En märklig mamma tar sitt ansvar

I ett regnigt Seoul blir Jojo snuvig och snorig och skickas hem från skolan. Hans mamma kan inte gå ifrån jobbet och försöker förtvivlat få tag på någon som kan sitta barnvakt ett par timmar. I all hast och brådska går något väldigt fel i kommunikationerna.

Mamman tror att hon fått tag på sin egen mamma men rösten i andra ändan är någon helt annan. Någon eller något. Någon som inte alls är en mamma men som inser situationens allvar och som helt sonika kliver ned till den mänskliga världen för att ta lite ansvar.

Jojo blir minst sagt förvånad men får ett kungligt mottagande. Problemet är bara att den tillfälliga mamman inte riktigt vet vad som förväntas av henne. Kanske blir det lite stökigt, måhända blir köket sig aldrig riktigt likt igen, men det viktiga är ju att barnet mår bra och får vila på ett luddigt moln.

Sydkoreanska Baek Heenas böcker liknar inga andra. De svämmar över av fantasifulla infall och oväntade vändningar men hon använder också en alldeles fantastisk teknik där hon bygger upp sina världar för att sedan fotografera av det hon ser.

Tänk stop motion-film fast i bilderboksformat. Samma teknik använder Baek Heena bland annat i den eviga favoriten Magiska godiskulor och dess prequel Jag är en hund. 

Hennes genombrottsbok Molnbullar ser ganska annorlunda ut men är även den en alldeles fantastisk skapelse där ett stort äventyr blir till inom ramen för det vardagliga. Mästerligt.

Baek Heena tilldelades 2020 ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne. Med all rätt! Ett konstnärsskap att upptäcka och älska. (Men jag skulle kanske lägga Joni och grottans hemlighet - som bygger på en rätt brutal koreansk folksaga - lite längre bak i högen och börja med någon av de andra böckerna jag nämnt istället.

Klicka på länkarna för att hitta En märklig mamma, Magiska godiskulor, Jag är en hund, Molnbullar och Joni och grottans hemlighet i bokkatalogen Finna. Bokförlaget Trasten äger upphovsrätten till omslaget ovan.

Klara bland tvättbjörnar och skurkar

Fabian Göranson är en riktig mångsysslare med många saker på sitt visitkort: han är serieskapare, översättare och driver eget förlag. Inte minst har han klivit fram som en väldigt intressant kreatör av böcker för barn.

Han har gjort faktaböcker om svensk historia, han har förvandlat en rätt daterad gammal Pippi Långstrump-film till en lysande bilderbok och han har gjort den smått fantastiska bokserien Hokus Pokus om den nioåriga häxan Ida och hennes äventyr.

Nu får vi stifta bekantskap med Klara - en handlingskraftig hjältinna som lätt hamnar i klistret. Efter att än en gång råkat i slagsmål i skolan bestäms det att hon ska skickas iväg till en internatskola, driven av den mystiske och skrämmande doktor Nuragen.

Doktorn brinner för att radera bort alla fattiga från staden och han driver ett eget ungdomsförbund - de känslobefriade teknokraterna - där Klaras älskade storebror hittat sin plats i livet. Klara vägrar finna sig i sitt öde - på väg till den nya skolan rymmer hon, fast besluten att skapa sig ett nytt liv på stadens bakgator.

Hon har redan stött på ett gäng gatubarn utklädda till tvättbjörnar, vars tillvaro går ut på att hitta smask och knask - det vill säga saker att äta och saker som går att byta mot annat man behöver.

Klara vill bli en av dem men det är inte vem som helst som släpps in. Det gäller att imponera på gängets något lynniga ledare men man måste också ha is i magen när man springer på ett konkurrerande gäng gatubarn.

Det ska bli en trilogi om Klara till slut men det här är en verkligt färgsprakande start. Utan att röra till handlingen introduceras en mängd frågetecken och orosmoln på berättelsen himmel och jag längtar efter att få läsa vidare.

Den främsta målgruppen är helt klart de Hokus Pokus-fans som nu växt sig lite större och som vill ha mer att bita i. Fabian Göransons stil hänger tydligt med, medan intrigen är betydligt mer komplex och innehåller påtagligt mörkare ingredienser än tidigare.

När jag visade upp "Tvättbjörnarnas stad" i en klass nyligen flämtade en elev till och utbrast: "Jag BEHÖVER den där boken!" Jag kan bara instämma, det här bygget doftar succé och favorit lång väg.

Klicka på länkarna för att hitta Fabian Göransons böcker i bokkatalogen Finna: Klara - Tvättbjörnarnas stad, Hokus Pokus: Den lilla häxan, Pippi på rymmen, Forntiden. Galago förlag äger rätten till omslagsbilden ovan.

Kvalitet & kvantitet

Hög kvalitet är alltid eftersträvansvärt. Det är klart att jag hellre skriver om bra böcker än om något mediokert och massproducerat. När jag bokpratar lyfter jag självfallet upp sådant jag tycker är bra. Men när det gäller barn och läsning är faktiskt inte kvalitet allt som räknas.

I dessa tider då läskurvorna ofta pekar nedåt och så många saker utmanar om barnens uppmärksamhet kan man hävda att vad som helst som får ungarna att läsa är bra. Det kan kännas lite dumt att babbla om litterära kvaliteter och rynka på näsan åt det enkla som ändå går hem.

Dessutom har kvantitet ett värde i sig självt. Jag har redan tidigare berättat hur jag plöjde Tvillingdeckarna när jag var en tween. De var spännande och kul och krävde egentligen väldigt lite av mig som läsare - man kunde med lätthet trycka i sig nästan hur många som helst.

Att läsa många enkla böcker bygger också läsvana: när man plöjer sin femte bok i samma serie vet man redan - medvetet eller omedvetet - hur berättelserna är uppbyggda och när man kan vänta sig någon form av klimax.

Om du är, säg, tolv år gammal och har känslan av att du aldrig läst en bok till slut behöver du något hanterbart snarare än något objektivt högtstående. Du behöver en bok du kan ta dig igenom och som kan ge dig en påminnelse om att bokens belöning kommer i slutet - man måste orka hela vägen för att få den riktiga kicken av läsning. 

Sedan behöver man genast en bok till som man kan klara att ta sig igenom. Och en till. När vanan väl finns där, då kan man börja utmana sig själv med mer krävande titlar om det känns rätt.

Men att kunna säga att man läst tio böcker - oavsett hur tunna och enkla de är - ger väldigt mycket mer självförtroende som läsare än att aldrig någonsin ta sig igenom en hel bok.

Bilden kommer från Freepik

En helt vanlig killes liv som king

Det är inte alltid man förstår den boken man får i handen. Även om texten är lätt i tilltalet kanske man inte riktigt är öppen för vad just den boken vill vara och säga och åstadkomma. 

När jag först bekantade mig med "Mitt liv som king" av Annelis Johansson (med snygga bilder av Levente Peterffy) tänkte jag att det på sin höjd var en trevlig liten sak, väldigt rakt riktad mot en väldigt speciell typ av läsare: en kille, nånstans 9-13 år gammal, som gillar sport och dataspel men som kanske har svårt att hitta något att läsa.

Huvudpersonen är någon den tänkta läsaren lätt kan spegla sig i: en vanlig kille med några bra kompisar, några jobbiga i klassen och som glider fram rätt bekymmersfritt i tillvaron. En bra typ, men en som är svår att skapa ett äventyr omkring. Men är inte livet i sig ett äventyr?

Istället för en sammanhängande berättelse gör vi nedslag ett par gånger under ett år i grabbens liv. Han är nervös för en presentation inför klassen, han flyger lite för bra och högt med sin snowboard, han bygger ett snöslott fast han egentligen inte vill och han blir kär i samma tjej han alltid blir kär i på våren.

Det var först när jag läste den fristående fortsättningen "Mitt liv som star" som det helt föll på plats för mig vilken pärla vår huvudperson är. Jag läste om den första boken och blev förtjust.

Redan i den första boken dyker bänkkompisen upp. Han är en mjukis som tycker om att virka grytlappar och som blir lite retad för det. Trots att de egentligen inte är särskilt nära vänner står bokens jag upp för sin klasskompis och försvarar honom mot de andra.

I bok nummer två dyker bänkkompisen upp flera gånger, då ödet gång på gång knuffar dem samman. Utan att veta om det räddar de hela skolan från en eldsvåda och när deras mammor visar sig vara gamla kompisar får de tillbringa en ofrivillig myskväll tillsammans.

När bänkkompisen i sista kapitlet råkar ut för något förfärligt som gör att han inte längre känner sig som sig själv griper vår huvudperson in för att göra allting bättre åtminstone för stunden. Kanske är bänkkompisen hans bästa vän i klassen när allt kommer omkring.

En kritik jag såg andra framföra mot den första boken var att vår kille var en så grabbig grabb och att här inte rymdes något annat perspektiv än just det. Jag tänker att det inte skadar att även de allra vanligaste pojkarna får känna igen sig i en bok.

Dessutom är vår huvudperson måhända rätt grabbig men också känslig. Han läser av sin omgivning, hänger gärna med sin storasyster och är mån om att vara snäll och en bra vän. Det är liksom ett mål i sig för honom.

De här böckerna kan också fungera bra som högläsning i en fjärdeklass så länge läraren inte är rädd för en och annan svordom som trillar ur karaktärernas munnar.

Klicka på länkarna för att hitta Mitt liv som king och Mitt liv som star i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna av bokförlaget Opal som äger rätten till omslagen ovan.

Bra böcker med tips och råd

Livet är verkligen inte lätt alla gånger. Barn kan vara rädda för många saker, stressa över saker och oroa sig för saker som kanske inte framstår som särskilt utmanande för vuxna.

Det kan vara svårt att ta upp saker till diskussion. Man kanske är rädd att den man berättar för ska tycka att man är dum. Man kanske är rädd att det man berättar får jobbiga konsekvenser.

Turligt nog finns det en hel del bra böcker för barn som grubblar över tillvaron. Jag skulle vilja tipsa lite extra om tre titlar som gärna får finnas där barn finns.

"99 livsknep - för dig som mår bra, dåligt och mittemellan" är skriven av Hanna Thermaenius, som jobbar som barnpsykolog på Rädda Barnen i Sverige. 

Som titeln antyder bjuder boken på en rad tips på hur man ska må bra, allting indelat i praktiska kapitel. Boken vänder sig inte främst till den som mår dåligt utan vill också uppmuntra barn som mår bra att aktivt ta steg för att vårda sitt välmående.

Här går man igenom olika känslor, olika dåliga tankemönster och ger svar på vart man kan vända sig om man inte kan reda ut sina egna trassliga tankar. 

"99 livsknep" är utgiven av Bonnier Carlsen i samarbete med Rädda Barnen och har även gratis material man kan jobba med i skolan.

Klicka här för att hitta den i bokkatalogen Finna.

Jenny Jägerfeld är inte bara en lysande författare - hon har exempelvis böckerna om Sigge i Skärblacka på sitt CV - utan även psykolog med egen frågespalt i Svenska Dagbladet.

Hon svarar även på frågor från unga läsare och ett urval av de frågor hon fått sammanställdes 2019 till boken "Fråga Jenny - om kroppen, själen och allt runtomkring".

Här är tonen annorlunda då Jenny svarar på direkta frågor, men de är ordnade i praktiska kapitel efter ämne. Det är lätt att hitta något som tangerar den fråga man kanske själv bär runt på inombords.

Här finns frågor om föräldrar som inget förstår, om lärare som är orättvisa och kompisar som sviker men boken avhandlar också känslan av att vara ful, att vara ohälsosamt rädd för något, om kärlek och om att vara orolig för världen i stort.

"Fråga Jenny" börjar ha några år på nacken men håller bra och känns ännu fräsch och relevant. Den är utgiven av Rabén & Sjögren i samarbete med Svenska Dagbladet.

Klicka här för att hitta den i bokkatalogen Finna.

I Sverige är tidningen Kamratposten (eller helt kort KP) en instution som knappast kräver närmare presentation. En av tidningens flaggskepp är insändarsidan Kropp och Knopp där läsarna - i åldern åtta till fjorton år - får ställa frågor om kroppen och livet.

I flera omgångar har redaktionen gett ut en samling frågor och svar i bokform. Den allra senaste kom 2018 men uppdaterades och utökades 2021 för att inkludera ett par läsarfrågor om pandemin och hur den påverkat unga personer och deras liv.

Upplägget låter snarlikt det i Jenny Jägerfelds bok men "Stora boken om Kropp & Knopp" är en riktig tegelsten med över tusen besvarade frågor. 

Här hittar man svar på det mesta som rör kroppen och puberteten - ska min kropp faktiskt se ut så här? - men det handlar minst lika mycket om hur man ska navigera tillvaron även på andra sätt. Familjen, skolan, vänner, nätet. Allt.

"Stora boken om Kropp & Knopp - allt om kroppen, känslor och puberteten" är utgiven på Kamratpostens eget förlag. Klicka här för att hitta den i bokkatalogen Finna.

Det de här tre böckerna garanterat har gemensamt är att det knappast funkar att slå några barn i huvudet med dem eller förvänta sig att de ska bli lästa medan någon tittar på. Det bästa är helt säkert att göra dem tillgängliga så de kan läsas lite diskret om man så önskar.

Djur som älskar sina hattar

Världens kanske mest geniala bilderbok någonsin handlar om en björn som blivit av med som älskade hatt. Han frågar alla han möter om de sett den men kanske är han inte så uppmärksam som han borde vara? Kanske hans älskade hatt finns närmre än man skulle tro?

"Jag vill ha min hatt" ("I Want My Hat Back") började egentligen med att den kanadensiske tecknaren Jon Klassen fick i uppdrag att rita en serie födelsedagskort. Han tyckte det skulle vara roligt med en serie obekväma djur som inte ens förstår vad en födelsedag är och som bara grattar med tomma, intetsägande blickar.

Ett av de gratulerande djuren var en stor brunbjörn med en liten fånig partyhatt på huvudet. En hatt björnen skulle visa sig vara förtjust i.

"Jag vill ha min hatt" börjar helt enkelt med att björnen - nu utan hatt - konstaterar att hans älskade huvudbonad försvunnit och att han vill ha den tillbaka.

Den falkögda läsaren inser snabbt att det tredje djuret björnen möter - en ytterst defensiv kanin - inte bara stulit hatten utan också blåljuger björnen rakt i ansiktet. Det kan aldrig sluta väl.

Det gör det inte heller. När poletten slutligen trillar ner och björnen inser det vi redan vetat i flera sidor får berättelsen en oväntad och lätt chockerande upplösning som ändå får läsaren att skratta.

Klassen funderade vidare på djur och hattar och skapade till slut ytterligare två besläktade böcker, tillsammans ofta kallade "hatt-trilogin".

Hattar är så onödiga, konstaterade Jon Klassen i en intervju. Man behöver dem inte för att klara sig eller överleva, man har dem bara för att man vill. Och det ger berättelserna en spännande dynamik - kärleken till hattarna kan ge de mest halsbrytande konsekvenser.

I "Det är inte min hatt" ("This Is Not My Hat") har vi vänt på perspektivet. Nu är huvudpersonen den som gjort det förbjudna: en liten fisk som stulit en betydligt större fisks hatt medan den sov. Nu gäller det att gömma sig snabbt innan den stora fisken anar vad som hänt.

Ingredienserna känns igen men stämningen är helt annorlunda. Någon har träffande nog beskrivit "Det är inte min hatt" som Hitchcocks "Psycho" fast för barn. Och med fiskar i centrum.

Den sista hattboken - "Vi hittade en hatt" ("We Found A Hat") - är den som skiljer som mest från de övriga. Två sköldpaddor som är bästa kompisar och gör allt tillsammans hittar en hatt i öknen. 

De känner sig båda snygga med hatten på sig men de är två stycken sköldpaddor och det finns bara en hatt. Det enda rättvisa är att lämna hatten bakom sig och glömma att man någonsin sett den. Men den ena sköldpaddan kan inte sluta tänka på hatten och med ens ser den starka vänskapen ut att vara hotad.

Vad gillar man egentligen mest? En bästa vän eller en snygg hatt? Slutet är mindre drastiskt och mer poetiskt än i de två tidigare böckerna och ger hela serien en mjuk och behaglig slutpunkt. Hattar är inte allt här i världen ändå.

Klicka på länkarna för att hitta Jag vill ha min hatt, Det är inte min hatt och Vi hittade en hatt i bokkatalogen Finna. De svenska versionerna är utgivna av Hippo förlag som också äger rätten till omslagen avbildade ovan.

Fruktansvärda Astrid

Astrid Lindgren tänker ut hemska berättelser.

Mer än tjugo år efter Astrid Lindgrens död har den allmänna minnesbilden av henne mer och mer förvandlats till något slags ständigt leende, alltid glad och lätt pillemarisk sagotant. Att hennes berättelser var fulla av frejdiga och glada episoder där alla slut nästan alltid är lyckliga.

Låt oss säga att det inte riktigt stämmer. Låt oss säga att det måhända skulle vara dags att läsa Astrid på nytt.

Det riktigt storslagna med Astrid Lindgrens författarskap är att mörkret aldrig är långt borta. När man är som minst förberedd väntar det runt hörnet. Och när det blir mörkt blir det alldeles förfärligt mörkt.

Många tänker på Ronja Rövardotter som ett spännande äventyr i skogen, men Ronjas och Birks sommar är så intensiv just för att de inser att den ska bli deras sista. Jag har skrivit mer om Ronja här. 

I andra fall rusar fantasin iväg med en opålitlig berättare. Kommer Prins Mio någonsin till sin Fader Konungen eller är det bara stackars Bo Vilhelm Olsson som sitter på sin ödsliga parkbänk och önskar sig en pappa?

Badar faktiskt Bertil med Nils Karlsson Pyssling i familjens såskopp eller handlar det bara ett ensamt barns låtsaskompis?

Träffar Skorpan faktiskt sin älskade bror Jonatan i Nangijala eller är hela Bröderna Lejonhjärta bara hans sista febriga drömmar innan tuberkulosen tar honom?

Riktigt förfärligt blir det i Astrids sagor om förr i tiden där det stundom verkligen går hårt åt barnen. Inte minst i Sunnanäng, där de hårt prövade syskonen hittar en dörr som leder bort från den iskalla vintern och in i ett varmt paradis där man aldrig behöver lida. En dörr som aldrig får stängas eftersom den sedan aldrig kan öppnas på nytt. En dörr syskonen naturligtvis till slut bestämmer sig för att dra fast.

Allra mest svart blir det i Märit - en kort novell i boken Kajsa Kavat - där den åttaåriga huvudpersonen är en högst obetydlig liten flicka som ingen bryr sig om. Inte ens då hon räddar livet på den klasskamrat hon tycker allra mest om - och själv kläms till döds på kuppen - noterar någon att hon skulle ha gjort något särskilt. 

På begravningen sjunger klassen med tårar i ögonen men snart distraheras de av något roligare och snart tänker ingen längre på Märit överhuvudtaget. Tonen är rakt på sak, iskallt registrerande utan medkänsla. Det är en alldeles fruktansvärd liten historia. Fullständigt kompromisslös och väldigt bra.

Om någon tror att jag vill sätta dödskallemärkning på Astrid Lindgrens böcker nu så tror den helt fel. Det är bra att ta barn på allvar och förvänta sig att de kan hantera svåra saker. 

Att läsa om hemskheter kan vara ett utmärkt sätt att bearbeta sina egna rädslor. Man kan också läsa hemskheterna högt tillsammans och sedan prata om det man läst.

Astrids svärta finns också där man minst anar det och där man kanske glömt att det finns. Självaste Pippi Långstrump slutar på ett oväntat dystert sätt: Tommy och Annika - lyckligt hemkomna till sina föräldrar från den spännande utfärden till Söderhavet - råkar få syn på sin bästa vän och granne genom fönstret då de är på väg att lägga sig.

När ingen är där och hon tror att ingen ser sitter en nedtonad Pippi - ensam, utan några föräldrar - och stirrar rakt in i ett stearinljus. Tommy och Annika tycker hon ser så ledsen ut, de skulle vilja trösta henne, men mitt i natten finns ingen tröst att få. Boken slutar med att Pippi blåser ut ljuset. Mörkret lägger sig.

Bilden ovan finns i den allmänna domänen och är lånad från Wikipedia