Pojkar och flickor och böcker

En gång i tiden fanns det pojkböcker och flickböcker och få saker däremellan. Biggles för pojkarna och Kitty för flickorna. En del pojkböcker kunde flickorna läsa men inga flickböcker var okej för en pojke att bli tagen på bar gärning med.

Redan på 1960-talet insåg bokbranschen att den här strikta uppdelningen kanske inte var en så speciellt bra grej men än idag lever idén om skilda böcker för pojkar och flickor kvar oväntat starkt.

Det är inte direkt ovanligt att någon beställer en lista på "böcker som pojkar kan läsa" eller "böcker som passar flickor". Jag minns ännu då jag tipsade en flicka om en bok som hon helt tydligt blev intresserad av men som den vuxna hon hade med sig sade nej till då den "handlade om en pojke".

Även dagens böcker är väldigt ofta kodade för en publik eller en annan. Även om man inte längre skriver "flickbok" på omslaget så finns det andra markörer: omslagsbildens utformning och färgvärld, baksidestextens ordval, ämnet för själva boken. 

Flickboken hade en viktig funktion under många år. Böcker såväl som världen i stort var (och är) väldigt centrerad kring män och deras varanden och göranden. I flickboken fick istället flickorna kliva fram och vara huvudpersoner, deras intressen och förehavanden tillmättes intresse och vikt. Att älska hästar togs på blodigt allvar. Att vara förälskad, likaså. Att få bestämma över sig själv och styra sin egen berättelse var grundläggande.

Det är än idag en viktig egenskap och ingenting jag vill ta ifrån någon. Men om vi ser barn som först och främst "flickor" och "pojkar" och låter det vara deras främsta definierande egenskap stänger vi väldigt många dörrar för väldigt många barn.

Den enda pojkbok jag kan minnas att jag gillade när jag var liten var Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud: de böckerna var spännande och kul och lite lagom förutsägbara i sitt upplägg. I övrigt tyckte jag att pojkböcker var öken. Om vuxenvärlden förväntat sig att jag skulle läsa mer av dem kanske jag i något skede skulle ha tappat läslusten helt. Jag fick till all lycka välja böcker helt eget enligt huvud.

Det finns en gammal "sanning" som säger att flickor kan läsa böcker om pojkar medan pojkar inte vill läsa böcker om flickor. Jag har bokpratat i ganska många år redan och kan lugnt säga att jag sällan sett några belägg för den saken. Barn vill läsa bra berättelser som talar till dem. När språket träffar på rätt sätt är det inte så värst viktigt vem som spelar huvudrollen.

Det är inte bara flickor som blir förälskade eller har besvärliga vänskapsrelationer. Det är inte bara pojkar som spelar videospel och drömmer om äventyr i den trista vardagen. 

(Många av de vi tänker på som "pojkar" eller "flickor" känner sig inte ens hemma eller bekväma med de orden men det är en diskussion vi sparar till en annan dag.)