Lyckan att få läsa i fred

En av mina käpphästar som läspedagog har länge varit att jag ska läsa böcker på arbetstid. Nästan alla i min bransch läser massor av böcker hemma på sin egen fritid, eftersom tiden i livet är begränsad och det finns en aldrig sinande ström av böcker man borde bekanta sig med.

Med hög moral och svansföring har jag sagt att jag minsann enbart läser böcker hemma om det är sådana jag skulle velat läsa ändå, inga böcker som man borde läsa för jobbets skull.

Problemet är bara att det inte går så bra att läsa på jobbet. Där finns en massa andra saker som pockar på ens uppmärksamhet. Besökare som behöver hjälp, böcker som ska sättas på hyllor, kollegor som vill diskutera saker. Ständigt hamnar man att lägga bort sin bok och göra något annat.

Man tar sig igenom böckerna, det gör man, även om läsupplevelsen blir mer upphackad.

Men efter ett tag får man ändå lov att fråga sig varför jag nästan alltid gillar böckerna jag läser hemma bättre. Kan det verkligen bara vara en slump? Självklart inte.

Det all skönlitteratur gör - mer eller mindre framgångsrikt - är att locka med sig läsaren in i en värld som man ska känna och förnimma och närvara i. Om man hela tiden blir avbruten så blir läsningen bara ett avkodande av text och ett förstående av ord, men man får aldrig tag i den där känslan boken vill förmedla och göra dig delaktig i.

När jag läser hemma är det färre saker som lägger sig emellan mig och upplevelsen. Man känner bokens tempo och flöde på ett annat sätt, man hinner lära känna personerna i boken, man får tag i bokens stämning och känsla. Förutsatt att det är en bra bok, förstås.

Jag skulle gissa att samma sak gäller för nästan alla som läser. Om man inte får läsa fokuserat så får man ingen känsla för berättelsen och tycker till sist inte att det man läser är något vidare.

Tipset från proffset är - än en gång - att göra sig av med alla saker som avbryter. Allt som piper eller låter eller stjäl ens uppmärksamhet. Sedan kan man ge boken fullt fokus.

Bilden kommer från Magnific (tidigare känt som Freepik).

Modiga barn läser vad de vill

Yngre barn är lätta att få med på noterna. Har man en kul bok som man kan presentera med entusiasm och energi så brukar de låta sig övertygas ganska lätt. Det finns inte så många saker som får dem att tveka inför böcker.

Men i något skede smyger sig grupptrycket - hela flockens kollektiva förväntningar - in i barnens medvetande. För det mesta kan det anas i klass tre, hos fjärdeklassare är det oftast redan fullt utvecklat.

Som bokpratare märker jag det främst genom att vissa ord eller ämnen skapar svallvågor i klassen. Någon fnissar till, någon gör något litet ljud, någon tongivande reagerar med en liten rörelse.

Det kan vara väldigt enkla koncept det reageras på. Kärlek kan orsaka fniss. Om en bok är "för tjejig" kanske någon kille känner behov att markera mot den. Om något är "för barnsligt" kanske någon mer brådmogen måste signalera det till de andra.

I högre klasser kan markerandet bli både mer tydligt och mer subtilt på samma gång. Och när det är dags att komma fram och kolla in böckerna jag bokpratat om är det lätt att se om det är några böcker som eleverna undviker.

Under puberteten är det så viktigt att höra till gruppen och att göra rätt. Att då stövla fram och låna "fel" bok inför klassen är verkligen inget bra drag. Då kanske det man egentligen vill läsa får stå kvar orört hellre än att man riskerar andras oönskade uppmärksamhet.

Som förälder kan man underlätta för sina barn genom att gå till biblioteket också på fritiden. Låt barnen välja böcker då kompisarnas kritiska blickar inte finns i rummet. Då är det lättare att plocka boken man faktiskt vill ha, även om man är osäker på hur den skulle landa i gruppen.

Som bokpratare och biblioteksmänniska kan jag underlätta för eleverna genom att ställa fram böckerna jag pratat om och se till att de är lätta att hitta på hyllan även för de barn som kommer tillbaka utanför skoltid.

Som vuxen kan man underlätta genom att visa ett intresse för böckerna och reagera uppmuntrande på vilken bok barnet än fastnar för. Visa att det finns andra åsikter än klasskompisarnas. Det någon fnissat åt kan de vuxna istället ge positiva signaler inför.

Dessutom kan man som vuxen tänka på vad man säger så man inte i misstag stänger dörrar för vad barnen tycker att de kan läsa eller inte (det har jag skrivit mer om här). 

Sedan finns alltid en liten klick modiga och egensinniga barn som verkar blinda och döva för gruppens åsikter. Som - trots att några kompisar fnissat åt den någon minut tidigare - går rakt fram och plockar boken de vill läsa. Den som verkar bra och intresserar dem.

Jag önskar att alla barn skulle känna sig så modiga att de kan läsa just de böcker de själva vill läsa.

Bilden är från Freepik. 

Efter 50 sidor får man ge upp

Det finns ingen bok i världen som passar alla läsare i alla situationer. Ibland är man på fel humör, ibland har man en annan smak, ibland är man ute efter något helt annat. Människor är olika och gillar olika saker, det är precis som det ska vara.

Boken som alla rekommenderade eller som såg så snygg och lovande ut på hyllan kan visa sig vara helt fel för dig. Mördande tråkig eller lite för ointressant eller så håller den bara fel tempo för dig.

Då är det enda rätta att ge upp. Livet är för kort för att man ska tvinga sig igenom böcker man inte gillar. Slå igen, lämna tillbaka, ta en annan bok och hoppas att den passar dig bättre.

Du har inte skrivit kontrakt med boken du börjat läsa, du har inte på något sätt förbundit dig att läsa den till slut. Ge upp istället. Det gäller båda barn och vuxna som läser.

MEN! (Och här kommer ett riktigt stort och viktigt "men".)

Man får inte ge upp för snabbt. Det tar en stund för böcker att sätta upp spelplanen. Det kan dröja några kapitel innan man förstår riktigt vad som pågår. Det är inte en dålig sak. Tvärtom kan författaren med flit vilja hålla dig undrande och osäker en stund för att uppnå en effekt.

Jag har ganska många gånger stött på föräldrar vars barn bara läser en sida och sedan nobbar en bok. Efter en sida vet man ingenting. Det är som att strunta i en bok för att det är fel färg på omslaget.

Barn som tycker att det är jobbigt att läsa använder gärna den här taktiken. De låtsasläser en pytteliten bit och säger sedan att boken är tråkig och förväntar sig att sedan slippa. (Häpnadsväckande ofta har de helt rätt - taktiken fungerar och ingen tjatar på dem om läsning tills en ny bok skaffats fram.) Ska man komma över läströskeln kan det behövas lite tvång (vilket jag skrivit mer om här). 

Därför brukar jag säga till barn att det är okej att ge upp en bok men först efter en stund. Om man är femtio sidor in och inte bryr sig ett dugg om någon i berättelsen är det fritt fram att kasta in handduken. Gå vidare till något som intresserar dig mer.

Att tvinga sig igenom en bok man är ointresserad av gör garanterat mer skada än nytta för läslusten. Men femtio sidor klarar man av. Kanske är det femte eller sjätte kapitlet stället där saker börjar röra på sig?

Barnböcker är förstås i regel kortare än berättelser för vuxna. Är du en vuxen läsare räcker det inte med femtio sidor. Men om du betat av en tredjedel och inte gillar något av det du läst har du min tillåtelse - och min välsignelse - att dumpa och gå vidare med något annat. 

Bilden är från Freepik