapen mellan Gro och Josh inför publik på teaterpremiären. 

Konflikten tar så mycket av Gros uppmärksamhet att hon själv glömmer bort att riktigt se och lyssna på de människor som är viktiga för henne och hon missar viktiga saker som framför allt Even och Josh försöker berätta för henne. Men det är aldrig för sent att börja lyssna.

Allt som rimmar på kär (Alt som rimer på Gro) av Elin Hansson är en alldeles fantastisk liten bok som träffsäkert fångar hur det är att vara 12 år och navigera vänner, ovänner och helt nya känslor. Det går undan i svängarna och de korta kapitlen pendlar ofta mellan det roligt pinsamma och det riktigt dramatiska som händer i vardagen. Gro i Oslo kunde på många sätt vara en avlägsen släkting till Sigge i Skärblacka. 

Det jag kanske gillar allra bäst med den här boken (här kommer den riktiga spoilern) är att när vänskapen mellan Gro och Mina går sönder så gör den det med besked. Mina är en manipulativ och osympatisk mobbare med huvudet fullt av sig själv. Det finns ingen anledning för Gro att förlåta henne till slut. Istället är det oändligt tillfredsställande när vår huvudperson ser igenom sin gamla bästis och bestämmer sig för att dumpa henne för gott.

I barnböcker är det ett rätt vanligt motiv att mobbaren och den mobbade blir vänner och oss emellan känns det inte alltid så fräscht att barn förväntas svepa gammalt gräl under mattan för att visa att vänskap alltid varar längst. Gro visar att dåliga vänner inte är något att spara på. Bättre att hänga med någon som förstår och låter en vara sig själv. Inte alls en dålig läxa att lära sig.

Rekommenderas främst för läsare i mellanåldern - tio till tretton - som nog kommer att känna igen sig i en hel del saker här.

Klicka på länken för att hitta Allt som rimmar på kär i bokkatalogen Finna. Boken är utgiven på svenska av Lilla Piratförlaget och på norska av Aschehoug, som äger upphovsrätten till omslagen som syns ovan. 

Sigges storslagna liv, död och kärlek

SPOILER Alla drömmer väl om en ny chans. Tänk om allt var annorlunda? Tänk om allt var möjligt? Om man inte hittar en gyllne biljett i en chokladkaka kanske man ändå kan flytta till ett nytt ställe där man kan få bli en bättre version av sig själv?

Sigge Wilde får sin chans i lilla Skärblacka av alla ställen. När mamma dumpat sin hopplösa pojkvän - småsyskonens pappa - går flyttlasset just dit då excentriska mormor Charlotte driver ett minst lika excentriskt hotell där. 

Bort från Stockholm där livet varit förfärligt och ensamt, där Sigge blivit mobbad och aldrig haft några riktiga vänner. Där Sigge alltid gett upp sina drömmar och intressen för att inte dra till sig mobbarnas uppmärksamhet.

I Sigges stora och bullriga familj har det alltid varit lättast att göra sig själv snäll och medgörlig och förstående. En känslig själ som Sigge har formats till att ständigt fundera på andra människors tankar och känslor och upplevelser (och genast ta ansvar för alla tänkbara situationer). 

Men nu ska det bli ordning på torpet. Sigge ska förvandlas och bli den coola killen alla vill vara med, den som alla vill vara kompis med, den som aldrig blir lämnad utanför. Men hur kan man vara en bra vän när man aldrig haft en? Vad ska man göra för att bli populär?

I de tre böckerna Mitt storslagna liv, Min storslagna död och Min storslagna kärlek får vi följa Sigge under ganska exakt ett års tid - från att han först flyttar till Skärblacka till att sexan tar slut - och det som blir smärtsamt uppenbart är hur djupa spår år av mobbning och utfrysning satt i honom.

Utan att avslöja för mycket kan man lugnt säga att det går bra för Sigge: han får flera bra kompisar i klassen - inte minst de överaktiva och supercoola tvillingarna Sixten och Karl-Johan - och hittar sig en bästa vän i Juno. Och ändå släpper rädslan aldrig. Hur bra det än går och hur omtyckt han än blir så är han ändå lika säker på att katastrofen lurar bakom hörnet. Att han ska säga eller göra något som får alla att genomskåda honom och inse vilken tönt han egentligen är.

Ännu värre blir det när kärleken slår till. Sigge blir handlöst förälskad i sin klasskompis Adrian och är bergsäker på att alla ska vända honom ryggen om de får veta att han är det där hans gamla mobbare brukade säga till alla att han var.

Om det låter som en tragedi målar jag upp helt fel bild. Framför allt är de här böckerna väldigt roliga med ett myllrande persongalleri där förmodligen bara Sigge tycker att alla är så himla vanliga och "normala". Storrökande mormor Charlotte och hennes enda hotellgäst Krille Maräng blir mot alla odds viktiga vuxna i tillvaron och Sigges klass är till bredden full av stora personligheter av de mest skilda sorter.

Men som i nästan all stor komedi ligger allvaret aldrig långt borta. Bakom varje skratt döljer sig ett potentiellt bråddjup. Jenny Jägerfeld tvekar aldrig och slarvar aldrig bort starka känslor eller tyngden i en situation mitt i komiken. Eller vice versa, för den delen.

Att Sigge visar sig gilla killar kommer som en liten överraskning ganska sent i den andra boken. Att sätta de här böckerna på en regnbågshylla är därför något av en spoiler, även om identitet och modet att vara sig själv är ett viktigt tema hela vägen igenom. 

Jag skulle först och främst rekommendera den här bokserien för den som gillar att läsa om en vardag med mycket humor och en rejäl dos drama, och inte minst för den som funderar på var och hur man själv passar in i tillvaron.

Klicka på länkarna för att hitta Mitt storslagna liv, Min storslagna död och Min storslagna kärlek i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna av Rabén & Sjögren som äger upphovsrätten till omslaget ovan.