Ernesto blir ledsen (och ensam)

Den första veckan av december tillbringade jag i Funchal, Portugal, där jag har en riktig favorit bland bokhandlar. Dit brukar jag gå för att kolla vilka böcker som översatts till portugisiska och vad som verkar gå hem bland publiken där.

Nu senast hittade jag en bilderbok som verkligen slog knock på mig. Eller mer korrekt fick den mig att stå och gråta på allmän plats där vem som helst kunde se mig.

Ska sanningen fram är jag rätt lättrörd av barnböcker, men här pratar vi en helt ny nivå. Istället för några eleganta små glädjetårar blev det riktigt hulkande fulgråt. Och boken som skakade mig i grunden heter Ernesto, döpt efter sin huvudperson.

Alla talar om Ernesto. De säger att han är blyg och pratar konstigt. De säger att han är ful och har ett underligt ansikte. De säger att han är annorlunda, att han har slitna kläder, att han inte förstår vad andra säger. Alla säger någonting om Ernesto. Det gör honom mycket, mycket ensam och mycket, mycket, mycket ledsen. Och där tar historien slut.

Däremot tar inte boken slut. "Tyckte du inte om slutet?" frågar berättarrösten medan vi får se en nedstämd Ernesto sitta alldeles ensam i sitt hem. Ibland är det så här berättelsen slutar, fortsätter rösten. En del vill inte veta slutet, eftersom det är alldeles för sorgligt. 

"En del tror att det bara är slutet som är sorgligt. De förstår inte att det är hela berättelsen om Ernesto som är sorglig."

Det talas ofta om hur böcker kan lära barn att bli mer empatiska. Hur böcker kan ge dem verktyg att förstå andra människors situation. Olika böcker lät ut empati i olika grad och på olika sätt. Ernesto är helt obeveklig och släpper inte läsaren av kroken. 

Vi måste förstå att elaka ord och brist på förståelse är vad som gjort Ernesto ledsen. Kanske ibland våra egna elaka ord. Men möjligen finns det lite hopp på slutet.

Det sista uppslaget visar Ernesto, liggande i sin säng med ljuset släckt. En stor tår rinner från hans öga och berättarrösten frågar läsaren: "Har du något du skulle vilja säga till Ernesto?"

Det geniala draget är naturligtvis att ingen kommer in och räddar situationen. Ingen kommer plötsligt och knackar på Ernestos dörr och frågar om han vill vara med och leka. Boken dumpar över hela lösningen på läsaren. Vad ska man göra nu?

Ernesto är skapad av Blandina Franco och José Carlos Lollo, två barnbokskreatörer från Brasilien med många böcker och ett antal priser på sin meritlista. Jag skulle verkligen hoppas att något förlag skulle översätta den här enkla, effektiva och omskakande bilderbokspärlan till svenska.

Och om du skulle befinna dig i Funchal är det bokhandeln Bertrand du ska gå till.

Den portugisiska utgåvan av Ernesto är utgiven av Zero a Oito, som äger rätten till omslaget ovan.

Fasliga fiskar med onda avsikter

Har du också tänkt på att det är något skumt med just fiskar? Varför tillbringar de i princip all sin tid under ytan? Spionerar de kanske på oss i våra egna hem? Planerar de möjligen att ta över hela jorden med hjälp av livsfarliga vapen? I så fall är det här verkligen boken för dig.

Det börjar som en gamla tiders lärobok om djur i största allmänhet. Sakligt, torrt, lite tråkigt. Men när vi efter några sidor kommer in på just fiskar händer det något med vår tidigare så sakliga berättare.

Fiskar kan man nämligen inte lita på. De följer inga regler och gör precis som de vill. De är falska och bedrägliga och vi får en mängd bevis framlagda för precis hur ruttna de här djuren är.

Ibland har de gälar, ibland inte. Ibland lägger de ägg, ibland inte. Ibland äter de upp stackars snälla krabbor som bara ville ha lite trevligt på havsbotten.

Tonen blir snabbt allt mer hysterisk och uppskruvad och alarmistisk. Inte minst fiskarnas ondska mot krabbor dyker upp igen och igen. Att krabbor är otroligt vänliga och snälla djur - till skillnad från de onda fiskarna - är inget vi behöver tvivla på. Vem är det egentligen som talar till oss?

Lita aldrig på en fisk (Don't Trust Fish i original) av Neil Sharpson med fantastiska bilder av Dan Santat är en otroligt underhållande liten bilderbok där det vanliga och förväntade får ge vika då det totala kaoset plötsligt bubblar fram. 

Jämför exempelvis Per Gustavssons färska Jag tror det är ett monster under sängen! där verkligheten liksom upphör för en stund och ersätts med total galenskap.

Klicka på länkarna för att hitta Lita aldrig på en fisk och originalversionen Don't Trust Fish i bokkatalogen Finna. Rätten till det svenska omslaget ovan ägs av Lilla Piratförlaget, originalet av Andersen Press.

Livsfarliga monster under sängen

Alla har väl varit med om det någon gång. Man borde sova men kan inte och helt plötsligt börjar man höra underliga ljud. Underliga, skrämmande ljud. Finns det kanske något under sängen? Är det kanske ett monster?

Bosse låter kanske fantasin skena iväg men han är HELT säker på att det finns ett monster under sängen och han bestämmer sig för att rusa iväg till föräldrarnas rum för att få lugn och trygghet.

Läsaren förväntar sig att föräldrarna vänligt men bestämt ska förklara att det faktiskt inte finns några monster alls, men där bedrar man sig. Bosses föräldrar får nämligen blind panik och bestämmer sig för att tillkalla hjälp i form av grannen mitt i natten. 

Också grannen tappar koncepterna vid blotta tanken på monster under sängen och innan någon vet ordet av har såväl polisen som brandkåren kallats in. Ett sällan skådat kaos utbryter men det ingen kommit ihåg att göra är att faktiskt spana in under sängen och kolla läget. Bosse får kanske lov att göra det själv?

En av de bästa sakerna med bilderboken som medium är att den lätt kan kasta all rim och reson över bord när författaren är på det humöret. Kaoset kan alltid vänta bakom hörnet. Berättelser tar avstamp i en tydlig realism för att strax ge sig ut i omloppsbana någonstans där allt är möjligt och inga gränser finns.

Jag tror att det är ett monster under sängen! av Per Gustavsson ansluter sig till en förtjusande tradition av bilderböcker som vrider om näsan på läsaren och ställer allting på ända. Anarkistiskt och punkigt och furstligt underhållande.

Klicka på länken för att hitta Jag tror det är ett monster under sängen! i bokkatalogen Finna. Boken är utgiven av Lilla Piratförlaget som äger rättigheterna till omslaget ovan. 

En märklig mamma tar sitt ansvar

I ett regnigt Seoul blir Jojo snuvig och snorig och skickas hem från skolan. Hans mamma kan inte gå ifrån jobbet och försöker förtvivlat få tag på någon som kan sitta barnvakt ett par timmar. I all hast och brådska går något väldigt fel i kommunikationerna.

Mamman tror att hon fått tag på sin egen mamma men rösten i andra ändan är någon helt annan. Någon eller något. Någon som inte alls är en mamma men som inser situationens allvar och som helt sonika kliver ned till den mänskliga världen för att ta lite ansvar.

Jojo blir minst sagt förvånad men får ett kungligt mottagande. Problemet är bara att den tillfälliga mamman inte riktigt vet vad som förväntas av henne. Kanske blir det lite stökigt, måhända blir köket sig aldrig riktigt likt igen, men det viktiga är ju att barnet mår bra och får vila på ett luddigt moln.

Sydkoreanska Baek Heenas böcker liknar inga andra. De svämmar över av fantasifulla infall och oväntade vändningar men hon använder också en alldeles fantastisk teknik där hon bygger upp sina världar för att sedan fotografera av det hon ser.

Tänk stop motion-film fast i bilderboksformat. Samma teknik använder Baek Heena bland annat i den eviga favoriten Magiska godiskulor och dess prequel Jag är en hund. 

Hennes genombrottsbok Molnbullar ser ganska annorlunda ut men är även den en alldeles fantastisk skapelse där ett stort äventyr blir till inom ramen för det vardagliga. Mästerligt.

Baek Heena tilldelades 2020 ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne. Med all rätt! Ett konstnärsskap att upptäcka och älska. (Men jag skulle kanske lägga Joni och grottans hemlighet - som bygger på en rätt brutal koreansk folksaga - lite längre bak i högen och börja med någon av de andra böckerna jag nämnt istället.

Klicka på länkarna för att hitta En märklig mamma, Magiska godiskulor, Jag är en hund, Molnbullar och Joni och grottans hemlighet i bokkatalogen Finna. Bokförlaget Trasten äger upphovsrätten till omslaget ovan.

Djur som älskar sina hattar

Världens kanske mest geniala bilderbok någonsin handlar om en björn som blivit av med som älskade hatt. Han frågar alla han möter om de sett den men kanske är han inte så uppmärksam som han borde vara? Kanske hans älskade hatt finns närmre än man skulle tro?

"Jag vill ha min hatt" ("I Want My Hat Back") började egentligen med att den kanadensiske tecknaren Jon Klassen fick i uppdrag att rita en serie födelsedagskort. Han tyckte det skulle vara roligt med en serie obekväma djur som inte ens förstår vad en födelsedag är och som bara grattar med tomma, intetsägande blickar.

Ett av de gratulerande djuren var en stor brunbjörn med en liten fånig partyhatt på huvudet. En hatt björnen skulle visa sig vara förtjust i.

"Jag vill ha min hatt" börjar helt enkelt med att björnen - nu utan hatt - konstaterar att hans älskade huvudbonad försvunnit och att han vill ha den tillbaka.

Den falkögda läsaren inser snabbt att det tredje djuret björnen möter - en ytterst defensiv kanin - inte bara stulit hatten utan också blåljuger björnen rakt i ansiktet. Det kan aldrig sluta väl.

Det gör det inte heller. När poletten slutligen trillar ner och björnen inser det vi redan vetat i flera sidor får berättelsen en oväntad och lätt chockerande upplösning som ändå får läsaren att skratta.

Klassen funderade vidare på djur och hattar och skapade till slut ytterligare två besläktade böcker, tillsammans ofta kallade "hatt-trilogin".

Hattar är så onödiga, konstaterade Jon Klassen i en intervju. Man behöver dem inte för att klara sig eller överleva, man har dem bara för att man vill. Och det ger berättelserna en spännande dynamik - kärleken till hattarna kan ge de mest halsbrytande konsekvenser.

I "Det är inte min hatt" ("This Is Not My Hat") har vi vänt på perspektivet. Nu är huvudpersonen den som gjort det förbjudna: en liten fisk som stulit en betydligt större fisks hatt medan den sov. Nu gäller det att gömma sig snabbt innan den stora fisken anar vad som hänt.

Ingredienserna känns igen men stämningen är helt annorlunda. Någon har träffande nog beskrivit "Det är inte min hatt" som Hitchcocks "Psycho" fast för barn. Och med fiskar i centrum.

Den sista hattboken - "Vi hittade en hatt" ("We Found A Hat") - är den som skiljer som mest från de övriga. Två sköldpaddor som är bästa kompisar och gör allt tillsammans hittar en hatt i öknen. 

De känner sig båda snygga med hatten på sig men de är två stycken sköldpaddor och det finns bara en hatt. Det enda rättvisa är att lämna hatten bakom sig och glömma att man någonsin sett den. Men den ena sköldpaddan kan inte sluta tänka på hatten och med ens ser den starka vänskapen ut att vara hotad.

Vad gillar man egentligen mest? En bästa vän eller en snygg hatt? Slutet är mindre drastiskt och mer poetiskt än i de två tidigare böckerna och ger hela serien en mjuk och behaglig slutpunkt. Hattar är inte allt här i världen ändå.

Klicka på länkarna för att hitta Jag vill ha min hatt, Det är inte min hatt och Vi hittade en hatt i bokkatalogen Finna. De svenska versionerna är utgivna av Hippo förlag som också äger rätten till omslagen avbildade ovan.

Vad är en diktatur?

Året var 1977 och bara lite drygt ett år tidigare hade Spanien varit en diktatur. Nu försökte landet skaka av sig år av förtryck men det var inte så lätt som man hade kunnat tro eller hoppas. Kanske behövde man lite hjälp på traven.

Författarkollektivet Equipo Plantel gav ut bilderboken "Así es la dictatura" ("Sådan är diktaturen") för att ge barn och vuxna ett verktyg för att prata om saken. Med åren har den blivit en sann klassiker i hemlandet och 2023 kom den för första gången på svenska.

Jag ska vara ärlig. När vi först köpte in "Vad är en diktatur?" tänkte jag att den i första hand skulle vara intressant som just en klassiker. Att den andades en tid som flytt och förhoppningsvis aldrig skulle komma tillbaka.

Nu har jag ganska långt ändrat åsikt. Världen känns inte så fruktansvärt stabil för tillfället och demokratin verkar inte sitta så tryggt i sadeln överallt. Allting som hjälper vuxna att prata med sina barn om viktiga ämnen är välkommet. Varför är det viktigt att alla får bestämma och inte bara en enda? Vad händer när några få har det bra på alla andras bekostnad?

Dessutom är det här en fräsch klassiker som fått nya kläder av illustratören Mikel Casal. Trots att innehållet är lika gammalt som jag själv känns tonen modern och lättbegriplig för dagens barn.

Bokens diktator är en fjompig fjant som gömmer sig bakom sin polis och sin militär. Han är i själva verket varken modig eller smart och han har inte några riktiga vänner alls. Ändå är han svår att rå på. Först när han är borta kan nästa historia börja: historien om friheten.

Hitta Vad är en diktatur? i bokkatalogen Finna genom att klicka på länken. Den svenska versionen är utgiven av Bokförlaget Trasten som äger omslaget som syns ovan.

Vågar man lita på vargen?

Att vargen är en läskig typ vet alla som någon gång läst en barnbok. Rödluvan fick lära sig den hårda vägen att vargar inte går att lita på, de tre små grisarna likaså. För det mesta har den lurviga med vassa tänder fått symbolisera det farliga, det man ska akta sig för om man inte vill lida konsekvenser.

Också i modernare barnberättelser får vargen ofta stå för det pålitligt opålitliga. Vargen i Bamse blir visserligen snäll när alla andra är snälla mot honom men inte helt sällan får han återfall och kan stundvis sakna tiden som världsmästare i elakhet.

I Rösta på vargen står det val på programmet: djuren på bondgården ska rösta fram en ny ledare och bland samma gamla kandidater som lovar samma gamla saker finns plötsligt ett nytt djur. Peter Varg vill vara allas vän, han skakar händer och jonglerar med ägg och tar selfies med barn. Alla tycker han är charmig och rolig och snygg. Vem vill inte rösta på någon som är så snygg?

Vargen vinner en stor seger, flyttar in i ett stort palats och låter den nya polisen styra gården. Snart nog börjar djur försvinna spårlöst. Vad är det egentligen som händer på gården?

För en vuxen läsare blinkar alla varningslampor redan från start men Rösta på vargen är en kul och användbar modern fabel och en bra startpunkt om man vill prata demokrati och gemensamt ansvar med barn. Man ska tänka efter innan man bestämmer vem som ska få bestämma, helt enkelt.

Men är vargen alltid en skurk? Vargen är ju onekligen lätt och tacksam att skylla på när det passar.

Vargen i kalsonger berättar en annan historia även om det finns stora likheter på ytan. Även här utspelar sig handlingen i ett djursamhälle där mystiska försvinnanden gjort medborgarna rädda och oroliga. Alla "vet" att det måste vara vargen som bor ensam utanför skogen som är skyldig. Han är en enstöring som ibland ylat förfärligt. Klart han måste vara farlig.

För att skydda sig köper alla vargfällor och olika vapen, de går kurser i hur man försvarar sig mot en varg, de köper tidningar som berättar om hur farliga vargar är. Och när de har anti-varg-möten vill ju alla köpa något gott att äta under tiden.

Stor blir bestörtningen i skogen när det visar sig att vargen inte alls är den de trott. Den blodisande besten är en snäll och lite töntig nörd som inte skulle göra en fluga förnär. Vad ska man ta sig till när man inte längre har en fiende? Vad ska man göra med alla dyra prylar man köpt för att få känna sig säker?

Inte minst - vad har egentligen hänt med de försvunna djuren? Svaret finns närmare än man tror men läsaren får lista ut det själv. Det är alltid läge att följa pengarna - vem tjänar mest på att alla är rädda för det främmande?

Klicka på länkarna för att hitta Rösta på vargen och Vargen i kalsonger i bokkatalogen Finna. Rösta på vargen är utgiven på Lilla Piratförlaget och Vargen i kalsonger på Epix, upphovsrätten till omslagen ovan ägs av respektive förlag.

Image by freepik

Sam och David gräver och gräver

De allra flesta barnböcker tappar stinget efter ett par år. Av någon anledning börjar de kännas gamla och dammiga och väljs bort av läsande barn. Och så finns det lysande undantag, sådana man verkligen hoppas ska komma i nytryck.

En av de bästa bilderböcker jag vet är Sam och David gräver grop ihop (Sam and Dave Dig A Hole) av den dynamiska duon Mac Barnett (text) och Jon Klassen (text). 

Handlingen är försåtligt enkel: den pådrivande David och den mer passive Sam bestämmer sig för att gräva en grop och fortsätta gräva tills de hittar något riktigt häftigt. Gropen blir djupare och djupare men något häftigt hittar de inte. Bäst att gräva vidare.

Vi som läser boken får däremot se marken i genomskärning så vi vet hur frustrerande nära Sam och David hela tiden är att hitta helt absurt stora skatter. Varje gång de nästan är framme stannar de upp och byter riktning.

Det här gör boken till alldeles briljant högläsning. Jag har läst den för klasser högt upp i åldrarna och för det mesta får man starka reaktioner från publiken varje gång de grävande gossarna far förbi något enastående. 

För att inte tala om det sus som går genom åhörarna när hunden gräver en liten bit till och alla tre mer eller mindre faller ut ur sin egen berättelse för en kort stund. Var landar de egentligen?

Den här boken är så genialiskt enkel, så medryckande och på alla sätt engagerande. Det enda som är riktigt dåligt med den är att den senast tryckts år 2014 och att alla bibliotekets exemplar börjar vara ordentligt lästa.

I väntan på en ny upplaga är dagens tips till alla pedagoger därför att kolla efter den här på loppisar och i boklådor och genast lägga vantarna på ett eget exemplar att läsa högt.

Klicka på länken för att hitta Sam och David gräver grop ihop i bokkatalogen Finna. Den svenska version är utgiven av Hippo bokförlag som äger rätten till omslaget ovan.

"Vad är det där?" undrar insekterna

Ett enda litet grönt skott tittar upp ur jorden. En insekt av något slag fattar intresse, tittar närmare och frågar sin kompis "Vad är det där?" Men eftersom de är insekter så talar de förstås insektspråk. 

"Du iz tak?" Kompisen skakar på huvudet: "Ma nazoot." Jag vet inte.

Så börjar Carson Ellis bilderbok om livet i naturen: hur allting går i cykler och växer upp och slår ut och vissnar och börjar om. Allt illustrerat av ett gäng lekfulla kryp som ser potential i skottet och som babblar oavbrutet om det de ser. Så där som barn i regel gör.

De tre skalbaggskompisarna tittar närmare på skottet och tror det är en växt ("unk plonk") som man kunde klättra upp i om man hade en stege ("unk ribble"). Sedan får man bara hoppas att ingen stor dum spindel ("booby voobeck") kommer och förstör det roliga.

Och när man tror att det inte kan bli bättre slår det ut en färggrann blomma ("unk gladdenboot") längst upp i toppen. "Unk scrivadelly gladdenboot!" utropar en liten mask lyckligt.

Det här är en myllrande och prunkande upplevelse på olika sätt och en fantastisk bok att läsa högt tillsammans med barn. När man väl kommit överens om att det går att förstå vad insekterna säger om man diskuterar lite tillsammans blir allting enkelt.

Så enkelt har det inte varit för alla. När boken översatts till olika språk har en del översättare missförstått berättelsens språk och trott att djuren bara släpper ur sig slumpmässiga ljud. 

I själva verket finns en tydlig vokabulär insekterna emellan. Läsaren får i bästa fall en insikt att olika språk ändå kan säga samma saker om än med andra ord, och att man faktiskt kan förstå varandra om man bara anstränger sig lite.

Det finns ingen "svensk" version av boken men originalet funkar fint för svenskspråkiga barn. En god rekommendation är ändå att högläsaren övar sig lite på förhand så man inte snubblar över orden.

Klicka på länken för att hitta Du iz tak? i bokkatalogen Finna där man också kan hitta den estniska versionen. Boken är utgiven på Walker Books i London, de har upphovsrätten till omslaget ovan.

En flicka, en skalle och en vänskap

Till slut rymmer Otilla. Mitt i natten springer hon genom skogen tills hon inte längre känner igen sig. Framför henne står ett stort och gammalt hus, och när hon knackar på visar det sig att den enda som bor där är en ensam dödskalle.

Dödskallen låter Otilla komma in så länge som hon lovar att bära den genom huset. Otilla har aldrig hållit i en dödskalle tidigare men på vägen genom den slottsliknande byggnaden uppstår en trevande vänskap mellan de båda.

När natten kommer får Otilla stanna kvar men Dödskallen varnar att det händer hemska saker i huset när mörkret lagt sig. Otilla bestämmer sig för att stanna och se skräcken i vitögat. Att ta strid istället för att springa sin väg.

Jon Klassen har låtit sig inspireras av en gammal folksaga från Tyrolen och skapat en alldeles mästerlig liten berättelse. En bilderbok för lite äldre barn. En skräckhistoria som bygger mer på suggestiv stämning än på chockeffekter.

Det är onekligen en underlig stämning som råder i det gamla huset mitt i skogen. En stämning som bara delvis lättar efter berättelsens klimax. Det är faktiskt svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som skaver.

Kanske är det att vi får veta så lite. Vem är Otilla och vad rymmer hon ifrån? Det får vi aldrig veta. När hon inte vill berätta ställer inte Dödskallen fler frågor.

Otilla frågar Dödskallen om det är han som syns på tavlorna i huset. "Det var det en gång" svarar Dödskallen men vi får inte veta hemskt mycket mer än så om den människa som skallen en gång suttit i.

Ändå är det en fin saga om vänskap och vad vänner är beredda att göra för varandra. En udda liten pärla i bokfloden. Om jag fick en dödskalle varje gång jag kallade Jon Klassen för geni skulle jag snart inte få plats hemma längre.

Åldersrekommendation? Jag skulle säga att den här boken landar allra bäst hos 7-12-åringar som gillar läskig stämning men inte blir skrämda av att deras bok ser ut som en bilderbok.

Klicka på länken för att hitta Dödskallen eller originalversionen The Skull i bokkatalogen Finna. Den svenska översättningen är utgiven av Lilla Piratförlaget som äger upphovsrätten till omslaget ovan.

Stenar från himlen och grälsjuka djur

Kanadensaren Jon Klassen är inte bara en av världens bästa bilderboksförfattare - han är också en av de modigaste jag kan tänka mig. Efter framgångarna med hans hattböcker och lyckade samarbeten med främst Mac Barnett kan man föreställa sig hur hans förläggare gav honom fria händer att skapa vad han vill. Och det kan man verkligen säga att han gjorde.

Stenen från himlen (The Rock From The Sky) liknar ingenting annat i sin genre. För att vara en bilderbok är den rena tegelstenen med sina 94 sidor. 

Där utspelar sig ett litet djurdrama i fem akter där det händer väldigt lite samtidigt som det händer väldigt mycket. En I väntan på Godot men för barn där såväl stora skrikiga bokstäver som total tystnad används mycket effektivt.

I botten ligger en rejäl portion svartsjuka. Sköldpaddan står på sin favoritplats - den enda plats den någonsin vill stå på - och vill att Bältdjuret ska göra den sällskap. Bältdjuret vill hellre stå på en annan plats och får snart en ny vän i den coolaste orm i basker du någonsin sett. Nu blir sköldpaddan svartis på riktigt och de tidigare bästisarna skriker åt varandra över uppslagen varpå den som läser högt naturligtvis också måste skrika.

Samtidigt vet läsaren någonting djuren inte vet: en jättelik sten kommer fallande från rymden rakt ned mot marken. Stenen faller och faller medan djuren käbblar sinsemellan. Var ska stenen landa?

Utsökt för vuxna som gillar att läsa högt och likaledes utsökt för barn med precis rätt sinne för underlig humor. Men här väcks även en del frågor.

Djurens landskap är kargt och plågat. Allt är slätt och öde bortsett från någon enstaka växande blomma eller kvist. I ett av de fem avsnitten funderar Bältdjuret och Sköldpaddan på framtiden tillsammans och tänker att det någon gång ska växa träd och buskar och gräs igen. Igen. Allt det där har alltså funnits men finns inte nu. Vad har egentligen hänt på den här platsen? Vad är det för katastrof som utspelats här innan boken började?

Att det helt plötsligt kan dråsa ned ett jättelikt stenblock är bara en bland flera underligheter i den här världen. För djuren är det överraskande i stunden men blir snabbt en del av vardagen. Så är det bara. Det är betydligt mer omskakande då någon typ av livsfarligt rymdmonster dyker upp.

Och mitt i den post-apokalyptiska världen finns samma saker som i våra liv: Sköldpaddan är kompisen som surar och är lättsårad, Bältdjuret den överseende som så gärna vill att kompisrelationen ska funka och Ormen är den som bara råkar hamna i mitten och bara ser på utan att egentligen kunna göra något år saken. 

Det är väl just Rymdmonstret som är något ovanligt för samtliga inblandade, inklusive läsaren.

Passar allra bäst för de åldrar som egentligen börjat lämna bilderböckerna bakom sig, 7-12 år ungefär.

Klicka på länken för att hitta Stenen från himlen i bokkatalogen Finna. Den svenskspråkiga versionen är utgiven av Lilla Piratförlaget som även äger upphovsrätten till omslaget ovan.