Fruktansvärda Astrid

Astrid Lindgren tänker ut hemska berättelser.

Mer än tjugo år efter Astrid Lindgrens död har den allmänna minnesbilden av henne mer och mer förvandlats till något slags ständigt leende, alltid glad och lätt pillemarisk sagotant. Att hennes berättelser var fulla av frejdiga och glada episoder där alla slut nästan alltid är lyckliga.

Låt oss säga att det inte riktigt stämmer. Låt oss säga att det måhända skulle vara dags att läsa Astrid på nytt.

Det riktigt storslagna med Astrid Lindgrens författarskap är att mörkret aldrig är långt borta. När man är som minst förberedd väntar det runt hörnet. Och när det blir mörkt blir det alldeles förfärligt mörkt.

Många tänker på Ronja Rövardotter som ett spännande äventyr i skogen, men Ronjas och Birks sommar är så intensiv just för att de inser att den ska bli deras sista. Jag har skrivit mer om Ronja här. 

I andra fall rusar fantasin iväg med en opålitlig berättare. Kommer Prins Mio någonsin till sin Fader Konungen eller är det bara stackars Bo Vilhelm Olsson som sitter på sin ödsliga parkbänk och önskar sig en pappa?

Badar faktiskt Bertil med Nils Karlsson Pyssling i familjens såskopp eller handlar det bara ett ensamt barns låtsaskompis?

Träffar Skorpan faktiskt sin älskade bror Jonatan i Nangijala eller är hela Bröderna Lejonhjärta bara hans sista febriga drömmar innan tuberkulosen tar honom?

Riktigt förfärligt blir det i Astrids sagor om förr i tiden där det stundom verkligen går hårt åt barnen. Inte minst i Sunnanäng, där de hårt prövade syskonen hittar en dörr som leder bort från den iskalla vintern och in i ett varmt paradis där man aldrig behöver lida. En dörr som aldrig får stängas eftersom den sedan aldrig kan öppnas på nytt. En dörr syskonen naturligtvis till slut bestämmer sig för att dra fast.

Allra mest svart blir det i Märit - en kort novell i boken Kajsa Kavat - där den åttaåriga huvudpersonen är en högst obetydlig liten flicka som ingen bryr sig om. Inte ens då hon räddar livet på den klasskamrat hon tycker allra mest om - och själv kläms till döds på kuppen - noterar någon att hon skulle ha gjort något särskilt. 

På begravningen sjunger klassen med tårar i ögonen men snart distraheras de av något roligare och snart tänker ingen längre på Märit överhuvudtaget. Tonen är rakt på sak, iskallt registrerande utan medkänsla. Det är en alldeles fruktansvärd liten historia. Fullständigt kompromisslös och väldigt bra.

Om någon tror att jag vill sätta dödskallemärkning på Astrid Lindgrens böcker nu så tror den helt fel. Det är bra att ta barn på allvar och förvänta sig att de kan hantera svåra saker. 

Att läsa om hemskheter kan vara ett utmärkt sätt att bearbeta sina egna rädslor. Man kan också läsa hemskheterna högt tillsammans och sedan prata om det man läst.

Astrids svärta finns också där man minst anar det och där man kanske glömt att det finns. Självaste Pippi Långstrump slutar på ett oväntat dystert sätt: Tommy och Annika - lyckligt hemkomna till sina föräldrar från den spännande utfärden till Söderhavet - råkar få syn på sin bästa vän och granne genom fönstret då de är på väg att lägga sig.

När ingen är där och hon tror att ingen ser sitter en nedtonad Pippi - ensam, utan några föräldrar - och stirrar rakt in i ett stearinljus. Tommy och Annika tycker hon ser så ledsen ut, de skulle vilja trösta henne, men mitt i natten finns ingen tröst att få. Boken slutar med att Pippi blåser ut ljuset. Mörkret lägger sig.

Bilden ovan finns i den allmänna domänen och är lånad från Wikipedia

Astrid Lindgren och åldersrekommendationer

I förra veckan hade jag glädjen att få se presspremiären av Ronja Rövardotter på Svenska Teatern i Helsingfors. En visuellt häftig föreställning där Antonia Atarah strålar i huvudrollen. Det är alltid lika kul att se teater som bygger på en bra bok. Teater och läsande är väldigt bra på att stödja varandra.

I samband med föreställningen uppstod något av en debatt kring vem som egentligen var den tänkta publiken. Teatern rekommenderar pjäsen från 10 år och uppåt, något som fick en hel del föräldrar att studsa till. Är inte Ronja Rövardotter en berättelse för riktigt små barn?

Man kan absolut läsa Ronja för 6-åringar och ha en stor upplevelse tillsammans. Men många av bokens element kommer att gå små barn förbi. Inte minst de stora rädslor som bor i berättelsen. Rädslan för att ens förälder ska sluta älska en. Rädslan för det okända. Rädslan för döden.

Döden är väldigt närvarande i Mattisskogen, inte minst hela sommaren Ronja och Birk tillbringar i Björngrottan är en enda stor tickande klocka. När vintern kommer tar allting slut, det är de båda väl medvetna om. När hösten smyger sig på förnekar de det i det längsta.

Det här är inget unikt i Astrid Lindgrens böcker. Hon darrade aldrig inför att ta sig an de riktigt stora frågorna och stirrade ofta det ofattbara i vitögat. Alltmer i sina senare böcker men även i de tidiga berättelser vi idag ofta tänker på som soliga och okomplicerade.

Böckerna om Pippi Långstrump blir numer mest lästa för barn i åldrarna 3-6 år och kanske främst i bilderboksform. Inget fel i det men böckerna fungerar också bra för lite äldre barn som kan förstå mer av de saker som antyds mellan raderna. Som att det kanske inte alltid är så vansinnigt roligt att bo ensam i ett stort hus utan föräldrar, helt oavsett om man är världens starkaste flicka eller rik som ett troll.

Det finns en risk att Astrid Lindgrens böcker börjar bli sådana som alla tror att barn läser. Lärare tror att man läser dem hemma medan föräldrar tror att man läser dem i skolan. Resultatet blir lätt att barnen aldrig hör talas om de här böckerna och aldrig hittar dem. Det vore synd.

För även om tiden har dundrat fram ovarsamt med en del av hennes böcker är en stor del av Astrids produktion förbluffande tidlös. Delvis för att historierna oftast utspelar sig i någon annan tid och sällan sitter fast i en nutid som barn inte känner igen sig i. Delvis för att Astrid Lindgren är en stor författare som skrev komplexa berättelser där de unga läsarna aldrig underskattades eller skrevs på näsan. 

Om du tror att ditt barn känner till Astrid Lindgren men inte vet säkert så rekommenderar jag att ni utforskar böckerna tillsammans. Och tro inte att de bara är för små barn.