Vågar man lita på vargen?

Att vargen är en läskig typ vet alla som någon gång läst en barnbok. Rödluvan fick lära sig den hårda vägen att vargar inte går att lita på, de tre små grisarna likaså. För det mesta har den lurviga med vassa tänder fått symbolisera det farliga, det man ska akta sig för om man inte vill lida konsekvenser.

Också i modernare barnberättelser får vargen ofta stå för det pålitligt opålitliga. Vargen i Bamse blir visserligen snäll när alla andra är snälla mot honom men inte helt sällan får han återfall och kan stundvis sakna tiden som världsmästare i elakhet.

I Rösta på vargen står det val på programmet: djuren på bondgården ska rösta fram en ny ledare och bland samma gamla kandidater som lovar samma gamla saker finns plötsligt ett nytt djur. Peter Varg vill vara allas vän, han skakar händer och jonglerar med ägg och tar selfies med barn. Alla tycker han är charmig och rolig och snygg. Vem vill inte rösta på någon som är så snygg?

Vargen vinner en stor seger, flyttar in i ett stort palats och låter den nya polisen styra gården. Snart nog börjar djur försvinna spårlöst. Vad är det egentligen som händer på gården?

För en vuxen läsare blinkar alla varningslampor redan från start men Rösta på vargen är en kul och användbar modern fabel och en bra startpunkt om man vill prata demokrati och gemensamt ansvar med barn. Man ska tänka efter innan man bestämmer vem som ska få bestämma, helt enkelt.

Men är vargen alltid en skurk? Vargen är ju onekligen lätt och tacksam att skylla på när det passar.

Vargen i kalsonger berättar en annan historia även om det finns stora likheter på ytan. Även här utspelar sig handlingen i ett djursamhälle där mystiska försvinnanden gjort medborgarna rädda och oroliga. Alla "vet" att det måste vara vargen som bor ensam utanför skogen som är skyldig. Han är en enstöring som ibland ylat förfärligt. Klart han måste vara farlig.

För att skydda sig köper alla vargfällor och olika vapen, de går kurser i hur man försvarar sig mot en varg, de köper tidningar som berättar om hur farliga vargar är. Och när de har anti-varg-möten vill ju alla köpa något gott att äta under tiden.

Stor blir bestörtningen i skogen när det visar sig att vargen inte alls är den de trott. Den blodisande besten är en snäll och lite töntig nörd som inte skulle göra en fluga förnär. Vad ska man ta sig till när man inte längre har en fiende? Vad ska man göra med alla dyra prylar man köpt för att få känna sig säker?

Inte minst - vad har egentligen hänt med de försvunna djuren? Svaret finns närmare än man tror men läsaren får lista ut det själv. Det är alltid läge att följa pengarna - vem tjänar mest på att alla är rädda för det främmande?

Klicka på länkarna för att hitta Rösta på vargen och Vargen i kalsonger i bokkatalogen Finna. Rösta på vargen är utgiven på Lilla Piratförlaget och Vargen i kalsonger på Epix, upphovsrätten till omslagen ovan ägs av respektive förlag.

Image by freepik

Döda föräldrar

För några år sedan när var jag på väg till en sjätteklass för att bokprata kontaktade läraren mig på förhand. De hade en känslig situation i klassen och läraren bad mig undvika böcker där föräldrar dör. Självklart, sa jag. Det var ju bara att välja något annat.

Det var verkligen inte så bara. Att föräldrar dör är nämligen rena vardagsmaten i barnböcker, inte minst i böcker som vänder sig till mellanåldern. Jag hade bara inte insett riktigt hur ofta det faktiskt förekommer förrän jag blev ombedd att välja bort det.

Rent berättartekniskt är det inte så underligt. Om man vill skicka ut barn på äventyr i vida världen förstår ju vem som helst att föräldrar är ett hinder på vägen. Försvinnande få mammor och pappor skulle glatt låta sina kläppar ge sig ut på halsbrytande eskapader och livsfarliga uppdrag på egen hand medan de själva stannade hemma på soffan och åt chips.

Men är det verkligen det enda sättet att låta barn uppleva stora saker? Det må vara lätt att låta föräldrarna vara döda men få författare bryr sig sedan om att förhålla sig till följderna av att förlora en förälder. Barnen i äventyrsboken får oftast braka fram genom tillvaron tämligen oberörda och opåverkade av omständigheterna.

Döda föräldrar har blivit något av en standardlösning och ganska ofta skulle man önskat att någon redaktör skulle be författaren tänka ut något annat i stället. Kunde föräldern få vara försvunnen eller förtrollad eller ligga i koma eller av någon anledning vara med på noterna så äventyret kan få börja?

Så kunde vi spara dödsfallen i familjen till lite mer ovanliga tillfällen istället?

Image by brgfx on Freepik

En måste dö, en måste leva

SPOILER Moa och My har alltid varit och skulle alltid vara bästa vänner. Men My blir sjuk och när cancern går från svår till obotlig närmar sig det oundvikliga slutet. My ska dö medan Moa ska leva vidare. Vännerna har alltid gjort allting tillsammans men det här måste de göra på egen hand.

I de båda böckerna Den som måste döden dö och Den som måste livet leva av Linda Wahlund får vi följa med på riktigt nära håll såväl före som efter att det värsta som kan hända händer.

Den första boken berättas från Mys perspektiv. Ibland är det hon som talar direkt till oss, ibland är det en berättarröst. Hon har redan varit sjuk så väldigt länge och nu vet hon att klockan tickar och att tiden snart tar slut. Men hur ska hon kunna släppa taget?

Hon är rädd för vad som ska hända men vågar inte prata med sin familj om det. De är redan så ledsna och My är trött på att vara anledningen till att alla är ledsna. Hon måste vara stark för deras skull. Och hur ledsen ska inte Moa bli?

Då en annan vän söker sig till My blir Moa svartsjuk. Hon har inte den minsta lust att dela sin bästa vän under den korta tid de har kvar. Hur mycket plats finns det egentligen runt Mys säng?

När den andra boken börjar finns inte My längre och Moa står förvirrad och förkrossad kvar i de levandes värld. Vem är hon utan sin bästa vän? Finns det någon mening med någonting alls länge? Och var går gränsen mellan att göra saker för att man själv vill eller för att man tänker att My skulle ha blivit glad? Hur hittar man tillbaka till livet igen när det känns som att allt är förbi för alltid?

Det främsta problemet med barnböcker som tacklar svåra ämnen är förstås balansgången mellan lätthet och tyngd. Det får inte bli slagsida åt något håll. Det får varken bli för mycket eller för lite om berättelsen ska kännas äkta och berörande. 

Linda Wahlund håller sig på rätt sida gränsen i så gott som varje stund. Både My och Moa blir begripliga och trovärdiga och gripande i sina vilt skilda situationer. Båda delarna av berättelsen blir riktiga gråtböcker utan att spela alltför hårt och våldsamt på känslosträngarna, vilket är skönt.

Ett annat stort problem med just de här böckerna för mig som bokpratare är att jag ofta fegar ur när jag tänkt presentera dem för en klass. Jag känner oftast inte de där barnen personligen och vet oftast inte vad de bär på för bagage. Att någon man älskar ska dö är i värsta fall ett jobbigt ämne att få kastat på sig under okontrollerade former.

Istället tipsar jag gärna lärare och föräldrar som i sin tur kan lägga de här böckerna framför rätt barn. Det kan vara befriande och lättande att få läsa om hemska saker i en bok. Den kan man vid behov slå igen eller gömma underst i högen och sedan fortsätta när man känner sig färdig för det. 

Vid behov kan man diskutera boken med en vuxen om man märker att ens egna tankar blir stora och snurrar för snabbt.

I Helsingfors står böckerna på ungdomshyllan men fungerar bra från ungefär 10 år och uppåt.

Klicka på länkarna för att hitta Den som måste döden dö och Den som måste livet leva i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna på Speja förlag som har upphovsrätten till omslagen ovan.

En förbjuden bok med en stor överraskning

MEGASPOILER Jag brukar ju alltid varna för spoilers när jag skriver om böcker här. Ibland kan en spoiler avslöja en liten men viktig sak i handlingen, ibland kan de förstöra den stora överraskning hela boken bygger upp till.

Den här texten är definitivt den senare sorten. Om du vill läsa En förbjuden bok och inte har gjort det än föreslår jag att du stänger det här fönstret nu och läser boken. Allra särskilt om du är en ung läsare. Om du vill läsa om den här boken utan spoilers har jag redan skrivit om den här. 

Jag tycker egentligen inte om att förstöra överraskningar men tror i det här fallet att det kan vara viktigt att pedagoger och föräldrar som egentligen inte hinner läsa barnböcker förstår vad som är grejen här och hur smart den här boken är.

David Levithan är inte bara en produktiv författare - han jobbar också som redaktör och hjälper andra författare att förbättra sina böcker. Han kan alla tricks för att göra handlingen mer intressant och här väver han samman tre berättelser till en.

Den första berättelsen handlar om Donovan vars mamma vänder upp och ned på hans liv då hon vill förbjuda boken Donovans lärare mr Howe gett klassen i uppgift att läsa. Mamman läser en en enda mening i boken och tolkar den som att huvudpersonen är två pojkar som blir kära i varandra. Utan att säga det rakt ut misstänker hon att den öppet homosexuelle mr Howe försöker påverka barnen på något sätt.

Donovan och hans vänner bestämmer sig för att försvara sin bok och sin lärare. I ett försök att förstå boken bättre bestämmer de sig för att kontakta författaren G. R. Smart och se om han kan svara på deras frågor.

Den andra berättelsen är boken Donovan och hans kompisar inte får läsa. Där försöker de hemliga agenterna Rick och Oliver rädda världen från en mäktig skurk och kanske, kanske inte, blir de kära i varandra på slutet.

Den tredje berättelsen verkar underligt nog inte ha något med de två andra att göra. Roberto kommer ny till Gideons klass och när de två väljer varandra för ett bokprojekt blir de snabbt allt närmare vänner och snart nog blir de förälskade i varandra.

Det här är min favorit av de tre trådarna, som en Heartstopper för yngre barn. Romansen mellan de båda femteklassarna är så varm och lycklig och hjärtskärande uppriktig. Men ändå. Vad har den med de båda andra historierna att göra?

Är du säker på att du vill veta? Om du hellre läser boken först är det här din sista chans att sluta läsa och undvika att få överraskningen förstörd.

Knorren i berättelsen är att Gideon och Roberto är med i alla tre historierna. De går i skolan i mitten av 1990-talet men de tidsmarkörer som finns i texten är så fiffigt dolda att de inte blir uppenbara förrän på slutet. Gideon växer upp och blir lärare i Donovans klass medan Roberto blir författare som bland annat skriver barnböcker under pseudonymen G. R. Smart.

I det näst sista kapitlet får vi dessutom bevisat (även om boken redan berättat det för den som varit uppmärksam) att Roberto baserat sina båda barnagenter på sig själv och Gideon (Rick är Roberto, Oliver är Gideon). Donovans mamma fattade rätt men ändå fel: poängen med boken är att Rick och Oliver vill vara som allra andra och få göra samma saker som alla andra kan och får.

Varför berättar jag allt det här? Dels vill jag förstås att den här fantastiska boken ska nå så många läsare som möjligt men jag har också ett förslag på en bra uppgift för den som vill låta eleverna jobba med boken i klassen eller som del av ett läsprojekt.

Uppgiften ser enkel ut: eleverna får i uppgift att lista upp allt de får veta om Donovan, Gideon och Roberto. Hur ser de ut? Vad gillar de att äta? Vad gillar de att göra? Vad är de rädda eller oroliga för?

Uppgiftens syfte är förstås att få eleverna att inse att de fått veta en massa saker som de inte förstått från början. De kommer att behöva läsa om en del kapitel för att komplettera sina listor och dessutom måste de vässa sitt tänkande för att förstå vad i agentboken som Roberto hittat på och vad som verkligen berättar något om honom och Gideon.

Det hela kan gärna mynna ut i en diskussion i klassen där eleverna får jämföra sina listor och kanske göra en stor, gemensam lista. Förhoppningsvis kan vi efteråt ge Gideons lärare, miss June, rätt i det hon säger till klassen om vikten att läsa böcker flera gånger: 

Man kommer alltid att upptäcka något nytt, eller ändra uppfattning om karaktärerna man trodde att man kände så väl. Man lär sig mer om berättelsen och också om sig själv som läsare, och den plats man befinner sig på i livet.

Klicka på länken för att hitta En förbjuden bok i bokkatalogen Finna. Den svenska översättningen är utgiven av Lilla Piratförlaget som även äger upphovsrätten till omslaget ovan.

Sam och David gräver och gräver

De allra flesta barnböcker tappar stinget efter ett par år. Av någon anledning börjar de kännas gamla och dammiga och väljs bort av läsande barn. Och så finns det lysande undantag, sådana man verkligen hoppas ska komma i nytryck.

En av de bästa bilderböcker jag vet är Sam och David gräver grop ihop (Sam and Dave Dig A Hole) av den dynamiska duon Mac Barnett (text) och Jon Klassen (text). 

Handlingen är försåtligt enkel: den pådrivande David och den mer passive Sam bestämmer sig för att gräva en grop och fortsätta gräva tills de hittar något riktigt häftigt. Gropen blir djupare och djupare men något häftigt hittar de inte. Bäst att gräva vidare.

Vi som läser boken får däremot se marken i genomskärning så vi vet hur frustrerande nära Sam och David hela tiden är att hitta helt absurt stora skatter. Varje gång de nästan är framme stannar de upp och byter riktning.

Det här gör boken till alldeles briljant högläsning. Jag har läst den för klasser högt upp i åldrarna och för det mesta får man starka reaktioner från publiken varje gång de grävande gossarna far förbi något enastående. 

För att inte tala om det sus som går genom åhörarna när hunden gräver en liten bit till och alla tre mer eller mindre faller ut ur sin egen berättelse för en kort stund. Var landar de egentligen?

Den här boken är så genialiskt enkel, så medryckande och på alla sätt engagerande. Det enda som är riktigt dåligt med den är att den senast tryckts år 2014 och att alla bibliotekets exemplar börjar vara ordentligt lästa.

I väntan på en ny upplaga är dagens tips till alla pedagoger därför att kolla efter den här på loppisar och i boklådor och genast lägga vantarna på ett eget exemplar att läsa högt.

Klicka på länken för att hitta Sam och David gräver grop ihop i bokkatalogen Finna. Den svenska version är utgiven av Hippo bokförlag som äger rätten till omslaget ovan.

Läskampanjer: vill barn läsa eller inte?

En kollega tipsade mig om en ny stor läskampanj i Danmark där man stolt slår på trumman och konstaterar att lästvång är kasst. Om man tvingar barn att läsa så ger det ingenting. Ingen blir mer förtjust i att göra något som tvingas på en.

Jag kan köpa hela idén och jag köper absolut upplägget att man ska lyssna till barnen och höra deras syn på saken. Kanske kan man hitta nya sätt att närma sig läsning. Det verkar vara en genuint bra och intressant kampanj och ändå är det något som skaver i mig.

När jag fått fundera ett tag inser jag vad problemet är. Än en gång tar vi avstamp i att barn naturligt ogillar böcker och läsning och helst av allt skulle slippa.

Att det finns en stor och växande grupp barn som ogärna läser är ingenting att blunda för, det är ett reellt problem vi måste ta tag i för att hindra ökad segregation och utslagning i framtiden.

Men när jag träffar skolbarn i mitt jobb som läsinspiratör är de allra flesta elever entusiastiska. De har en positiv inställning till böcker och har ofta ett förhållande till läsning. De kan ofta berätta om sina favoritböcker och har en ganska klar uppfattning om vad de gillar. Min erfarenhet är att den som redan gillar något mycket lättare kan lockas att testa något annat också.

Min rädsla är att det ständiga mässandet om hur barn inte vill läsa lätt blir till ett mantra som även barnen tar till sig av. Risken är att de läsande barnen ser sig själva som avvikande och "fel" då ju "alla" säger att barn inte läser. Ord är inte oviktiga.

Jag tror på glädje. Jag tror på entusiasm. Jag tror på bokprat som sköljer bra tips över ungarna så de har lättare att välja sig något att läsa.

Kanske kunde vi få lite kampanjer som vänder sig till barn som redan läser? Som uppmuntrar dem, ger dem en morot och en liten guldmedalj? Om barnen som redan läser fortsätter att göra det ökar chansen att några barn till dras med i själva vinddraget och hamnar med en bok i händerna. 

Image by freepik

Pestens blommor slår ut överallt

SPOILER Året är 1710 och Stockholm har drabbats av pesten. Ingen vet hur sjukdomen smittar, ingen vet hur man skyddar sig. Snart nog dör människor i drivor. Ingen går säker.

En klockren miljö om man vill skriva en roman om rädsla och om ett hot man inte kan se men som kan lura exakt var som helst. Det är svårt att läsa om pesten utan att tänka på vår egen pandemi för ett par år sedan. Ett smart sätt att låta en historisk roman tangera vår egen tid.

15-åriga Magdalena lever i en rik familj och tror att hon och de hon känner ska vara skyddade från sjukdomen. När hennes mamma drabbas och fullständigt bryts ned under ett obehagligt första kapitel ändras allt.

För att skydda dem från sjukan skickas Magdalena och hennes lillasyster iväg ut på landet där de inkvarteras hos en moster de aldrig träffat. En strikt och fanatiskt troende moster som helt tydligt hatar Magdalena och inte gör något för att dölja detta.

Systrarna spärras in i ett litet rum och tillåts inte ha kontakt med någon. Allra minst med mosterns styvson Axel som är sjuklig och sängbunden. Honom får man inte träffa och inte ens tala om. Men på nätterna hör Magdalena steg från våningen ovanför, steg som inte kan tillhöra någon annan än Axel. 

Hon kan inte låta bli att försöka ta reda på sanningen men råkar snart fler hemligheter på spåren. Hemligheter hon snart skulle önska att hon aldrig fått veta. Och samtidigt närmar sig sjukdomen på nytt - inte ens på landsbygden kan någon vara helt säker.

Att Mats Strandbergs nya ungdomsbok skulle vara en pärla tvivlade jag aldrig på - han är lika bra på att skriva utsökta skräckromaner för små barn som han är på att skapa vidrigt bloddrypande vuxenrysare.

Det som överraskade mig en smula var att den här berättelsen skulle ha en så stark dragningskraft också på lite yngre läsare. Trots att den står på ungdomarnas skräckhylla är det här en ganska söt spökhistoria som visserligen har en del omskakande element i sig men som passar utmärkt för någon i fjärde klass som gillar rysligheter och som kanske börjat snegla i riktning mot Stephen King och andra vuxnare författare.

Här finns en del ekon av Stephen King i detaljerna men helheten i stort påminner mig allra mest om Maria Gripes fantastiska romaner där det övernaturliga på ett närmast omärkligt sätt smyger sig in i den realistiska ramen. Om den här boken faller i smaken kanske Skuggan över stenbänken eller Agnes Cecilia kunde vara nästa steg i läsningen?

Det finns även en gratis lärarhandledning att ladda ned här för den som vill jobba med Pestblommor i sin klass.

Klicka på länken för att hitta Pestblommor i bokkatalogen Finna. Boken är utgiven av Rabén & Sjögren som äger upphovsrätten till omslaget ovan.