En liten saga om läsförmåga

Det var en gång en helt vanlig skola där det gick en helt vanlig klass i en av de lägre årskurserna. Klassen var full av helt vanliga elever och de hade en lärare som gjorde sitt allra bästa, men i slutet av läsåret - då elevernas läsförmåga skulle utvärderas - var alla siffror alarmerande röda.

Eleverna kunde alfabetet och kunde väl egentligen läsa, i ordets allra mest grundläggande betydelse, men de förstod inte orden de läste. Och förstår man inte orden blir det plötsligt hemskt mycket svårare att gå i skolan.

Hade det varit fråga om en saga på riktigt är det ungefär här det skulle ha dykt upp en god fe eller motsvarande som skulle kunna vifta med sitt trollspö och magiskt ställa allt till rätta, men riktigt så går det inte till i skolvärlden. Där får man komma på lösningar på egen hand.

När sommarlovet var slut ordnade läraren ett föräldramöte med ett kort och bryskt meddelande: om det ska bli ordning på situationen måste familjerna ta ett betydligt större ansvar för sina barns läsning.

Egentligen borde det vara självklart. Lärare kan prata om böcker och läsning tills de är blå i ansiktet men om eleverna aldrig upplever att föräldrar eller andra vuxna bryr sig om saken så kommer de snabbt att lära sig att det här är något man mer eller mindre kan strunta i.

I just den här sagans klass tog lärarens taktik skruv rejält och fungerade minst lika bra som någon trollformel skulle ha gjort. Föräldrar och barn tog sin läsning på allvar och innan nästa läsår var slut läste en stor del av klassen långt över förväntad förmåga. Ibland får sanna sagor lyckliga slut.

Poängen med den här berättelsen - som jag lovar är helt sann om än så pass vagt återberättad att ingen ska kunna lista ut vilken klass det handlar om - är förstås att visa att allt är möjligt. Om man läser hemma. Om man besöker biblioteket tillsammans. Om man visar intresse för sina barns läsning. Om man som vuxen är redo att vara en bra läsande förebild.

Skolbarn kanske läser mindre idag än förr, kanske har barnens läsförståelse försämrats. Men det behöver inte vara så. Det är aldrig för sent att visa barnen att läsning är viktigt på riktigt.

Snipp snapp snut, så var sagan slut. (Maka er nu iväg till biblioteket omedelbart och se till att era barn har bra böcker att läsa. Ni kan tacka mig senare.)

Bilden är lånad från Magnific.

Läsförståelse kan vara svårt

Krumelurer på papper

Det är inte så ovanligt att man stöter på människor som tror att "läsning" och "läsförståelse" är samma sak och att de går hand i hand. Att man så fort man kan omvandla krumelurer på ett papper till ord också automatiskt förstår vad de där orden betyder. Så enkelt är det verkligen inte.

För att ta mig själv som exempel: jag var en stark läsare redan som liten men jag tolkade alltid texter väldigt bokstavligt. Sådant som inte stod klart och tydligt utskrivet i texten gick mig nästan alltid förbi.

I fjärde klass läste vi "Prinsen i Central Park" och diskuterade innehållet i små grupper. I boken fanns en metafor för att en person i bok använde droger och när min klasskompis sa det högt tappade jag hakan. Jag hade inte förstått någonting av det.

Att läsa mellan raderna och förstå det som bara antyds var inte ett verktyg jag hade förrän långt senare i livet. Jag kan fortfarande få rysningar på ryggen när jag plockar upp det författare berättar utan att berätta det, sådant vi är tänkta att klura ut på egen hand.

För att ta ett annat exempel: då jag för många år sedan jobbade som elevassistent på en skola i Helsingfors gjorde jag läsförståelseövningar till eleverna. Jag plockade ett stycke ur en bok - tillräckligt långt för att fylla en A4-sida - och skrev sedan fem frågor på baksidan; fem frågor man kunde hitta svaren på i texten.

När jag vikarierade en lektion i fjärde klass lät jag hela klassen jobba med de där uppgifterna och efter en stund kom en elev - en svag läsare - fram till mig och såg djupt olycklig ut. Eleven hade läst den första frågan och hade ingen aning om svaret och kände sig gissningsvis ganska misslyckad.

Jag läste frågan högt för eleven och började sedan läsa det stycke där jag visste att svaret fanns. Jag läste en mening och frågade om den gav svar på frågan. Eleven skakade på huvudet. Jag läste en mening till och frågade igen. Eleven skakade på huvudet. Jag läste en tredje mening och frågade än en gång. Nu sken eleven upp med hela ansiktet. Där fanns ju svaret.

Det jag lärde mig i den stunden var att eleven inte bara var en svag läsare men att ingen lyckats förklara för eleven hur läsförståelse går till. Att texten inte bara är en massa krumelurer att bokstavera sig igenom, men att texten kan berätta saker för oss. Att den kan svara på våra frågor. Resten av frågorna kunde eleven hitta svaret på själv. Nästa frågepapper gick lika bra.

Ibland glömmer vi vuxna bort att förklara saker. Vi glömmer bort att förklara hur man läser mellan raderna. Vi glömmer bort att förklara hur man kan hitta svar genom att läsa noggrant.

Alla färdigheter kommer inte automatiskt eller av sig själv. De kommer inte flygande genom luften och landar i våra huvuden. En del saker måste man jobba lite extra på innan de man behärskar dem. Också sådant man kan tro är självklart.