Borde biblioteket vara mobilfritt?

Någon sa - jag tror att det kan ha varit en lärare men jag minns inte helt säkert - hur synd det är att skolbarn går till biblioteket efter skoldagens slut och bara sitter där och stirrar in i sina skärmar. Borde man kanske förbjuda mobiltelefoner helt och hållet på biblioteket? Skapa en mobilfri zon?

Jag är verkligen inget fan av hur vi överanvänder våra telefoner och värderar allting som finns i den där lilla grunkan högre än det som händer i våra verkliga liv. Människor i rummet omkring oss borde intressera oss mer än de människor vi kan följa på sociala medier. 

Jag tror på riktigt att många människor skulle kunna behöva en motvikt till sin uppkopplade tillvaro men jag tvivlar på att det är bibliotekets uppgift att försöka vara en sådan.

Först och främst tror jag att många barn och ungdomar skulle gå någon helt annanstans än till biblioteket om där rådde skärmförbud. I många fall till någon mindre trygg plats.

Det finns också fler saker att hålla i huvudet. Klassaspekten, till exempel. Alla barn har inte tillgång till nät och spel hemma. En speldator på biblioteket kan vara en oas och ett fönster till den där grejen deras kompisar alltid ägnar sig åt och pratar om.

För en del barn är inte hemmet en säker eller lugn eller organiserad plats. Där kanske man inte har något hörn där man får sitta ifred någonsin. I många hem finns saker man inte kan googla på ett tryggt sätt, saker som föräldrar kanske motsätter sig av olika anledningar. Tar man bort nätet från biblioteket tar man bort mycket mer än TikTok och spel.

Många barn använder dessutom bibliotekets appar och tjänster mobilt, då barn lättare tappar bort sitt lånekort än sin mobil. 

Om jag skulle förbjuda mobilanvändningen för någon så är det för de föräldrar som tar med sina barn till biblioteket, dumpar kläpparna på barnavdelningen och sedan försjunker in i sina mobiler utan att se och höra någonting alls. Barnen kan skrika som flyglarm och riva hyllorna utan att den vuxna de försöker nå fram till reagerar alls. Den nätverkskabeln skulle jag gärna dra ur väggen för tid och evighet.

En läsande flashmob

Det enda som saknas är en läsande klass

Hörde om en så bra idé nyligen att jag bara måste dela med mig - kanske som ett tips till lärare som vill pigga upp skolåret med något oväntat.

Jag tror alla som jobbar läsfrämjande skulle hålla med om att läsning och böcker gärna skulle få mer synlighet i det offentliga rummet. Via bekantas bekanta fick jag höra om en lärare som skred till konkret handling.

Läraren tog med sig en läsglad klass och ordentligt med böcker och åkte sedan en busslinje fram och tillbaka: eleverna satt hela resan utspridda i bussen och läste medan andra passagerare steg på och klev av och tog sig dit de skulle. En läsande flashmob.

Personligen skulle jag älska att se läsande skolklasser inta stadens bussar, spårvagnar och metrotåg. Och varför inte sitta på Sveaborgsfärjan och läsa till turisternas glädje?

Dessutom skulle det vara ett bra inlägg i den (tröttsamma) diskussionen om varför barn inte läser. Dags att visa upp att barn faktiskt läser, ofta betydligt mer än vuxna.

En kul sak att prova och en bra ingång att diskutera med eleverna om läsning - hur man kan läsa och var man kan läsa. Om man testar får man gärna berätta om det i kommentarerna. 

"Vad är det där?" undrar insekterna

Ett enda litet grönt skott tittar upp ur jorden. En insekt av något slag fattar intresse, tittar närmare och frågar sin kompis "Vad är det där?" Men eftersom de är insekter så talar de förstås insektspråk. 

"Du iz tak?" Kompisen skakar på huvudet: "Ma nazoot." Jag vet inte.

Så börjar Carson Ellis bilderbok om livet i naturen: hur allting går i cykler och växer upp och slår ut och vissnar och börjar om. Allt illustrerat av ett gäng lekfulla kryp som ser potential i skottet och som babblar oavbrutet om det de ser. Så där som barn i regel gör.

De tre skalbaggskompisarna tittar närmare på skottet och tror det är en växt ("unk plonk") som man kunde klättra upp i om man hade en stege ("unk ribble"). Sedan får man bara hoppas att ingen stor dum spindel ("booby voobeck") kommer och förstör det roliga.

Och när man tror att det inte kan bli bättre slår det ut en färggrann blomma ("unk gladdenboot") längst upp i toppen. "Unk scrivadelly gladdenboot!" utropar en liten mask lyckligt.

Det här är en myllrande och prunkande upplevelse på olika sätt och en fantastisk bok att läsa högt tillsammans med barn. När man väl kommit överens om att det går att förstå vad insekterna säger om man diskuterar lite tillsammans blir allting enkelt.

Så enkelt har det inte varit för alla. När boken översatts till olika språk har en del översättare missförstått berättelsens språk och trott att djuren bara släpper ur sig slumpmässiga ljud. 

I själva verket finns en tydlig vokabulär insekterna emellan. Läsaren får i bästa fall en insikt att olika språk ändå kan säga samma saker om än med andra ord, och att man faktiskt kan förstå varandra om man bara anstränger sig lite.

Det finns ingen "svensk" version av boken men originalet funkar fint för svenskspråkiga barn. En god rekommendation är ändå att högläsaren övar sig lite på förhand så man inte snubblar över orden.

Klicka på länken för att hitta Du iz tak? i bokkatalogen Finna där man också kan hitta den estniska versionen. Boken är utgiven på Walker Books i London, de har upphovsrätten till omslaget ovan.

En flicka, en skalle och en vänskap

Till slut rymmer Otilla. Mitt i natten springer hon genom skogen tills hon inte längre känner igen sig. Framför henne står ett stort och gammalt hus, och när hon knackar på visar det sig att den enda som bor där är en ensam dödskalle.

Dödskallen låter Otilla komma in så länge som hon lovar att bära den genom huset. Otilla har aldrig hållit i en dödskalle tidigare men på vägen genom den slottsliknande byggnaden uppstår en trevande vänskap mellan de båda.

När natten kommer får Otilla stanna kvar men Dödskallen varnar att det händer hemska saker i huset när mörkret lagt sig. Otilla bestämmer sig för att stanna och se skräcken i vitögat. Att ta strid istället för att springa sin väg.

Jon Klassen har låtit sig inspireras av en gammal folksaga från Tyrolen och skapat en alldeles mästerlig liten berättelse. En bilderbok för lite äldre barn. En skräckhistoria som bygger mer på suggestiv stämning än på chockeffekter.

Det är onekligen en underlig stämning som råder i det gamla huset mitt i skogen. En stämning som bara delvis lättar efter berättelsens klimax. Det är faktiskt svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som skaver.

Kanske är det att vi får veta så lite. Vem är Otilla och vad rymmer hon ifrån? Det får vi aldrig veta. När hon inte vill berätta ställer inte Dödskallen fler frågor.

Otilla frågar Dödskallen om det är han som syns på tavlorna i huset. "Det var det en gång" svarar Dödskallen men vi får inte veta hemskt mycket mer än så om den människa som skallen en gång suttit i.

Ändå är det en fin saga om vänskap och vad vänner är beredda att göra för varandra. En udda liten pärla i bokfloden. Om jag fick en dödskalle varje gång jag kallade Jon Klassen för geni skulle jag snart inte få plats hemma längre.

Åldersrekommendation? Jag skulle säga att den här boken landar allra bäst hos 7-12-åringar som gillar läskig stämning men inte blir skrämda av att deras bok ser ut som en bilderbok.

Klicka på länken för att hitta Dödskallen eller originalversionen The Skull i bokkatalogen Finna. Den svenska översättningen är utgiven av Lilla Piratförlaget som äger upphovsrätten till omslaget ovan.