Visa vem du är

LITEN SPOILER Ibland då och då stöter man på en bok som liksom skakar om en. Som kräver att man läser vidare fast klockan är lite för mycket. Som lever vidare i ens tankar efteråt. Idag är jag både trött och seg men det var det värt. Jag var bara tvungen att bli klar med "Visa vem du är".

Elle McNicoll har imponerat på mig tidigare. Hennes debut "Som en gnista" var en glad överraskning på många sätt, inte minst var det uppfriskande att ha en autistisk huvudperson som fick vara berättare i sin egen historia istället för att bli beskriven utifrån av någon annan.

Även Cora - tolv, snart tretton - är autistisk, vilket gör vardagen i skolan utmanande. Den enda vännen har flyttat bort, lärarna är oförstående, en del av klasskompisarna utnyttjande, livet är svårt att navigera.

Coras storebror jobbar på Pomegranate, ett nytt techföretag som med hjälp av AI skapar digitala kopior av människor. Deras mål är att ingen längre ska behöva sörja den som dör, istället ska de kunna umgås med ett högteknologiskt hologram av sin älskade och aldrig behöva skiljas. Cora - som hade en komplicerad relation med sin nu döda mor - fascineras av möjligheten.

På en tråkig fest träffar Cora chefens son Adrien och en lika oväntad som omedelbar vänskap uppstår. För första gången känner sig Cora sedd och uppmuntrad att vara sig själv istället för att anpassa sig efter omvärlden. Adrien - vars ADHD är en stor besvikelse för hans pappa - får Cora att våga nya saker och vilja utmana sig själv.

Det enda vännerna blir osams om är Pomegranate. Cora lockas av företagets löften och företagets karismatiska ledare, doktor Gold, visar henne stort intresse. De har aldrig intervjuat en autistisk person tidigare och den förtjusande doktorn kan inte nog understryka hur viktigt det skulle vara, medan Adrien varnar och säger att Pomegranate inte är vad det utger sig för att vara.

När katastrofen slår till och Cora plötsligt står ensam utan sin vän kan hon inte längre stå emot frestelsen. Doktor Gold ger henne ett erbjudande hon inte kan stå emot och Cora kastar sig rakt i armarna på det stora företaget.

Berättelsen utspelar sig i en framtid som är misstänkt lik vår tid. De stora skillnaderna är att flygtrafiken avstannat och att den digitala tekniken befinner sig på en nivå där vi inte riktigt är ännu. Elementet av science fiction är betydligt lättare att svälja när huvudpersonernas liv inte är särskilt olika våra egna.

Vår berättare Cora vill så gärna tro att Pomegranate jobbar för det goda och när vi som läsare genomskådar dem betydligt tidigare än hon gör blir läsningen en svettig upplevelse. Hjärtat slog hårt i brösten och under särskilt den andra halvan av berättelsen växer ett riktigt obehag fram. 

Som vuxen läsare blir man inte så förvånad över att Pomegranate visar sig vara giriga fascister med en minst sagt osund syn på vad som gör en människa till just en människa. Inte heller att storföretagen inte är våra vänner, oavsett hur mycket de själva hävdar motsatsen.

Vad som däremot får mig att tappa hakan är att boken skrevs redan 2021, flera år före vår nuvarande AI-frenesi där alltfler företag alltmer högljutt försöker förmå oss att använda teknologiska redskap istället för att skapa eller tänka själva. Som att läsa en varning skickad till oss från gårdagen.

Slutet blir ändå lyckligt och - kan jag tycka - kanske lite väl lyckligt. Möjligen skulle boken ha kunnat måla med lite mörkare penslar och på så sätt fått fram sitt budskap ännu bättre, men det är bara en skönhetsfläck. I våra turbulenta tider har jag egentligen inga invändningar mot lyckliga slut.

En av mina varmaste rekommendationer på länge. 312 sidor som är lätta att plöja igenom och texten fastnar aldrig i teknobabbel eller onödigt svårt språk, ämnet till trots.

Den här utgåvan har en inledande fotnot om att man på svenska kan säga att en person har autism eller att en person är autistisk, och att olika personer föredrar olika begrepp. Elle McNicoll använder själv enbart uttrycket autistisk och låter sina huvudpersoner göra detsamma. 

Klicka på länkarna för att hitta Visa vem du är samt Som en gnista och Keedie av Elle McNicoll i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslaget ovan ägs av Lilla Piratförlaget.

Allvarligt talat: klimatångest och barnböcker

Barnboken är allt annat än en fegis och blir allt modigare med tiden. Att tackla stora och svåra frågor är något författare för barn gjort flitigt och frikostigt genom historien. 

Inte så konstigt - en berättelse är ett utmärkt redskap för att smaka på saker man själv oroar sig för eller som man själv upplever. Att få följa en påhittad vän som löser ett problem eller hittar sätt att hantera saker kan vara mycket inspirerande. 

I bästa fall kanske man själv lite lättare klarar av de tunga saker som kommer emot en i det egna livet. Det kan också skapa en större förståelse för att ens kompisar kan ha svårigheter man själv inte stött på eller egentligen förstår.

De senaste åren har det allt oftare dykt upp böcker där huvudpersonen har någon typ av klimatångest. En insikt om att världen kan kollapsa under människans påverkan, något som väger tungt på protagonistens axlar. Och jag tänker allt oftare på att det är ett riktigt svårt problem i en bok.

Barnböcker som handlar om problem letar sig oftast fram mot någon typ av lösning. Den mobbade hittar vänner och en bättre självkänsla. Den som genomlider en sorg hittar en väg att gå vidare och hantera sina känslor. Den som upplevs som annorlunda får i princip alltid en ny förståelse från sin omvärld innan boken är slut.

Men hur löser man klimatkrisen? Den kan man inte dikta bort. När boken är slut finns hotet kvar. Hur skriver man barnböcker om klimatångest utan att slutet bagatelliserar oron eller viftar bort hela saken?

Jag har inget svar på det. Jag tycker inte nödvändigtvis att de böcker jag läst på temat har löst problemet på ett dåligt sätt, men risken är ganska stor att den unga läsaren inte känner sig tillfredsställd efter den sista sidan.

Nyligen deltog jag i en väldigt bra workshop om framtidsarbete i en osäker värld (och vad biblioteket kan bidra med). En sak vi diskuterade oss fram till är att om vi som bibliotek inte kan lösa klimatkrisen kan vi åtminstone försöker bryta människors känsla av att det inte finns något att göra åt saken.

Klimatkrisen är på riktigt och barns rädslor för framtiden är ingenting att vifta bort. Dagens barnböcker på temat kan inte heller lösa krisen men kan kanske hjälpa till att koka ned en stor, diffus, ogreppbar känsla och peka på konkreta saker man ändå kan göra, även om de stora, lyckliga sluten saknas.

Huvudpersonerna kan inte döda draken men blir åtminstone lite bättre på att hantera vetskapen att den finns.

Bilden kommer från Freepik.

Ernesto blir ledsen (och ensam)

Den första veckan av december tillbringade jag i Funchal, Portugal, där jag har en riktig favorit bland bokhandlar. Dit brukar jag gå för att kolla vilka böcker som översatts till portugisiska och vad som verkar gå hem bland publiken där.

Nu senast hittade jag en bilderbok som verkligen slog knock på mig. Eller mer korrekt fick den mig att stå och gråta på allmän plats där vem som helst kunde se mig.

Ska sanningen fram är jag rätt lättrörd av barnböcker, men här pratar vi en helt ny nivå. Istället för några eleganta små glädjetårar blev det riktigt hulkande fulgråt. Och boken som skakade mig i grunden heter Ernesto, döpt efter sin huvudperson.

Alla talar om Ernesto. De säger att han är blyg och pratar konstigt. De säger att han är ful och har ett underligt ansikte. De säger att han är annorlunda, att han har slitna kläder, att han inte förstår vad andra säger. Alla säger någonting om Ernesto. Det gör honom mycket, mycket ensam och mycket, mycket, mycket ledsen. Och där tar historien slut.

Däremot tar inte boken slut. "Tyckte du inte om slutet?" frågar berättarrösten medan vi får se en nedstämd Ernesto sitta alldeles ensam i sitt hem. Ibland är det så här berättelsen slutar, fortsätter rösten. En del vill inte veta slutet, eftersom det är alldeles för sorgligt. 

"En del tror att det bara är slutet som är sorgligt. De förstår inte att det är hela berättelsen om Ernesto som är sorglig."

Det talas ofta om hur böcker kan lära barn att bli mer empatiska. Hur böcker kan ge dem verktyg att förstå andra människors situation. Olika böcker lät ut empati i olika grad och på olika sätt. Ernesto är helt obeveklig och släpper inte läsaren av kroken. 

Vi måste förstå att elaka ord och brist på förståelse är vad som gjort Ernesto ledsen. Kanske ibland våra egna elaka ord. Men möjligen finns det lite hopp på slutet.

Det sista uppslaget visar Ernesto, liggande i sin säng med ljuset släckt. En stor tår rinner från hans öga och berättarrösten frågar läsaren: "Har du något du skulle vilja säga till Ernesto?"

Det geniala draget är naturligtvis att ingen kommer in och räddar situationen. Ingen kommer plötsligt och knackar på Ernestos dörr och frågar om han vill vara med och leka. Boken dumpar över hela lösningen på läsaren. Vad ska man göra nu?

Ernesto är skapad av Blandina Franco och José Carlos Lollo, två barnbokskreatörer från Brasilien med många böcker och ett antal priser på sin meritlista. Jag skulle verkligen hoppas att något förlag skulle översätta den här enkla, effektiva och omskakande bilderbokspärlan till svenska.

Och om du skulle befinna dig i Funchal är det bokhandeln Bertrand du ska gå till.

Den portugisiska utgåvan av Ernesto är utgiven av Zero a Oito, som äger rätten till omslaget ovan.

Världen kan gå under på många sätt

Elenas värld har rasat samman och nu är hon på flykt. Bara några dagar tidigare var hon en liten stjärna på YouTube där hennes kanal Ellan fixar allt oftast samlade likes på hög, men så råkade ett av hennes klipp bli viralt - med katastrofala följder. Brutna armar. Brinnande hår. Barn på sjukhus. Och en ansiktslös armé människor på nätet gör hela tiden nya inlägg om hur mycket de hatar henne.

Elenas mamma är på väg på jobbresa till andra sidan jorden, hennes kompisar får inte längre ha kontakt med henne. Att åka till sin moster och hennes nya familj är det sista Elena vill men det finns inga alternativ. 

På tåget klipper hon av sitt långa hår och slänger bort sin mobiltelefon, som om det skulle få stormen i den att mojna. Som om det skulle stilla stormen inne i huvudet.

Väl framme visar det sig att mostern är allvarligt sjuk - något Elena och hennes mamma inte vetat om - och att mosterns nya man egentligen inte alls vill ha Elena i huset.

Det vill inte bonuskusinen Atlas heller. Hans värld har också gått under en gång redan och nästa gång ska han inte låta sig överraskas. Precis som Belle i Det värsta som kan hända är allt är han fullt upptagen med att förbereda sig inför katastrofen och Elenas närvaro stör alla hans planer.

Kennedy, den andra bonuskusinen, är däremot ett av Ellans superfans och hoppas nu att den plötsligt uppdykande kändisen kan ställa allt till rätta i den trasiga familjen. Men Ellans goda råd brukar sluta i katastrof och när allt går helt fel på nytt får Elena panik och flyr ut i natten.

Anna Woltz är en av Nederländernas främsta barn- och ungdomsförfattare som fått ungefär alla priser som finns. Atlas, Elena och jordens undergång är hennes femte bok som översätts till svenska och om stjärnorna står rätt kan det riktigt breda genombrottet stå runt hörnet den här gången.

Det här är en laddad och tät berättelse om svåra relationer och unga människors rädslor. Över alltihopa lyser en skoningslös sol som gör hela tillvaron än mer klibbig och påträngande.

Handlingen drivs framåt rappt och kraftfullt, och de båda huvudpersonerna turas om att vara berättare i varannat kapitel. Ofta byter vi plats i rummet mitt i en situation, vilket ger en fin intensitet då Atlas och Elena hela tiden råkar sätta fingret rakt på den andras smärtpunkter.

Särskilt Atlas är som ett vandrande öppet sår med ständig värk i magen och utan förmåga att umgås med - eller ens stå ut med - andra människor. Kontrasten mellan honom och lillasystern Kennedy - med sitt hjärtskärande, tillkämpade sista hopp - kunde inte vara större.

Men även Kennedy vacklar. "Andra människors problem kan vara hur roliga som helst. [...] Men våra egna problem är liksom bara... problem."

Hitta Atlas, Elena och jordens undergång i bokkatalogen Finna genom att trycka på länken. De andra böckerna på svenska av Anna Woltz är Alaska, Gips, Hajtänder och Tunneln. Boken ovan är utgiven av Lilla Piratförlaget och de äger rättigheterna till det svenska omslaget.

Pojken, radion och kriget

Mitt i frukosten säger radion att det är krig. Pojken som lyssnar blir bestört och tappar såväl aptiten som lusten att göra någonting alls. Att gå till skolan känns omöjligt, trots att det skulle vara bild - pojkens favoritämne - just idag.

Hur kan man måla ugglor när världen brinner? 

Det hjälper inte det minsta att mamma säger att kriget inte är här utan någon annanstans. Pojken stannar hemma med sina stora tankar.

Samtidigt gråter brevbäraren. Hans brev rymmer från honom och försvinner och han vet inte hur han ska få tag i dem på nytt.

Konstnärinnan har födelsedag men hinner inte bry sig om sin tårta. Allt penseln rör vid blir fult och hon har svårt att minnas varför hon ens målar. 

Konstnärinnans hund är egentligen för gammal för att leva men har en uppgift kvar: att föra pojken, brevbäraren och konstnärinnan tillsammans. Kanske kan de trösta varandra? Kanske kan de hjälpa varandra att se en mening, varför man ska måla även då världen brinner?

Berättelsen om pojken, radion och kriget är en berättelse på vers om att hitta en mening med tillvaron, om hur konsten alltid vinner över kriget, åtminstone i längden. 

Att berättelsen kommer till oss i diktform skänker en lätthet och närmast sagolik känsla till ett svårt ämne. Tröstande och uppmuntrande för alla oss som ser på världen runt omkring oss med allt större missmod.

Boken publicerades bara två veckor innan författaren - dramatikern Stina Oscarson - avled till följd av många års sjukdom. Att känna till mer om hennes bakgrund ger en extra tyngd åt texten men är inte nödvändig för att uppskatta boken.

Själv kan jag inte låta bli att fundera på om hon skrivit in sig i texten som bokens hund, medveten om att stunden på jorden närmar sig sitt slut men ändå besluten att ännu försöka åstadkomma något.

Illustrationerna av Madeleine Pyk understryker det surrealistiska i texten och fungerar fint tillsammans med orden. Men blir något en bilderbok bara för att där finns mycket illustrationer?

Förlaget presenterar underligt nog det här som en bok för små barn (3-6 år), för den vanliga barnbokspubliken. Det förstår jag ingenting av. För mig är det här en utmärkt bok för skolbarn som grubblar över världen och som skulle vilja ha svar på frågor där inget svar finns att få. Inte minst kunde den fungera som högläsning i en klass där man har tid att fundera tillsammans efteråt.

Pojken i boken är elva och min åldersrekommendation skulle nog vara 6-12 ungefär. 

Klicka på länken för att hitta Berättelsen om pojken, radion och kriget i bokkatalogen Finna. Rabén och Sjögren äger rättigheterna till omslaget ovan.

Fruktansvärda Astrid

Astrid Lindgren tänker ut hemska berättelser.

Mer än tjugo år efter Astrid Lindgrens död har den allmänna minnesbilden av henne mer och mer förvandlats till något slags ständigt leende, alltid glad och lätt pillemarisk sagotant. Att hennes berättelser var fulla av frejdiga och glada episoder där alla slut nästan alltid är lyckliga.

Låt oss säga att det inte riktigt stämmer. Låt oss säga att det måhända skulle vara dags att läsa Astrid på nytt.

Det riktigt storslagna med Astrid Lindgrens författarskap är att mörkret aldrig är långt borta. När man är som minst förberedd väntar det runt hörnet. Och när det blir mörkt blir det alldeles förfärligt mörkt.

Många tänker på Ronja Rövardotter som ett spännande äventyr i skogen, men Ronjas och Birks sommar är så intensiv just för att de inser att den ska bli deras sista. Jag har skrivit mer om Ronja här. 

I andra fall rusar fantasin iväg med en opålitlig berättare. Kommer Prins Mio någonsin till sin Fader Konungen eller är det bara stackars Bo Vilhelm Olsson som sitter på sin ödsliga parkbänk och önskar sig en pappa?

Badar faktiskt Bertil med Nils Karlsson Pyssling i familjens såskopp eller handlar det bara ett ensamt barns låtsaskompis?

Träffar Skorpan faktiskt sin älskade bror Jonatan i Nangijala eller är hela Bröderna Lejonhjärta bara hans sista febriga drömmar innan tuberkulosen tar honom?

Riktigt förfärligt blir det i Astrids sagor om förr i tiden där det stundom verkligen går hårt åt barnen. Inte minst i Sunnanäng, där de hårt prövade syskonen hittar en dörr som leder bort från den iskalla vintern och in i ett varmt paradis där man aldrig behöver lida. En dörr som aldrig får stängas eftersom den sedan aldrig kan öppnas på nytt. En dörr syskonen naturligtvis till slut bestämmer sig för att dra fast.

Allra mest svart blir det i Märit - en kort novell i boken Kajsa Kavat - där den åttaåriga huvudpersonen är en högst obetydlig liten flicka som ingen bryr sig om. Inte ens då hon räddar livet på den klasskamrat hon tycker allra mest om - och själv kläms till döds på kuppen - noterar någon att hon skulle ha gjort något särskilt. 

På begravningen sjunger klassen med tårar i ögonen men snart distraheras de av något roligare och snart tänker ingen längre på Märit överhuvudtaget. Tonen är rakt på sak, iskallt registrerande utan medkänsla. Det är en alldeles fruktansvärd liten historia. Fullständigt kompromisslös och väldigt bra.

Om någon tror att jag vill sätta dödskallemärkning på Astrid Lindgrens böcker nu så tror den helt fel. Det är bra att ta barn på allvar och förvänta sig att de kan hantera svåra saker. 

Att läsa om hemskheter kan vara ett utmärkt sätt att bearbeta sina egna rädslor. Man kan också läsa hemskheterna högt tillsammans och sedan prata om det man läst.

Astrids svärta finns också där man minst anar det och där man kanske glömt att det finns. Självaste Pippi Långstrump slutar på ett oväntat dystert sätt: Tommy och Annika - lyckligt hemkomna till sina föräldrar från den spännande utfärden till Söderhavet - råkar få syn på sin bästa vän och granne genom fönstret då de är på väg att lägga sig.

När ingen är där och hon tror att ingen ser sitter en nedtonad Pippi - ensam, utan några föräldrar - och stirrar rakt in i ett stearinljus. Tommy och Annika tycker hon ser så ledsen ut, de skulle vilja trösta henne, men mitt i natten finns ingen tröst att få. Boken slutar med att Pippi blåser ut ljuset. Mörkret lägger sig.

Bilden ovan finns i den allmänna domänen och är lånad från Wikipedia

Katastrofen kommer

Barn är rädda för massor av saker. Även barn som har stabila och trygga liv bär på stora rädslor, en del av dem kan te sig ologiska eller rent av fåniga för någon utomstående men är likafullt skrämmande för barnet ifråga.

Det brukar vara mitt standardförsvar för varför barn ska få läsa skrämmande böcker. Att få läsa om skrämmande saker kan vara ett sätt att få utlopp för sina egna rädslor under kontrollerade former.

För Belle skulle det nog inte räcka med en otäck bok. Hon bär världens elände på sina axlar och är rädd för högst möjliga fasor. Klimatkatastrof. Eldsvådor. Trafikolyckor. Kärnvapenkrig. En sak är säker - när det fruktansvärda inträffar tänker hon inte låta sig överraskas.

Frustrerande nog är det ingen som delar eller förstår Belles rädsla. I hemlighet börjar hon samla ett förråd i källaren, en ständigt växande samling saker som kan vara bra att ha när det värsta händer.

Den enda Belle kan prata med är bästa kompisen Saga som visserligen inte säger så mycket men som åtminstone inte tycker att Belle är fånig.

Allt ställs på sin spets när klassen ska åka på lägerskola mitt ute i skogen. Belle får panik - tänk allt fruktansvärt som kan hända mitt ute i skogen - och allt blir ännu värre då hon förstår att Saga inte ska följa med. Hur ska Belle klara sig alldeles ensam?

Cina Friedner har skrivit flera bra böcker tidigare men här briljerar hon verkligen. Belles berättarröst är avväpnande galghumoristisk, underhållande och genomskådande då hon betraktar sin omvärld och deras brist på förståelse inför den annalkande katastrofen.

Så humoristisk och underhållande att läsaren först knappt märker när Belles säkerhetstänk går från intensivt till helt ohanterligt. När bubblan spricker är vi helt på hennes sida. Vi förstår varför.

Som vuxen ska man nog känna till att berättelsens klimax innehåller en överraskning som jag inte tänker avslöja men som möjligen kan väcka tankar och känslor hos unga läsare. Ett utmärkt tillfälle att prata tillsammans om en bok. Och om livet.

Hitta Det värsta som kan hända är allt i bokkatalogen Finna genom att klicka på länken. Boken är utgiven av Rabén & Sjögren som äger rätten till omslaget ovan.

En måste dö, en måste leva

SPOILER Moa och My har alltid varit och skulle alltid vara bästa vänner. Men My blir sjuk och när cancern går från svår till obotlig närmar sig det oundvikliga slutet. My ska dö medan Moa ska leva vidare. Vännerna har alltid gjort allting tillsammans men det här måste de göra på egen hand.

I de båda böckerna Den som måste döden dö och Den som måste livet leva av Linda Wahlund får vi följa med på riktigt nära håll såväl före som efter att det värsta som kan hända händer.

Den första boken berättas från Mys perspektiv. Ibland är det hon som talar direkt till oss, ibland är det en berättarröst. Hon har redan varit sjuk så väldigt länge och nu vet hon att klockan tickar och att tiden snart tar slut. Men hur ska hon kunna släppa taget?

Hon är rädd för vad som ska hända men vågar inte prata med sin familj om det. De är redan så ledsna och My är trött på att vara anledningen till att alla är ledsna. Hon måste vara stark för deras skull. Och hur ledsen ska inte Moa bli?

Då en annan vän söker sig till My blir Moa svartsjuk. Hon har inte den minsta lust att dela sin bästa vän under den korta tid de har kvar. Hur mycket plats finns det egentligen runt Mys säng?

När den andra boken börjar finns inte My längre och Moa står förvirrad och förkrossad kvar i de levandes värld. Vem är hon utan sin bästa vän? Finns det någon mening med någonting alls länge? Och var går gränsen mellan att göra saker för att man själv vill eller för att man tänker att My skulle ha blivit glad? Hur hittar man tillbaka till livet igen när det känns som att allt är förbi för alltid?

Det främsta problemet med barnböcker som tacklar svåra ämnen är förstås balansgången mellan lätthet och tyngd. Det får inte bli slagsida åt något håll. Det får varken bli för mycket eller för lite om berättelsen ska kännas äkta och berörande. 

Linda Wahlund håller sig på rätt sida gränsen i så gott som varje stund. Både My och Moa blir begripliga och trovärdiga och gripande i sina vilt skilda situationer. Båda delarna av berättelsen blir riktiga gråtböcker utan att spela alltför hårt och våldsamt på känslosträngarna, vilket är skönt.

Ett annat stort problem med just de här böckerna för mig som bokpratare är att jag ofta fegar ur när jag tänkt presentera dem för en klass. Jag känner oftast inte de där barnen personligen och vet oftast inte vad de bär på för bagage. Att någon man älskar ska dö är i värsta fall ett jobbigt ämne att få kastat på sig under okontrollerade former.

Istället tipsar jag gärna lärare och föräldrar som i sin tur kan lägga de här böckerna framför rätt barn. Det kan vara befriande och lättande att få läsa om hemska saker i en bok. Den kan man vid behov slå igen eller gömma underst i högen och sedan fortsätta när man känner sig färdig för det. 

Vid behov kan man diskutera boken med en vuxen om man märker att ens egna tankar blir stora och snurrar för snabbt.

I Helsingfors står böckerna på ungdomshyllan men fungerar bra från ungefär 10 år och uppåt.

Klicka på länkarna för att hitta Den som måste döden dö och Den som måste livet leva i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna på Speja förlag som har upphovsrätten till omslagen ovan.