Ibland behöver man ett monster

En morgon när Mina och hennes storebror Jérôme ska gå till skolan hittar de något förbryllande utanför huset. Fotspår. Jättelika fotspår. Det måste vara någon som skojar med dem för inget djur lämnar så stora spår efter sig.

Det hela är ett mysterium som Jérôme diskuterar med sin bästa kompis Marcus, medan Mina är för liten och lämnas utanför alla spännande spekulationer. 

Lillasystern är ändå benhårt övertygad om att något ovanligt finns därute, men när hon får syn på två stora ögon som stirrar in genom fönstret är det ingen som tror på henne. 

Mina ger sig inte - hon vet ju vad hon sett - och bestämmer sig för att försöka locka den mystiska varelsen till sig. Kanske den gillar kakor?

Men varför skulle det finnas ett vidunder utanför deras hus? Var har det kommit ifrån? Kan det vara det stora bygget av det nya lyxhotellet i skogen som stört monstret?

"Mina och odjuret" är en suggestiv och vackert tecknad grafisk roman om förhållandet mellan människan och naturen. Hur människor ibland gör skada men också om hur naturen kan läka på nytt om man bara ger den utrymme.

Dessutom växer det fram en tyst vänskap och ett samförstånd mellan Mina och det jättelika odjuret. Det visar sig vara tur då det värsta händer och ingen finns i närheten för att hjälpa. Då behöver man sitt monster mer än något annat.

Caroline Merola är en erfaren barnbokskreatör från Québec, som både skrivit romaner och tecknat serier tidigare. "Mina och odjuret" är någonstans mitt emellan en roman och en serie, med en droppe bilderbok i blandningen.

"Mina och odjuret" tilldelades ett fint pris av de lokala bokhandlarna 2024 och verkar vara den första av Caroline Merolas böcker som översatts till svenska. Jag skulle gärna läsa fler. 

Klicka på länken för att hitta Mina och odjuret i bokkatalogen Finna. Bokförlaget Opal äger rätten till omslaget ovan. 

Visa vem du är

LITEN SPOILER Ibland då och då stöter man på en bok som liksom skakar om en. Som kräver att man läser vidare fast klockan är lite för mycket. Som lever vidare i ens tankar efteråt. Idag är jag både trött och seg men det var det värt. Jag var bara tvungen att bli klar med "Visa vem du är".

Elle McNicoll har imponerat på mig tidigare. Hennes debut "Som en gnista" var en glad överraskning på många sätt, inte minst var det uppfriskande att ha en autistisk huvudperson som fick vara berättare i sin egen historia istället för att bli beskriven utifrån av någon annan.

Även Cora - tolv, snart tretton - är autistisk, vilket gör vardagen i skolan utmanande. Den enda vännen har flyttat bort, lärarna är oförstående, en del av klasskompisarna utnyttjande, livet är svårt att navigera.

Coras storebror jobbar på Pomegranate, ett nytt techföretag som med hjälp av AI skapar digitala kopior av människor. Deras mål är att ingen längre ska behöva sörja den som dör, istället ska de kunna umgås med ett högteknologiskt hologram av sin älskade och aldrig behöva skiljas. Cora - som hade en komplicerad relation med sin nu döda mor - fascineras av möjligheten.

På en tråkig fest träffar Cora chefens son Adrien och en lika oväntad som omedelbar vänskap uppstår. För första gången känner sig Cora sedd och uppmuntrad att vara sig själv istället för att anpassa sig efter omvärlden. Adrien - vars ADHD är en stor besvikelse för hans pappa - får Cora att våga nya saker och vilja utmana sig själv.

Det enda vännerna blir osams om är Pomegranate. Cora lockas av företagets löften och företagets karismatiska ledare, doktor Gold, visar henne stort intresse. De har aldrig intervjuat en autistisk person tidigare och den förtjusande doktorn kan inte nog understryka hur viktigt det skulle vara, medan Adrien varnar och säger att Pomegranate inte är vad det utger sig för att vara.

När katastrofen slår till och Cora plötsligt står ensam utan sin vän kan hon inte längre stå emot frestelsen. Doktor Gold ger henne ett erbjudande hon inte kan stå emot och Cora kastar sig rakt i armarna på det stora företaget.

Berättelsen utspelar sig i en framtid som är misstänkt lik vår tid. De stora skillnaderna är att flygtrafiken avstannat och att den digitala tekniken befinner sig på en nivå där vi inte riktigt är ännu. Elementet av science fiction är betydligt lättare att svälja när huvudpersonernas liv inte är särskilt olika våra egna.

Vår berättare Cora vill så gärna tro att Pomegranate jobbar för det goda och när vi som läsare genomskådar dem betydligt tidigare än hon gör blir läsningen en svettig upplevelse. Hjärtat slog hårt i brösten och under särskilt den andra halvan av berättelsen växer ett riktigt obehag fram. 

Som vuxen läsare blir man inte så förvånad över att Pomegranate visar sig vara giriga fascister med en minst sagt osund syn på vad som gör en människa till just en människa. Inte heller att storföretagen inte är våra vänner, oavsett hur mycket de själva hävdar motsatsen.

Vad som däremot får mig att tappa hakan är att boken skrevs redan 2021, flera år före vår nuvarande AI-frenesi där alltfler företag alltmer högljutt försöker förmå oss att använda teknologiska redskap istället för att skapa eller tänka själva. Som att läsa en varning skickad till oss från gårdagen.

Slutet blir ändå lyckligt och - kan jag tycka - kanske lite väl lyckligt. Möjligen skulle boken ha kunnat måla med lite mörkare penslar och på så sätt fått fram sitt budskap ännu bättre, men det är bara en skönhetsfläck. I våra turbulenta tider har jag egentligen inga invändningar mot lyckliga slut.

En av mina varmaste rekommendationer på länge. 312 sidor som är lätta att plöja igenom och texten fastnar aldrig i teknobabbel eller onödigt svårt språk, ämnet till trots.

Den här utgåvan har en inledande fotnot om att man på svenska kan säga att en person har autism eller att en person är autistisk, och att olika personer föredrar olika begrepp. Elle McNicoll använder själv enbart uttrycket autistisk och låter sina huvudpersoner göra detsamma. 

Klicka på länkarna för att hitta Visa vem du är samt Som en gnista och Keedie av Elle McNicoll i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslaget ovan ägs av Lilla Piratförlaget.

Familjen Amarant går i mål med flaggan i topp

LITEN SPOILER När Neo Andersson fyller nio år är det han önskar sig allra mest att han ska få byta skola. Han vill börja på samma internat i Schweiz där bästisen Poppel Amarant ska gå - så som alla släkten Amarants pojkar alltid gjort och som det är tänkt att de alltid ska. Neos föräldrar säger föga förvånande nej.

Glädjen blir desto större då Poppel dyker upp i Neos skola. Förändringens vindar blåser även i denna den finaste av familjer och nu ska barnen Amarant gå i en vanlig klass, omgiven av vanliga barn.

För Neo och Poppel blir varje dag som ett kalas. De har så mycket att säga varandra och så mycket att göra tillsammans. Ända sedan de blev vänner har de behövt varandra på ett sätt ingen av dem riktigt har ord att förklara. 

Men även bästa vänner kan ha det svårt ibland. Medan Neo dras in alltmer i den färgstarka familjen börjar Poppel istället ta hans plats hemma hos Anderssons. Samtidigt som Neo i hemlighet förbereder en stor överraskning för sin vän känner sig Poppel allt mer osynlig och övergiven.

När Neos föräldrar dessutom missförstår hela situationen riskerar överraskningen att bli förstörd, liksom de båda kompisarnas vänskap. Naturligtvis reder allting upp sig i elfte timmen och vi får ett så lyckligt slut att det nästan hettar om kinderna när man läser det.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör böckerna om Neo och Amaranterna till så fängslande läsning. Språket liksom sprakar och glimrar, stämningen är både underlig och varm och illustrationerna fyller i mycket av det orden inte säger. För mig är den här trilogin oemotståndlig läsning.

Samtidigt som man alltid skulle vilja hänga kvar i den här underliga spänningen mellan familjen Amarants tillvaro och den vanliga världen som Neo Andersson finns i, så får vi kliva ur berättelsen i precis rätt stund. 

Det är en konst att sätta punkt på rätt ställe och även det gör Amaranterna med den äran. En serie att vända tillbaka till om och om igen.

Klicka på länkarna för att hitta Familjen Amarant flyttar in, Sommaren med familjen Amarant och den avslutande delen Hemma hos familjen Amarant i bokkatalogen Finna. Bonnier Carlsen äger rätten till omslaget ovan.

Allvarligt talat: lite mer respekt vore fint

I den här bloggen har jag nästan enbart varit positiv och peppig. Skrivit om de böcker jag tycker är bra. Försöka dela med mig av tips och tricks och idéer. I grunden är det en bra sak att försöka vara så konstruktiv som möjligt.

Ändå har jag tänkt att jag borde tillåta mig att skriva också om negativa saker. Böcker jag inte gillar och varför jag inte gillar dem. Teman jag inte gillar och varför jag inte gillar dem. Fenomen jag inte gillar och varför jag inte gillar dem.

För det mesta är jag positiv och peppig på riktigt men ibland stöter man på saker som får energin att sina och batterierna att krokna.

Från och med nu finns rubriken "Allvarligt talat" som kommer att signalera att jag nu tänker prata om någon aspekt av barnlitteraturen eller läsfrämjandet eller biblioteksvärlden jag är mindre förtjust i.

Först ut i raden är en riktigt tröttsam sak som dessutom ofta är svår att ta på, det är mer någonting man anar mellan raderna än något man får tydligt utskrivet i klartext. En känsla. Att barnböcker nog är kul och bra men alls inte lika fina som litteratur för vuxna.

Vi som jobbar med barns läsning möts nog av uppskattning - hur ska barnen annars lära sig läsa och vem skulle annars använda biblioteken i framtiden? - men inte med något större intresse. Det är ovanligt att vuxna människor intresserar sig för, eller läser, barnböcker. 

Det märks i mediebevakningen. När det skrivs om vuxenlitteratur närmar man sig ämnet med kunskap, kritiskt sinne, gärna med en analys i högsta hugg. När det handlar om det barn läser är det få som känner sig pressade att läsa på eller att sätta sig in i saker. Det är ju bara barnböcker.

Hur sällan recenseras barnböcker i dagstidningar? När Malin Stehn släppte Skräckslagen skrev hon på Instagram: "Att släppa en barnbok är [...] ofta som att kasta ut sitt alster i ett svart hål. Det blir tyst. [...] Den direkta responsen (som jag jag blivit bortskämd med som författare för vuxna) uteblir."

När det publiceras listor över mest lästa / mest utlånade författare har man oftast plockat bort barnböckerna först. Det är helt okej med skilda listor, men oftast låtsas artiklarna inte om att barnböcker lånas mer. Någon vuxenförfattare ropas ut som vinnare samtidigt som alla undrar varför barn inte läser.

När SVT:s litterära långkörare Babel gör en barnvariant pratar man påfallande lite om böckers innehåll, mer om hur nyttigt och kul det är att läsa. Anna Hellgren i Expressen var inte imponerad.

Överhuvudtaget verkar många - medvetet eller omedvetet - anse att barnböcker mer är en ständigt pågående läsövning än något med litterära kvaliteter eller verkshöjd.

Men om man inte bara vill gnälla, då? Om man vill vara lite positiv och peppig igen? Då säger jag att bollen ligger hos dem som inte tar barnböcker på allvar. Ta emot några bra boktips, läs ett par böcker för olika åldrar och i olika genrer, skaffa dig en ståndpunkt och en åsikt.

Vi diskuterar gärna barnlitteratur när som helst och med vem som helst. På fullaste allvar.

Bilden kommer från Freepik. 

Modiga barn läser vad de vill

Yngre barn är lätta att få med på noterna. Har man en kul bok som man kan presentera med entusiasm och energi så brukar de låta sig övertygas ganska lätt. Det finns inte så många saker som får dem att tveka inför böcker.

Men i något skede smyger sig grupptrycket - hela flockens kollektiva förväntningar - in i barnens medvetande. För det mesta kan det anas i klass tre, hos fjärdeklassare är det oftast redan fullt utvecklat.

Som bokpratare märker jag det främst genom att vissa ord eller ämnen skapar svallvågor i klassen. Någon fnissar till, någon gör något litet ljud, någon tongivande reagerar med en liten rörelse.

Det kan vara väldigt enkla koncept det reageras på. Kärlek kan orsaka fniss. Om en bok är "för tjejig" kanske någon kille känner behov att markera mot den. Om något är "för barnsligt" kanske någon mer brådmogen måste signalera det till de andra.

I högre klasser kan markerandet bli både mer tydligt och mer subtilt på samma gång. Och när det är dags att komma fram och kolla in böckerna jag bokpratat om är det lätt att se om det är några böcker som eleverna undviker.

Under puberteten är det så viktigt att höra till gruppen och att göra rätt. Att då stövla fram och låna "fel" bok inför klassen är verkligen inget bra drag. Då kanske det man egentligen vill läsa får stå kvar orört hellre än att man riskerar andras oönskade uppmärksamhet.

Som förälder kan man underlätta för sina barn genom att gå till biblioteket också på fritiden. Låt barnen välja böcker då kompisarnas kritiska blickar inte finns i rummet. Då är det lättare att plocka boken man faktiskt vill ha, även om man är osäker på hur den skulle landa i gruppen.

Som bokpratare och biblioteksmänniska kan jag underlätta för eleverna genom att ställa fram böckerna jag pratat om och se till att de är lätta att hitta på hyllan även för de barn som kommer tillbaka utanför skoltid.

Som vuxen kan man underlätta genom att visa ett intresse för böckerna och reagera uppmuntrande på vilken bok barnet än fastnar för. Visa att det finns andra åsikter än klasskompisarnas. Det någon fnissat åt kan de vuxna istället ge positiva signaler inför.

Dessutom kan man som vuxen tänka på vad man säger så man inte i misstag stänger dörrar för vad barnen tycker att de kan läsa eller inte (det har jag skrivit mer om här). 

Sedan finns alltid en liten klick modiga och egensinniga barn som verkar blinda och döva för gruppens åsikter. Som - trots att några kompisar fnissat åt den någon minut tidigare - går rakt fram och plockar boken de vill läsa. Den som verkar bra och intresserar dem.

Jag önskar att alla barn skulle känna sig så modiga att de kan läsa just de böcker de själva vill läsa.

Bilden är från Freepik. 

Världen kan gå under på många sätt

Elenas värld har rasat samman och nu är hon på flykt. Bara några dagar tidigare var hon en liten stjärna på YouTube där hennes kanal Ellan fixar allt oftast samlade likes på hög, men så råkade ett av hennes klipp bli viralt - med katastrofala följder. Brutna armar. Brinnande hår. Barn på sjukhus. Och en ansiktslös armé människor på nätet gör hela tiden nya inlägg om hur mycket de hatar henne.

Elenas mamma är på väg på jobbresa till andra sidan jorden, hennes kompisar får inte längre ha kontakt med henne. Att åka till sin moster och hennes nya familj är det sista Elena vill men det finns inga alternativ. 

På tåget klipper hon av sitt långa hår och slänger bort sin mobiltelefon, som om det skulle få stormen i den att mojna. Som om det skulle stilla stormen inne i huvudet.

Väl framme visar det sig att mostern är allvarligt sjuk - något Elena och hennes mamma inte vetat om - och att mosterns nya man egentligen inte alls vill ha Elena i huset.

Det vill inte bonuskusinen Atlas heller. Hans värld har också gått under en gång redan och nästa gång ska han inte låta sig överraskas. Precis som Belle i Det värsta som kan hända är allt är han fullt upptagen med att förbereda sig inför katastrofen och Elenas närvaro stör alla hans planer.

Kennedy, den andra bonuskusinen, är däremot ett av Ellans superfans och hoppas nu att den plötsligt uppdykande kändisen kan ställa allt till rätta i den trasiga familjen. Men Ellans goda råd brukar sluta i katastrof och när allt går helt fel på nytt får Elena panik och flyr ut i natten.

Anna Woltz är en av Nederländernas främsta barn- och ungdomsförfattare som fått ungefär alla priser som finns. Atlas, Elena och jordens undergång är hennes femte bok som översätts till svenska och om stjärnorna står rätt kan det riktigt breda genombrottet stå runt hörnet den här gången.

Det här är en laddad och tät berättelse om svåra relationer och unga människors rädslor. Över alltihopa lyser en skoningslös sol som gör hela tillvaron än mer klibbig och påträngande.

Handlingen drivs framåt rappt och kraftfullt, och de båda huvudpersonerna turas om att vara berättare i varannat kapitel. Ofta byter vi plats i rummet mitt i en situation, vilket ger en fin intensitet då Atlas och Elena hela tiden råkar sätta fingret rakt på den andras smärtpunkter.

Särskilt Atlas är som ett vandrande öppet sår med ständig värk i magen och utan förmåga att umgås med - eller ens stå ut med - andra människor. Kontrasten mellan honom och lillasystern Kennedy - med sitt hjärtskärande, tillkämpade sista hopp - kunde inte vara större.

Men även Kennedy vacklar. "Andra människors problem kan vara hur roliga som helst. [...] Men våra egna problem är liksom bara... problem."

Hitta Atlas, Elena och jordens undergång i bokkatalogen Finna genom att trycka på länken. De andra böckerna på svenska av Anna Woltz är Alaska, Gips, Hajtänder och Tunneln. Boken ovan är utgiven av Lilla Piratförlaget och de äger rättigheterna till det svenska omslaget.

Pojken, radion och kriget

Mitt i frukosten säger radion att det är krig. Pojken som lyssnar blir bestört och tappar såväl aptiten som lusten att göra någonting alls. Att gå till skolan känns omöjligt, trots att det skulle vara bild - pojkens favoritämne - just idag.

Hur kan man måla ugglor när världen brinner? 

Det hjälper inte det minsta att mamma säger att kriget inte är här utan någon annanstans. Pojken stannar hemma med sina stora tankar.

Samtidigt gråter brevbäraren. Hans brev rymmer från honom och försvinner och han vet inte hur han ska få tag i dem på nytt.

Konstnärinnan har födelsedag men hinner inte bry sig om sin tårta. Allt penseln rör vid blir fult och hon har svårt att minnas varför hon ens målar. 

Konstnärinnans hund är egentligen för gammal för att leva men har en uppgift kvar: att föra pojken, brevbäraren och konstnärinnan tillsammans. Kanske kan de trösta varandra? Kanske kan de hjälpa varandra att se en mening, varför man ska måla även då världen brinner?

Berättelsen om pojken, radion och kriget är en berättelse på vers om att hitta en mening med tillvaron, om hur konsten alltid vinner över kriget, åtminstone i längden. 

Att berättelsen kommer till oss i diktform skänker en lätthet och närmast sagolik känsla till ett svårt ämne. Tröstande och uppmuntrande för alla oss som ser på världen runt omkring oss med allt större missmod.

Boken publicerades bara två veckor innan författaren - dramatikern Stina Oscarson - avled till följd av många års sjukdom. Att känna till mer om hennes bakgrund ger en extra tyngd åt texten men är inte nödvändig för att uppskatta boken.

Själv kan jag inte låta bli att fundera på om hon skrivit in sig i texten som bokens hund, medveten om att stunden på jorden närmar sig sitt slut men ändå besluten att ännu försöka åstadkomma något.

Illustrationerna av Madeleine Pyk understryker det surrealistiska i texten och fungerar fint tillsammans med orden. Men blir något en bilderbok bara för att där finns mycket illustrationer?

Förlaget presenterar underligt nog det här som en bok för små barn (3-6 år), för den vanliga barnbokspubliken. Det förstår jag ingenting av. För mig är det här en utmärkt bok för skolbarn som grubblar över världen och som skulle vilja ha svar på frågor där inget svar finns att få. Inte minst kunde den fungera som högläsning i en klass där man har tid att fundera tillsammans efteråt.

Pojken i boken är elva och min åldersrekommendation skulle nog vara 6-12 ungefär. 

Klicka på länken för att hitta Berättelsen om pojken, radion och kriget i bokkatalogen Finna. Rabén och Sjögren äger rättigheterna till omslaget ovan.

Neo Andersson och den otroliga familjen Amarant

Precis som Tommy och Annika går och längtar efter att någon med barn ska flytta in i Villa Villerkulla så önskar sig Neo Andersson i 2B att det ska flytta in roliga grannar i kvarterets kråkslott. Aldrig kunde han ana att han skulle bli bönhörd så snabbt. Eller så frikostigt, för den delen.

Familjen Amarant är inte som några andra grannar. De har en tam krokodil och en hel stab tjänstefolk med olika uppgifter, men mest av allt lever de i sin egen lilla värld. Som om de levde i en annan tid än vi andra. 

Neo och storebror Poppel Amarant beskådar varandra med både nyfikenhet och avundsjuka. Båda tycker att den andra verkar ha allt man kan önska sig. Båda skulle så gärna vilja prata med varandra.  

En dag tar Poppel mod till sig och bjuder in Neo Andersson på tesalong. Neo har ingen aning om vad det är eller hur han ska klä sig eller vad som förväntas av honom, men han bara måste gå dit. Och sedan blir ingenting sig likt igen.

Medan Neo är som moderna barn är mest är Poppel mycket allvarlig och känslig. På många sätt är han som en förlängning av pappa Aster - ett slags aristokratisk Muminpappa som längtar efter flydda tider och som önskar att familjen kunde umgås med fler människor som var som de själva.

Familjen Amarant är inte bara annorlunda till sättet. I bokens sagolika bilder (av Johanna Magoria) visar de sig vara något slags fauner med drag av olika djur; Poppel har ett par söta horn och riktiga Bambiöron, men det är inget texten kommenterar alls. Neo verkar inte ens märka det.

Även om osäkerheten ligger kvar mellan de båda blir Neo och Poppel direkt bästa vänner på det mest öronbedövande sätt. Storslaget vänskapsförälskade och vi läsare får följa med i korta, snärtiga kapitel.

Om man inte redan blir förtjust i Neo och Poppel så kommer man bli det i Elin Ruuths språk. Meningarna är vackra och poetiska. När Neo Andersson råkar slå en kullerbytta över något av de underliga ord Amaranterna använder sig av så gör det aldrig något. Allting förklaras eller virvlas förbi och så fortsätter äventyret vidare. Ett äventyr som redan doftar lite klassiker.

Familjen Amarant flyttar in får sin fortsättning i Sommaren med familjen Amarant, och en tredje, sista del är utlovad. Själv hoppas jag att det aldrig ska ta slut.

Klicka på länkarna för att hitta Familjen Amarant flyttar in och Sommaren med familjen Amarant i bokkatalogen Finna. Bonnier Carlsen äger rätten till omslagen ovan.

En märklig mamma tar sitt ansvar

I ett regnigt Seoul blir Jojo snuvig och snorig och skickas hem från skolan. Hans mamma kan inte gå ifrån jobbet och försöker förtvivlat få tag på någon som kan sitta barnvakt ett par timmar. I all hast och brådska går något väldigt fel i kommunikationerna.

Mamman tror att hon fått tag på sin egen mamma men rösten i andra ändan är någon helt annan. Någon eller något. Någon som inte alls är en mamma men som inser situationens allvar och som helt sonika kliver ned till den mänskliga världen för att ta lite ansvar.

Jojo blir minst sagt förvånad men får ett kungligt mottagande. Problemet är bara att den tillfälliga mamman inte riktigt vet vad som förväntas av henne. Kanske blir det lite stökigt, måhända blir köket sig aldrig riktigt likt igen, men det viktiga är ju att barnet mår bra och får vila på ett luddigt moln.

Sydkoreanska Baek Heenas böcker liknar inga andra. De svämmar över av fantasifulla infall och oväntade vändningar men hon använder också en alldeles fantastisk teknik där hon bygger upp sina världar för att sedan fotografera av det hon ser.

Tänk stop motion-film fast i bilderboksformat. Samma teknik använder Baek Heena bland annat i den eviga favoriten Magiska godiskulor och dess prequel Jag är en hund. 

Hennes genombrottsbok Molnbullar ser ganska annorlunda ut men är även den en alldeles fantastisk skapelse där ett stort äventyr blir till inom ramen för det vardagliga. Mästerligt.

Baek Heena tilldelades 2020 ALMA-priset till Astrid Lindgrens minne. Med all rätt! Ett konstnärsskap att upptäcka och älska. (Men jag skulle kanske lägga Joni och grottans hemlighet - som bygger på en rätt brutal koreansk folksaga - lite längre bak i högen och börja med någon av de andra böckerna jag nämnt istället.

Klicka på länkarna för att hitta En märklig mamma, Magiska godiskulor, Jag är en hund, Molnbullar och Joni och grottans hemlighet i bokkatalogen Finna. Bokförlaget Trasten äger upphovsrätten till omslaget ovan.

Klara bland tvättbjörnar och skurkar

Fabian Göranson är en riktig mångsysslare med många saker på sitt visitkort: han är serieskapare, översättare och driver eget förlag. Inte minst har han klivit fram som en väldigt intressant kreatör av böcker för barn.

Han har gjort faktaböcker om svensk historia, han har förvandlat en rätt daterad gammal Pippi Långstrump-film till en lysande bilderbok och han har gjort den smått fantastiska bokserien Hokus Pokus om den nioåriga häxan Ida och hennes äventyr.

Nu får vi stifta bekantskap med Klara - en handlingskraftig hjältinna som lätt hamnar i klistret. Efter att än en gång råkat i slagsmål i skolan bestäms det att hon ska skickas iväg till en internatskola, driven av den mystiske och skrämmande doktor Nuragen.

Doktorn brinner för att radera bort alla fattiga från staden och han driver ett eget ungdomsförbund - de känslobefriade teknokraterna - där Klaras älskade storebror hittat sin plats i livet. Klara vägrar finna sig i sitt öde - på väg till den nya skolan rymmer hon, fast besluten att skapa sig ett nytt liv på stadens bakgator.

Hon har redan stött på ett gäng gatubarn utklädda till tvättbjörnar, vars tillvaro går ut på att hitta smask och knask - det vill säga saker att äta och saker som går att byta mot annat man behöver.

Klara vill bli en av dem men det är inte vem som helst som släpps in. Det gäller att imponera på gängets något lynniga ledare men man måste också ha is i magen när man springer på ett konkurrerande gäng gatubarn.

Det ska bli en trilogi om Klara till slut men det här är en verkligt färgsprakande start. Utan att röra till handlingen introduceras en mängd frågetecken och orosmoln på berättelsen himmel och jag längtar efter att få läsa vidare.

Den främsta målgruppen är helt klart de Hokus Pokus-fans som nu växt sig lite större och som vill ha mer att bita i. Fabian Göransons stil hänger tydligt med, medan intrigen är betydligt mer komplex och innehåller påtagligt mörkare ingredienser än tidigare.

När jag visade upp "Tvättbjörnarnas stad" i en klass nyligen flämtade en elev till och utbrast: "Jag BEHÖVER den där boken!" Jag kan bara instämma, det här bygget doftar succé och favorit lång väg.

Klicka på länkarna för att hitta Fabian Göransons böcker i bokkatalogen Finna: Klara - Tvättbjörnarnas stad, Hokus Pokus: Den lilla häxan, Pippi på rymmen, Forntiden. Galago förlag äger rätten till omslagsbilden ovan.

Kvalitet & kvantitet

Hög kvalitet är alltid eftersträvansvärt. Det är klart att jag hellre skriver om bra böcker än om något mediokert och massproducerat. När jag bokpratar lyfter jag självfallet upp sådant jag tycker är bra. Men när det gäller barn och läsning är faktiskt inte kvalitet allt som räknas.

I dessa tider då läskurvorna ofta pekar nedåt och så många saker utmanar om barnens uppmärksamhet kan man hävda att vad som helst som får ungarna att läsa är bra. Det kan kännas lite dumt att babbla om litterära kvaliteter och rynka på näsan åt det enkla som ändå går hem.

Dessutom har kvantitet ett värde i sig självt. Jag har redan tidigare berättat hur jag plöjde Tvillingdeckarna när jag var en tween. De var spännande och kul och krävde egentligen väldigt lite av mig som läsare - man kunde med lätthet trycka i sig nästan hur många som helst.

Att läsa många enkla böcker bygger också läsvana: när man plöjer sin femte bok i samma serie vet man redan - medvetet eller omedvetet - hur berättelserna är uppbyggda och när man kan vänta sig någon form av klimax.

Om du är, säg, tolv år gammal och har känslan av att du aldrig läst en bok till slut behöver du något hanterbart snarare än något objektivt högtstående. Du behöver en bok du kan ta dig igenom och som kan ge dig en påminnelse om att bokens belöning kommer i slutet - man måste orka hela vägen för att få den riktiga kicken av läsning. 

Sedan behöver man genast en bok till som man kan klara att ta sig igenom. Och en till. När vanan väl finns där, då kan man börja utmana sig själv med mer krävande titlar om det känns rätt.

Men att kunna säga att man läst tio böcker - oavsett hur tunna och enkla de är - ger väldigt mycket mer självförtroende som läsare än att aldrig någonsin ta sig igenom en hel bok.

Bilden kommer från Freepik

En helt vanlig killes liv som king

Det är inte alltid man förstår den boken man får i handen. Även om texten är lätt i tilltalet kanske man inte riktigt är öppen för vad just den boken vill vara och säga och åstadkomma. 

När jag först bekantade mig med "Mitt liv som king" av Annelis Johansson (med snygga bilder av Levente Peterffy) tänkte jag att det på sin höjd var en trevlig liten sak, väldigt rakt riktad mot en väldigt speciell typ av läsare: en kille, nånstans 9-13 år gammal, som gillar sport och dataspel men som kanske har svårt att hitta något att läsa.

Huvudpersonen är någon den tänkta läsaren lätt kan spegla sig i: en vanlig kille med några bra kompisar, några jobbiga i klassen och som glider fram rätt bekymmersfritt i tillvaron. En bra typ, men en som är svår att skapa ett äventyr omkring. Men är inte livet i sig ett äventyr?

Istället för en sammanhängande berättelse gör vi nedslag ett par gånger under ett år i grabbens liv. Han är nervös för en presentation inför klassen, han flyger lite för bra och högt med sin snowboard, han bygger ett snöslott fast han egentligen inte vill och han blir kär i samma tjej han alltid blir kär i på våren.

Det var först när jag läste den fristående fortsättningen "Mitt liv som star" som det helt föll på plats för mig vilken pärla vår huvudperson är. Jag läste om den första boken och blev förtjust.

Redan i den första boken dyker bänkkompisen upp. Han är en mjukis som tycker om att virka grytlappar och som blir lite retad för det. Trots att de egentligen inte är särskilt nära vänner står bokens jag upp för sin klasskompis och försvarar honom mot de andra.

I bok nummer två dyker bänkkompisen upp flera gånger, då ödet gång på gång knuffar dem samman. Utan att veta om det räddar de hela skolan från en eldsvåda och när deras mammor visar sig vara gamla kompisar får de tillbringa en ofrivillig myskväll tillsammans.

När bänkkompisen i sista kapitlet råkar ut för något förfärligt som gör att han inte längre känner sig som sig själv griper vår huvudperson in för att göra allting bättre åtminstone för stunden. Kanske är bänkkompisen hans bästa vän i klassen när allt kommer omkring.

En kritik jag såg andra framföra mot den första boken var att vår kille var en så grabbig grabb och att här inte rymdes något annat perspektiv än just det. Jag tänker att det inte skadar att även de allra vanligaste pojkarna får känna igen sig i en bok.

Dessutom är vår huvudperson måhända rätt grabbig men också känslig. Han läser av sin omgivning, hänger gärna med sin storasyster och är mån om att vara snäll och en bra vän. Det är liksom ett mål i sig för honom.

De här böckerna kan också fungera bra som högläsning i en fjärdeklass så länge läraren inte är rädd för en och annan svordom som trillar ur karaktärernas munnar.

Klicka på länkarna för att hitta Mitt liv som king och Mitt liv som star i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna av bokförlaget Opal som äger rätten till omslagen ovan.

Att vakna i fel kropp

Matti är på väg hem från skolan då en gammal tant frågar om han kan hjälpa henne med en sak. Hon har en ny telefon och hon undrar om han kan få en app att fungera. Matti trycker på appen men ingenting verkar hända. Men nästa morgon har allt förändrats.

Matti vaknar i någon annans säng, i någon annans hem och - inser han snabbt - i någon annans kropp. Den gamla damen Gun har lurat honom och de båda har bytt plats. Med dålig syn och på trötta fötter ger sig Matti iväg för att leta reda på sig själv och tvinga Gun att byta tillbaka. För det måste väl gå att byta...?

Att önska att man var någon annan är inget ovanligt i barnböcker men det originella här är att den som drömmer om det är ett 80-årigt geni som tröttnat på att vara gammal, illa behandlad och osynlig för världen. Att Matti bara är ett barn som inte gjort henne något kan hon inte ta hänsyn till.

Gun inser snart att det är lite begränsande att bara vara tio år och bestämmer sig för att byta kropp på nytt. Nu gäller det för Matti att få bli sig själv igen innan Gun lyckas försvinna för alltid och ta sin förvandlingsapparat med sig.

Det blir spännande och fartfyllt men framför allt får läsaren en insikt om att livet kan vara ganska annorlunda beroende på vem du råkar vara. Kanske tillvaron kunde bli bättre om vi brydde oss lite mer om varandra? Åtminstone får vår unga huvudperson en lite oväntad ny bästa vän på vägen.

Hitta Switch i bokkatalogen Finna genom att trycka på länken. Boken är utgiven av Lilla Piratförlaget som också äger rätten till omslaget ovan.

Katastrofen kommer

Barn är rädda för massor av saker. Även barn som har stabila och trygga liv bär på stora rädslor, en del av dem kan te sig ologiska eller rent av fåniga för någon utomstående men är likafullt skrämmande för barnet ifråga.

Det brukar vara mitt standardförsvar för varför barn ska få läsa skrämmande böcker. Att få läsa om skrämmande saker kan vara ett sätt att få utlopp för sina egna rädslor under kontrollerade former.

För Belle skulle det nog inte räcka med en otäck bok. Hon bär världens elände på sina axlar och är rädd för högst möjliga fasor. Klimatkatastrof. Eldsvådor. Trafikolyckor. Kärnvapenkrig. En sak är säker - när det fruktansvärda inträffar tänker hon inte låta sig överraskas.

Frustrerande nog är det ingen som delar eller förstår Belles rädsla. I hemlighet börjar hon samla ett förråd i källaren, en ständigt växande samling saker som kan vara bra att ha när det värsta händer.

Den enda Belle kan prata med är bästa kompisen Saga som visserligen inte säger så mycket men som åtminstone inte tycker att Belle är fånig.

Allt ställs på sin spets när klassen ska åka på lägerskola mitt ute i skogen. Belle får panik - tänk allt fruktansvärt som kan hända mitt ute i skogen - och allt blir ännu värre då hon förstår att Saga inte ska följa med. Hur ska Belle klara sig alldeles ensam?

Cina Friedner har skrivit flera bra böcker tidigare men här briljerar hon verkligen. Belles berättarröst är avväpnande galghumoristisk, underhållande och genomskådande då hon betraktar sin omvärld och deras brist på förståelse inför den annalkande katastrofen.

Så humoristisk och underhållande att läsaren först knappt märker när Belles säkerhetstänk går från intensivt till helt ohanterligt. När bubblan spricker är vi helt på hennes sida. Vi förstår varför.

Som vuxen ska man nog känna till att berättelsens klimax innehåller en överraskning som jag inte tänker avslöja men som möjligen kan väcka tankar och känslor hos unga läsare. Ett utmärkt tillfälle att prata tillsammans om en bok. Och om livet.

Hitta Det värsta som kan hända är allt i bokkatalogen Finna genom att klicka på länken. Boken är utgiven av Rabén & Sjögren som äger rätten till omslaget ovan.

Även små kompisar räknas

Jims storebror Rasmus har börjat på högstadiet och har hittat sig en bästa vän i Robban. Vi förstår liksom i förbifarten att Robban inte bara är den bästa kompisen utan kanske också den första. Tidigare har brorsan varit ganska ensam.

De båda tonåringarna brakar in i huset inför Jims förundrade ögon: de är högljudda, de ställer till en röra i köket och säger konstiga saker till varandra. Kallar kompisen ful eller dum och så skrattar de så de knappt kan gå. Ibland brottas de eller slåss och sedan skrattar de på nytt.

När Jim frågar pappa varför de pratar sådär blir svaret att killarna inte orkar prata som alla andra, att de pratar ett slags tvärtomspråk, att de underligt nog menar att de faktiskt tycker om varandra.

Jim är bara åtta år men lär sig snabbt att Robban är snäll bakom den där bullriga ytan. Han tycker att Robban också är hans kompis på något vis. Föräldrarna är långt ifrån lika förtjusta och tycker nog att den äldsta sonen kunde hitta sig bättre sällskap.

En kväll kokar det över. Föräldrarna sätter ner foten, Robban stormar ut och vänskapen faller i bitar. Storebror deppar och ingenting är kul längre.

Även Jim har problem med sin bästa kompis som alltid vill bestämma allt när de leker. Underligt nog kommer det bästa tipset på hur man hanterar en krånglig vänskap från Robban som är en snäll tuffing som inte har något emot att småprata lite med sin ex-kompis lillebror när tillfälle ges. Kanske Jim i sin tur kunde hjälpa de stora killarna på traven som tack för hjälpen?

Varmt och vänligt - med undantag för ett par av de vildare sakerna Rasmus och Robban kläcker ur sig vid matbordet - om hur svårt det kan vara med vänner men också om hur viktigt det är att ha ett nätverk också när man är liten. Ens föräldrar kan kanske inte alltid svara på alla ens frågor och då är det ju utmärkt att ha någon annan att vända sig till.

Och så smälter mitt hjärta lite för Robban som väljer att vara snäll mot Jim fast han egentligen inte alls skulle behöva.

Utmärkt för 6-9-åringar eller så. Även en utmärkt högläsningsbok som det kan födas bra samtal ur. Berättelsen är av Maja Hjertzell och bilderna av Joanna Hellgren.

Hitta Brorsans kompis Robban i bokkatalogen Finna genom att klicka på länken. Boken är utgiven av Lilla Piratförlaget som äger rätten till omslaget ovan.

Äventyr versus vardag

Vem älskar inte ett stort äventyr? Någon som kastar sig ut i det okända för att lösa ett stort mysterium eller för att upptäcka såväl världen som sig själv? Eller någon som kastas ut i något man varken önskade eller var redo för, bara för att slutligen finna sin inre styrka och helt osannolikt landa på fötterna och bli hjälte på ett eller annat sätt till slut?

Att fly bort från den förväntade vardagen och uppleva det man aldrig trodde att man skulle få vara med om. Att få känna möjligheten svindla för en stund.  Vardagen har ju de flesta av oss runt omkring oss hela tiden ändå.

Men kan inte vardagen också vara ett äventyr? Att ta sig igenom en svårighet i det vanliga livet? Att navigera ett klassrum och all den dynamik som bor där? Att bli av med sin bästa vän som man trodde att man alltid skulle tillbringa alla sina roligaste stunder med?

Förvånansvärt många barn önskar just den typen av böcker. Berättelser där de kan känna igen sig själva eller åtminstone delar av sitt liv. Och - även om inget barn någonsin skulle använda de orden om saken - där de kan lära sig saker genom andras upplevelser och misstag. Få en upplevelse av att olika människor kan uppleva samma vardagliga sak på högst olika sätt.

Problemet för mig som bokpratare är väl snarast att kroken i en äventyrsberättelse nästan alltid låter häftigare än premissen i en vardagsbok, som kanske ter sig lite mindre hisnande i jämförelse. Jag önskar att det skulle vara lite enklare att sälja in den här typen av ofta väldigt bra och läsvärda böcker.

Medan jag funderar på hur jag ska kunna framhäva vardagsdramatiken på ett ännu bättre sätt vill jag gärna kasta bollen vidare även till alla lärare och föräldrar där ute. 

Välj gärna en vardagsberättelse nästa gång något ska läsas högt. Fråga gärna lyssnarna under tiden och efteråt vad de känner igen sig i? Vad skulle de gjort likadant eller annorlunda än huvudperson? Vem av karaktärerna i boken känner de igen sig själva i mest?

Den typen av frågor - oavsett de besvaras eller inte - kan ge läsande barn verktyg för att hitta spänningen mitt i vardagen och göra det lättare att se sig själv i den där boken de har framför sig.

Från och med nu taggar jag alla mina inlägg där jag skriver om vardagsböcker med "vardag" medan äventyren får etiketten "äventyr", så det blir ännu lättare för läsaren att leta sig fram till det man behöver mest just i stunden.

Image by Freepik

Monstret bidar sin tid

Pappas nya flickvän är alltid oändligt tålmodig, förstående och vänlig i rösten. Hon lagar god mat och ler oavbrutet. Ler med alldeles för många tänder. Men Li låter sig inte luras, hon vet att ett monster letat sig in i familjens hem.

I Lis uppslagsbok står det om mantikoran, att den är en människoätare, dödligt farlig, med tre rader tänder, lejonkropp och människoansikte. Men vem ska tro henne? Det hela är så osannolikt att hon har svårt att tro det själv.

Monstret gör sig ingen brådska. Hon lagar mat med mycket smör och grädde i väntan på att den nya familjen ska vara redo att ätas. Li, pappa och lillebror. När Li konfronterar henne bryr hon sig inte ens om att hålla masken inför henne. Vad kan en som Li göra mot ett kraftfullt monster?

Det är en kort berättelse - boken har lite drygt nittio sidor och mycket illustrationer - och här spills ingen tid på onödiga förklaringar. När boken börjar vet Li redan att flickvännen är ett monster och som läsare får vi bara hålla i hatten och åka med. Vi får aldrig veta hur.

Det är smart att helt enkelt utelämna saker. Den här typen av skräck tar avstamp i vår verklighet och lägger sedan på ett par extra lager. Om man försökte ge allting en förklaring skulle man lätt punktera känslan som infinner sig medan man läser. Allting kan inte förklaras.

Jag vill särskilt framhålla hur viktig känslan är. I en tid då fler och fler - barn såväl som deras föräldrar - väljer bort läsning är det viktigt att så många barn som möjligt får verkliga läsupplevelser. Den där stunden då man inser att boken inte bara är en samling ord utan att den kan frammana känslor i dig, få dig att uppleva saker.

Bra skräck trycker på exakt rätt knappar för att få läsande barn att känna något. Mantikoran bygger effektivt upp ett obehag redan från start, en lätt febrig känsla som bara stegrar fram till den väldigt intensiva finalen. Det är skickligt berättat och kan i bästa fall - i likhet med exempelvis Monstret Frank - vara en utmärkt ventil även för saker den unga läsaren oroar sig för i sitt eget liv.

Jag vågar redan nu lova att Maria Turtschaninoff skapat en modern klassiker - kompletterad med suggestiva illustrationer av Peter Bergting - som kommer att lånas och läsas flitigt i många år framöver. I skrivande stund är alla exemplar i hela huvudstadsregionen utlånade. 

Att boken synbart utspelar sig i Helsingfors är dessutom lite extra socker på botten.

Klicka på länken för att hitta Mantikoran i bokkatalogen Finna. Mantikoran är utgiven av Förlaget i Finland, av Rabén & Sjögren i Sverige, förlaget äger rätten till omslaget ovan.

Vågar man lita på vargen?

Att vargen är en läskig typ vet alla som någon gång läst en barnbok. Rödluvan fick lära sig den hårda vägen att vargar inte går att lita på, de tre små grisarna likaså. För det mesta har den lurviga med vassa tänder fått symbolisera det farliga, det man ska akta sig för om man inte vill lida konsekvenser.

Också i modernare barnberättelser får vargen ofta stå för det pålitligt opålitliga. Vargen i Bamse blir visserligen snäll när alla andra är snälla mot honom men inte helt sällan får han återfall och kan stundvis sakna tiden som världsmästare i elakhet.

I Rösta på vargen står det val på programmet: djuren på bondgården ska rösta fram en ny ledare och bland samma gamla kandidater som lovar samma gamla saker finns plötsligt ett nytt djur. Peter Varg vill vara allas vän, han skakar händer och jonglerar med ägg och tar selfies med barn. Alla tycker han är charmig och rolig och snygg. Vem vill inte rösta på någon som är så snygg?

Vargen vinner en stor seger, flyttar in i ett stort palats och låter den nya polisen styra gården. Snart nog börjar djur försvinna spårlöst. Vad är det egentligen som händer på gården?

För en vuxen läsare blinkar alla varningslampor redan från start men Rösta på vargen är en kul och användbar modern fabel och en bra startpunkt om man vill prata demokrati och gemensamt ansvar med barn. Man ska tänka efter innan man bestämmer vem som ska få bestämma, helt enkelt.

Men är vargen alltid en skurk? Vargen är ju onekligen lätt och tacksam att skylla på när det passar.

Vargen i kalsonger berättar en annan historia även om det finns stora likheter på ytan. Även här utspelar sig handlingen i ett djursamhälle där mystiska försvinnanden gjort medborgarna rädda och oroliga. Alla "vet" att det måste vara vargen som bor ensam utanför skogen som är skyldig. Han är en enstöring som ibland ylat förfärligt. Klart han måste vara farlig.

För att skydda sig köper alla vargfällor och olika vapen, de går kurser i hur man försvarar sig mot en varg, de köper tidningar som berättar om hur farliga vargar är. Och när de har anti-varg-möten vill ju alla köpa något gott att äta under tiden.

Stor blir bestörtningen i skogen när det visar sig att vargen inte alls är den de trott. Den blodisande besten är en snäll och lite töntig nörd som inte skulle göra en fluga förnär. Vad ska man ta sig till när man inte längre har en fiende? Vad ska man göra med alla dyra prylar man köpt för att få känna sig säker?

Inte minst - vad har egentligen hänt med de försvunna djuren? Svaret finns närmare än man tror men läsaren får lista ut det själv. Det är alltid läge att följa pengarna - vem tjänar mest på att alla är rädda för det främmande?

Klicka på länkarna för att hitta Rösta på vargen och Vargen i kalsonger i bokkatalogen Finna. Rösta på vargen är utgiven på Lilla Piratförlaget och Vargen i kalsonger på Epix, upphovsrätten till omslagen ovan ägs av respektive förlag.

Image by freepik

Döda föräldrar

För några år sedan när var jag på väg till en sjätteklass för att bokprata kontaktade läraren mig på förhand. De hade en känslig situation i klassen och läraren bad mig undvika böcker där föräldrar dör. Självklart, sa jag. Det var ju bara att välja något annat.

Det var verkligen inte så bara. Att föräldrar dör är nämligen rena vardagsmaten i barnböcker, inte minst i böcker som vänder sig till mellanåldern. Jag hade bara inte insett riktigt hur ofta det faktiskt förekommer förrän jag blev ombedd att välja bort det.

Rent berättartekniskt är det inte så underligt. Om man vill skicka ut barn på äventyr i vida världen förstår ju vem som helst att föräldrar är ett hinder på vägen. Försvinnande få mammor och pappor skulle glatt låta sina kläppar ge sig ut på halsbrytande eskapader och livsfarliga uppdrag på egen hand medan de själva stannade hemma på soffan och åt chips.

Men är det verkligen det enda sättet att låta barn uppleva stora saker? Det må vara lätt att låta föräldrarna vara döda men få författare bryr sig sedan om att förhålla sig till följderna av att förlora en förälder. Barnen i äventyrsboken får oftast braka fram genom tillvaron tämligen oberörda och opåverkade av omständigheterna.

Döda föräldrar har blivit något av en standardlösning och ganska ofta skulle man önskat att någon redaktör skulle be författaren tänka ut något annat i stället. Kunde föräldern få vara försvunnen eller förtrollad eller ligga i koma eller av någon anledning vara med på noterna så äventyret kan få börja?

Så kunde vi spara dödsfallen i familjen till lite mer ovanliga tillfällen istället?

Image by brgfx on Freepik

Så svårt att säga det man borde säga

Erka är klassens komiker. Varje vecka på klassens timme drar han sina bästa skämt och får alla att vrida sig av skratt. Alla utom en. Alla utom den Erka allra mest vill imponera på.

Julian verkar inte alls förstå sig på humor. Han har en snygg pannlugg, verkar vara väldigt allvarlig och gillar bara sport. Erka skulle så gärna vilja prata mer med Julian men det enda vapen har han i sin arsenal är att skämta. Skämt är ett språk Julian inte förstår.

När de väl får chansen att prata med varann och det visar det sig att Julian gärna skulle prova på orientering råkar Erka ljuga lite. Han säger att han kan orientera och att han kan lära Julian. Trots att han inte har en aning. 

Men Julian blev så glad och Erka vill så gärna hänga med honom. Hur ska han lirka sig ur orienteringen utan att göra Julian besviken?

Det finns en lång tradition inom barnlitteraturen att behandla besvärliga relationer flickor emellan, men Micaela Favilla är skicklig på att skriva fram hur krångligt det också kan vara för killar. Det finns så mycket saker man inte vågar säga, så mycket man inte vågar visa, så mycket man är rädd för.

När det enklaste bara skulle vara att säga som det är och berätta vad man faktiskt menar.

När den andra boken börjar har Erka och Julian faktiskt blivit bästa kompisar men nu får vi istället se världen genom Julians ögon. Han är inte alls så cool som Erka tror, han är mest rädd att alla ska förstå vilken konstig familj han har när allt han vill är att vara så normal som det bara går att vara.

Till råga på allt får Julian och hans bror ett husdjur - en dum kanin som bara stirrar och kissar och är allmänt obehaglig. Julian vill inte att någon ska veta om kaninen så han berättar inte för någon, inte ens för Erka som älskar djur. Snart känns tystnaden som en lögn. Hur kan man säga det man redan borde sagt för flera dagar sedan?

På vägen fram till det lyckliga slutet - naturligtvis blir det ett lyckligt slut - lär sig Julian att lyfta blicken lite grann. Om man inte oroar sig så mycket för vad andra ska tänka och tycka så hinner man istället vara sig själv och märka att alla andra också har saker som gör dem underliga.

Och om man vågar vara sig själv vågar man kanske till slut säga högt det man tänker allra längst därinne? 

Klicka på länken för att hitta Ett enda stort skämt och En liten vit lögn i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna av Lilla Piratförlaget som äger upphovsrätten till omslagen ovan.