En liten saga om läsförmåga

Det var en gång en helt vanlig skola där det gick en helt vanlig klass i en av de lägre årskurserna. Klassen var full av helt vanliga elever och de hade en lärare som gjorde sitt allra bästa, men i slutet av läsåret - då elevernas läsförmåga skulle utvärderas - var alla siffror alarmerande röda.

Eleverna kunde alfabetet och kunde väl egentligen läsa, i ordets allra mest grundläggande betydelse, men de förstod inte orden de läste. Och förstår man inte orden blir det plötsligt hemskt mycket svårare att gå i skolan.

Hade det varit fråga om en saga på riktigt är det ungefär här det skulle ha dykt upp en god fe eller motsvarande som skulle kunna vifta med sitt trollspö och magiskt ställa allt till rätta, men riktigt så går det inte till i skolvärlden. Där får man komma på lösningar på egen hand.

När sommarlovet var slut ordnade läraren ett föräldramöte med ett kort och bryskt meddelande: om det ska bli ordning på situationen måste familjerna ta ett betydligt större ansvar för sina barns läsning.

Egentligen borde det vara självklart. Lärare kan prata om böcker och läsning tills de är blå i ansiktet men om eleverna aldrig upplever att föräldrar eller andra vuxna bryr sig om saken så kommer de snabbt att lära sig att det här är något man mer eller mindre kan strunta i.

I just den här sagans klass tog lärarens taktik skruv rejält och fungerade minst lika bra som någon trollformel skulle ha gjort. Föräldrar och barn tog sin läsning på allvar och innan nästa läsår var slut läste en stor del av klassen långt över förväntad förmåga. Ibland får sanna sagor lyckliga slut.

Poängen med den här berättelsen - som jag lovar är helt sann om än så pass vagt återberättad att ingen ska kunna lista ut vilken klass det handlar om - är förstås att visa att allt är möjligt. Om man läser hemma. Om man besöker biblioteket tillsammans. Om man visar intresse för sina barns läsning. Om man som vuxen är redo att vara en bra läsande förebild.

Skolbarn kanske läser mindre idag än förr, kanske har barnens läsförståelse försämrats. Men det behöver inte vara så. Det är aldrig för sent att visa barnen att läsning är viktigt på riktigt.

Snipp snapp snut, så var sagan slut. (Maka er nu iväg till biblioteket omedelbart och se till att era barn har bra böcker att läsa. Ni kan tacka mig senare.)

Bilden är lånad från Magnific.

Lyckan att få läsa i fred

En av mina käpphästar som läspedagog har länge varit att jag ska läsa böcker på arbetstid. Nästan alla i min bransch läser massor av böcker hemma på sin egen fritid, eftersom tiden i livet är begränsad och det finns en aldrig sinande ström av böcker man borde bekanta sig med.

Med hög moral och svansföring har jag sagt att jag minsann enbart läser böcker hemma om det är sådana jag skulle velat läsa ändå, inga böcker som man borde läsa för jobbets skull.

Problemet är bara att det inte går så bra att läsa på jobbet. Där finns en massa andra saker som pockar på ens uppmärksamhet. Besökare som behöver hjälp, böcker som ska sättas på hyllor, kollegor som vill diskutera saker. Ständigt hamnar man att lägga bort sin bok och göra något annat.

Man tar sig igenom böckerna, det gör man, även om läsupplevelsen blir mer upphackad.

Men efter ett tag får man ändå lov att fråga sig varför jag nästan alltid gillar böckerna jag läser hemma bättre. Kan det verkligen bara vara en slump? Självklart inte.

Det all skönlitteratur gör - mer eller mindre framgångsrikt - är att locka med sig läsaren in i en värld som man ska känna och förnimma och närvara i. Om man hela tiden blir avbruten så blir läsningen bara ett avkodande av text och ett förstående av ord, men man får aldrig tag i den där känslan boken vill förmedla och göra dig delaktig i.

När jag läser hemma är det färre saker som lägger sig emellan mig och upplevelsen. Man känner bokens tempo och flöde på ett annat sätt, man hinner lära känna personerna i boken, man får tag i bokens stämning och känsla. Förutsatt att det är en bra bok, förstås.

Jag skulle gissa att samma sak gäller för nästan alla som läser. Om man inte får läsa fokuserat så får man ingen känsla för berättelsen och tycker till sist inte att det man läser är något vidare.

Tipset från proffset är - än en gång - att göra sig av med alla saker som avbryter. Allt som piper eller låter eller stjäl ens uppmärksamhet. Sedan kan man ge boken fullt fokus.

Bilden kommer från Magnific (tidigare känt som Freepik).

Hur kommer man vidare?

Om jag får tuta lite i min egen trumpet så måste jag säga att vi som jobbar med barn på biblioteket är rätt bra på det vi gör. Vi är bra på att entusiasmera till läsning, bra på att sätta böcker i händerna på publiken, bra på att sniffa rätt på rätt bok som kan göra just den unga personen framför oss sugen på att läsa.

Men det finns en sak vi kämpar i riktig motvind med för det mesta. Hur får man barn att läsa vidare i en serie?

I Helsingfors har vi sedan länge som strategi att vi behöver extra många exemplar av de två-tre första delarna i en serie. Det är där man ska börja läsa, det är de första delarna de lätt kan bli kö till. Efter det planar läsningen ut - läsarna är olika snabba och de senare delarna behöver vi därför färre av.

De senaste åren visar dock lånestatistiken att de unga läsarna blivit sämre på att hålla fast i sina bokserier. De läser den första boken och slutar sedan, även om de gillade ettan, även om den slutar med en cliffhanger som borde locka vidare.

Kanske är det konceptet med en fortsättning som känns främmande för barn. De kanske är vana att se lösryckta delar ur exempelvis en filmserie och upplever inte att de behöver ett ordentligt slut för att uppskatta det de ser eller läser.

Kanske är det en fråga om logistik. I Helsingfors flyter boksamlingen och när man läst del ett i en serie är det inte alls säkert att del två står på hyllan i ens närbibliotek. Om man inte får fortsättningen i sin hand direkt svalnar viljan att läsa vidare alltför snabbt.

Det som talar för den senare teorin är hur populära samlingsvolymer har blivit. Monstret Frank och böckerna om Jack har båda fått tjockare utgåvor där man får hela berättelsen i en enda bok. Då är det betydligt lättare att ta sig hela vägen fram till slutet, när man inte behöver hitta rätt nästa del utan bara kan läsa vidare i godan ro.

Kanske borde vi paketera ihop åtminstone en series två första delar och bara låna ut dem tillsammans. Om man läst de två första delarna är det måhända lättare att sedan vilja fortsätta med trean?

I väntan på ett bra och praktiskt lösning från bibliotekets sida uppmanar jag alla föräldrar med läsande barn att hålla lite koll. Om ert barn läser den första boken i en serie lönar det sig att vara proaktiv och beställa in de kommande delarna redan i förväg, så barnet i bästa fall kan kasta sig över nästa del utan onödiga avbrott.

Hitta Monstret Frank och Jakten på Jack i bokkatalogen Finna genom att klicka på länkarna. Bilden ovan är från Freepik. 

AI är inte läsningens vän

Många pannor läggs i djupa veck angående barn och läsning. Barn läser mindre nu än tidigare. De verkar sakna uthållighet och fokus. Vad kan det bero på?

Jag vet att jag är på väg att sparka in en väldigt vidöppen dörr men vi lever verkligen inte i en tid där varken uthållighet eller fokus premieras. Barnen förväntas hitta sin läsglädje och sitt tålamod omgivna av en mängd vuxna som saknar allt detta.

Vuxna som inte längre orkar skriva ett e-mail utan låter en app göra jobbet. Vuxna som inte längre orkar skapa en egen lista över saker utan delegerar det till ett dataprogram. Vuxna som inte längre orkar läsa ett dokument eller en sida på Wikipedia utan istället nöjer sig med ett kort sammandrag skapat av AI.

Jag är typen som alltid tyckt om att skriva och läsa saker för egen maskin. AI kan säkert vara ett bra hjälpmedel för den som tycker det är svårt att skapa på egen hand.

Grundidén är ändå problematisk. Allt som är jobbigt eller krävande eller ansträngande ska man slippa göra. Tillvaron ska vara så befriad som möjligt från allt detta aktiva görande som kan vara svårt eller trist. 

Men läsning är i högsta grad ett aktivt görande. Bokstäver ska kodas av och fogas till ord, dessutom ska orden tolkas och förstås. Ibland kanske betydelsen finns mellan raderna istället för tydligt utskriven. I bästa fall väcker texten känslor och tankar hos läsaren och det är en personlig process som pågår inne i det egna huvudet. Det tänkandet kan ingen annan göra åt dig.

Jag har sett att en del människor har åsikten att man kan läsa sammanfattningar också av böcker, så man får veta vad som händer mellan pärmarna utan att lägga en stor mängd tid på att läsa verket i sin helhet. Låt mig säga att de personerna inte har förstått någonting alls av vad läsande är.

Vad som händer i en bok är inte i närheten av lika viktigt som själva läsprocessen i sig. Vad händer i dig när du läser? Vad känner du på vägen fram till berättelsens klimax? I bästa fall hänger känslorna och tankarna kvar även om du glömmer hur boken slutade. Läsning är i högsta grad en kreativ handling.

Att läsa en bok på ett sådant sätt att känslor vaknar i kroppen kräver ett visst mått av ansträngning. Det tar tid. Ibland kräver det att man fortsätter även om det tillfälligtvis tar emot en smula.

Vårt sätt att använda AI i samhället går helt enkelt på tvärs mot allt som läsningen är och står för. Nu när de smarta programmen finns precis överallt, inbyggda i alla våra skärmar och manicker, får vi kanske ta oss en funderare på vilka signaler de skickar till de barn vi absolut vill få att läsa mer. Vilka signaler skickar vi själva?

Bilden kommer från Freepik och är inte AI-genererad.

Modiga barn läser vad de vill

Yngre barn är lätta att få med på noterna. Har man en kul bok som man kan presentera med entusiasm och energi så brukar de låta sig övertygas ganska lätt. Det finns inte så många saker som får dem att tveka inför böcker.

Men i något skede smyger sig grupptrycket - hela flockens kollektiva förväntningar - in i barnens medvetande. För det mesta kan det anas i klass tre, hos fjärdeklassare är det oftast redan fullt utvecklat.

Som bokpratare märker jag det främst genom att vissa ord eller ämnen skapar svallvågor i klassen. Någon fnissar till, någon gör något litet ljud, någon tongivande reagerar med en liten rörelse.

Det kan vara väldigt enkla koncept det reageras på. Kärlek kan orsaka fniss. Om en bok är "för tjejig" kanske någon kille känner behov att markera mot den. Om något är "för barnsligt" kanske någon mer brådmogen måste signalera det till de andra.

I högre klasser kan markerandet bli både mer tydligt och mer subtilt på samma gång. Och när det är dags att komma fram och kolla in böckerna jag bokpratat om är det lätt att se om det är några böcker som eleverna undviker.

Under puberteten är det så viktigt att höra till gruppen och att göra rätt. Att då stövla fram och låna "fel" bok inför klassen är verkligen inget bra drag. Då kanske det man egentligen vill läsa får stå kvar orört hellre än att man riskerar andras oönskade uppmärksamhet.

Som förälder kan man underlätta för sina barn genom att gå till biblioteket också på fritiden. Låt barnen välja böcker då kompisarnas kritiska blickar inte finns i rummet. Då är det lättare att plocka boken man faktiskt vill ha, även om man är osäker på hur den skulle landa i gruppen.

Som bokpratare och biblioteksmänniska kan jag underlätta för eleverna genom att ställa fram böckerna jag pratat om och se till att de är lätta att hitta på hyllan även för de barn som kommer tillbaka utanför skoltid.

Som vuxen kan man underlätta genom att visa ett intresse för böckerna och reagera uppmuntrande på vilken bok barnet än fastnar för. Visa att det finns andra åsikter än klasskompisarnas. Det någon fnissat åt kan de vuxna istället ge positiva signaler inför.

Dessutom kan man som vuxen tänka på vad man säger så man inte i misstag stänger dörrar för vad barnen tycker att de kan läsa eller inte (det har jag skrivit mer om här). 

Sedan finns alltid en liten klick modiga och egensinniga barn som verkar blinda och döva för gruppens åsikter. Som - trots att några kompisar fnissat åt den någon minut tidigare - går rakt fram och plockar boken de vill läsa. Den som verkar bra och intresserar dem.

Jag önskar att alla barn skulle känna sig så modiga att de kan läsa just de böcker de själva vill läsa.

Bilden är från Freepik. 

Kvalitet & kvantitet

Hög kvalitet är alltid eftersträvansvärt. Det är klart att jag hellre skriver om bra böcker än om något mediokert och massproducerat. När jag bokpratar lyfter jag självfallet upp sådant jag tycker är bra. Men när det gäller barn och läsning är faktiskt inte kvalitet allt som räknas.

I dessa tider då läskurvorna ofta pekar nedåt och så många saker utmanar om barnens uppmärksamhet kan man hävda att vad som helst som får ungarna att läsa är bra. Det kan kännas lite dumt att babbla om litterära kvaliteter och rynka på näsan åt det enkla som ändå går hem.

Dessutom har kvantitet ett värde i sig självt. Jag har redan tidigare berättat hur jag plöjde Tvillingdeckarna när jag var en tween. De var spännande och kul och krävde egentligen väldigt lite av mig som läsare - man kunde med lätthet trycka i sig nästan hur många som helst.

Att läsa många enkla böcker bygger också läsvana: när man plöjer sin femte bok i samma serie vet man redan - medvetet eller omedvetet - hur berättelserna är uppbyggda och när man kan vänta sig någon form av klimax.

Om du är, säg, tolv år gammal och har känslan av att du aldrig läst en bok till slut behöver du något hanterbart snarare än något objektivt högtstående. Du behöver en bok du kan ta dig igenom och som kan ge dig en påminnelse om att bokens belöning kommer i slutet - man måste orka hela vägen för att få den riktiga kicken av läsning. 

Sedan behöver man genast en bok till som man kan klara att ta sig igenom. Och en till. När vanan väl finns där, då kan man börja utmana sig själv med mer krävande titlar om det känns rätt.

Men att kunna säga att man läst tio böcker - oavsett hur tunna och enkla de är - ger väldigt mycket mer självförtroende som läsare än att aldrig någonsin ta sig igenom en hel bok.

Bilden kommer från Freepik

Hjälp - hur blir jag en läsare?

Mitt jobb är först och främst att inspirera barn till läsning. Att hjälpa till att knuffa dem över den där besvärliga tröskeln och komma till punkten där läsning är kul och skönt och avslappnande och givande på riktigt.

Det är ett heltidsjobb och jag brukar tänka att det räcker mer än nog. Jag behöver inte oroa mig för vuxnas läsning, det får någon annan ta hand om. 

Men på sista tiden har flera vuxna biblioteksbesökare frågat - sådär i förbifarten - hur man ska bära sig åt för att hitta gnistan igen om man en gång slutat läsa. Inte sällan handlar det om män som i någon kapacitet - förälder, pedagog, fritidsledare - vill vara läsare för att vara en bra förebild.

Då handlar det ju plötsligt om mitt jobb igen, tänker jag. Därför har jag tänkt till och har fem peppiga tips för den som vill hitta tillbaka till böcker.

1. Planera in läsningen

Räkna inte med att lusten att läsa ska komma flyga in genom fönstret på beställning. Boka in tider då du ska läsa, kanske en halvtimme i taget till en början, så som du skulle boka in ett möte eller en träff eller en gymtid. 

Kontinuitet är viktigt. En stund varje dag - eller nästan varje dag - hjälper dig att hitta rytmen och vanan.

2. Sänk ribban

Har du alltid velat läsa Mobergs utvandrarsvit eller Greven av Monte-Cristo? Det är utmärkta projekt men helt fel ställe att börja. Om din läsning blivit lite rostig måste du träna upp flytet och vanan på nytt och om dina böcker är för långa eller för krävande kommer du att tappa sugen.

Välj kortare böcker till en början. Att läsa en bok till slut ger också en kick. När du läst ett par kortare böcker till slut kan du öka längden. Att börja med ett maraton eller ett vasalopp kommer ganska säkert att knäcka lusten och orken. 

3. Fakta är fiffigt

Det finns ingen lag som säger att du måste läsa skönlitteratur. När du tränar upp vanan kan du lika gärna läsa faktaböcker om saker du är intresserad av. Gillar du biografier eller presentationer av gamla flygplan eller modets historia? Allt som kan hjälpa dig att hålla intresset uppe är bra.

Det finns ingen lag som säger att du måste läsa vuxenlitteratur. Ungdomsböcker är ofta rasande bra och har ofta ett rakare språk och färre komplexa trådar att hålla i huvudet. Kort sagt: läs vad du vill och det du känner för. Du behöver inte redovisa för någon vilka böcker du läser om du inte har lust med det.

4. Lås in telefonen

Alla våra moderna prylar är designade för att stjäla vår uppmärksamhet. Allt som tutar, låter, blinkar och signalerar måste bort. Sätt alla telefoner och läsplattor i ljudlöst läge och stäng in dem i ett skåp i ett annat rum. Gör detsamma med tv:ns fjärrkontroll vid behov.

Därför rekommenderar jag också å det bestämdaste att läsa fysiska böcker istället för e-böcker på telefonen. Jag lovar att du mitt i e-boken kommer att hitta dig själv på någon annan app istället.

5. Låna många böcker

Det här tipset ger jag alla läsande barn: om du inte vet vad du vill läsa ska du aldrig låna bara en bok. Låna fem lovande böcker och bestäm hemma vilken du vill läsa. Boken som såg kul ut i biblioteket kan visa sig vara urtrist. Då är det bra att kunna byta till något annat.

På samma tema vill jag också ge dig rätten att göra slut med boken du har i handen. Om du läst minst femtio sidor och den inte fångar ditt intresse alls får man alltid ge upp och ta en annan bok istället. Livet är för kort för att tvinga sig igenom dåliga böcker. Lycka till!

Bilden är hämtad från Freepik

Ljudböcker - är det faktiskt att läsa?

Det är inne med ljudböcker - främst sådana som man kan lyssna på via någon app. Att få böcker direkt i lurarna har sänkt trösklarna rejält för många som plötsligt har massor av litteratur tillgängligt när som helst. En liten revolution i dessa tider när antalet läsare sjunker.

Men - frågar sig vän av ordning - är det faktiskt läsning när man lyssnar på ljudböcker? Räknas det på riktigt? Är det inte fusk på något sätt?

Det finns flera svar på frågan, som så ofta. Först och främst tänker jag att läsning inte är en tävling. Det är inte så att den som läser flest böcker vinner ett pris eller får en medalj. Det spelar ingen roll hur andra läser, det viktiga är att man själv njuter av sin läsning.

Läsning är det i allra högst grad om ljudboken gör litteratur tillgänglig för någon som har svårt att använda sig av traditionella böcker. För den som har dyslexi eller koncentrationssvårigheter eller vad som helst som gör läsning extra trixigt är ljudböcker ett utmärkt alternativ.

För den som har svårt att hitta tiden att sitta ned med en bok men som istället kan njuta av en berättelse på väg till jobbet eller medan man lagar mat så är det väl bara bra.

Frågan är väl bara hur man lyssnar. Om man använder ljudboken som ljudmatta medan man egentligen fokuserar på något annat och egentligen inte riktigt hör vad som händer räknas det möjligen inte som läsning. Kanske kunde man lika gärna lyssna på valsång istället. Men återigen - läsning är inte en tävling. Om det funkar för dig och du blir glad av det har jag inga invändningar.

Det finns däremot en sak ljudböcker inte gör: de låter dig inte alls öva på din förmåga att ta till dig skriven text. Att läsa bokstäver är som en egen muskel som kräver underhåll och träning för att hållas i form. Det bästa sättet att hålla sin läsförmåga i gott skick är förstås att läsa böcker man är intresserad av - då får man göra något kul och får träningen på köpet.

Särskilt när det gäller barn är mitt recept att ljudböcker är bra så länge de inte är de enda böckerna i barnets liv. Att lära sig läsa och koda av och öva upp hastigheten är färdigheter man verkligen behöver, att låta barnet "slippa" det leder inte till något gott.

Dessutom kan det vara svårt att avgöra hur väl ett barn tar till sig berättelsen i en ljudbok. Man får prova sig fram, helt enkelt.

Att de flesta stora ljudbokstjänster som finns på den fria marknaden betalar författarna närapå noll i ersättning - helt i stil med hur motsvarande musiktjänster beter sig mot musiker - är något var och en får ta ställning till på egen hand.

Bilden kommer från Freepik

Bokprat funkar (jag lovar)

Bokprat kan göras på säkert tusen olika sätt beroende på vem som håller i trådarna men i princip är grunden alltid densamma. Bokprataren väljer ut ett antal böcker som mer eller mindre grundligt presenteras för en publik som sedan har möjlighet att låna efteråt. Publiken är väldigt ofta barn.

För min egen del tror jag på fart, dynamik och kvantitet. Jag duschar mina åhörare med massor av böcker av olika sorter och i olika genrer så alla ska kunna hitta något att grabba tag i. Allas ögon ska falla på någonting man möjligen skulle kunna gilla.

Men HUR man bokpratar är totalt underordnat det faktum ATT man bokpratar. Att barn regelbundet får uppdaterade och relevanta boktips från någon som jobbar med böcker och som vet vad den pratar om.

Att bokprat funkar behöver man inte tvivla på. Vi på biblioteket märker direkt när det kommer in en klass som drillats genom åren. Inte nog med att de oftast förstår hur bokpraten fungerar och hur man kan dra nytta av dem, de har i regel mycket lättare att hitta böcker på egen hand i biblioteken och lånar överlag fler böcker.

De elever som är vana vid bibliotek och bokprat är dessutom ofta bättre på att tipsa varandra om guldkorn och godbitar. De visar kompisarna vad de själva läser och har lättare att förklara vad de själva letar efter. 

Ett enstaka bokprat nu och då som något slags mirakelkur fungerar knappast lika bra. Som med allt annat är det ett långdistanslopp att underhålla barns läslust. Kontinuitet är det som funkar. Att barnen lär sig hur det funkar, att de lär sig att känna sig bekväma omgivna av böcker, att de lär sig att man kan be personalen om hjälp.

I min hemstad Helsingfors - där man tyvärr inte kan valsa in på riktigt vilken bibliotek som helst och förvänta sig initierad service på svenska - är det dessutom extremt viktigt att de svenskspråkiga barnen åtminstone någon gång om året får hjälp av någon som kan öppna upp samlingen på deras modersmål.

I en perfekt värld skulle vi även ha tid och resurser att bokprata för barnens föräldrar och ge deras läsning en knuff i rätt riktning då och då. Vi jobbar vidare på saken.

Bilden är hämtad från Freepik

Ytterligare fem säkra boktips just nu

Igår gjorde en lista över fem utmärkta boktips som alla har egenskapen att de nästan alltid lånas när jag bokpratar om dem. En hop sköna böcker som man alltid kan luta sig emot då inget annat biter. 

Men så upptäckte jag att alla böckerna var skrivna av killar. Inget fel på det. Också killar kan skriva bra böcker. Man behöver inte alltid göra en så stor sak av allting.

Fast det finns så många väldigt bra böcker skrivna av tjejer. Det var en ren slump att ingen av dem var med på den andra listan men här kommer fem böcker till för att balansera upp lite.

Hur som helst vore det trist att göra exakt samma lista en gång till, så här kommer istället fem väldigt bra böcker av kvinnliga författare. En del av dem är redan säkra kort, en del är helt nya och har inte hunnit ta fart riktigt än. Men vänta bara!

Molnbullar av Baek Heena

En bilderboksklassiker om två kattbrorsor som vaknar tidigt en regnig morgon och hittar ett moln som fastnat på en trädgren. Alla mammor vet att man kan baka bröd av moln och när de färdiga bullarna kommer svävande ur ugnen kan vad som helst hända.

Molnbullar i bokkatalogen Finna.

Penny ritar en bästa kompis av Sara Shepard

När Penny börjar fyran visar det sig att hennes bästa vän dumpat henne och numer är bästis med klassens elakaste tjej. För att hantera besvikelsen - och alla de miljoner saker hon alltid oroar sig för - börjar Penny skriva och rita dagbok. Mycket humor men också med ett stort allvar i botten.

Penny ritar en bästa kompis i bokkatalogen Finna.

Tolv av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson

I tolv korta noveller får vi möta tolv olika tolvåringar. De går alla i samma klass men hur mycket vet man om de man träffar varje dag? Charlie, Melvin och kanske allra mest Selma har hemligheter de inte berättar för någon. Någon är rädd, någon är arg, någon bara väntar på att livet ska börja på riktigt. 

Tolv i bokkatalogen Finna.

Som en gnista av Elle McNicoll

Addie är autistisk och har det svårt med både kompisar och lärare i skolan. När klassen gör ett arbete om gamla tiders häxor inser Addie att häxorna förmodligen var annorlunda på samma sätt som hon själv är annorlunda. Hon bestämmer sig för att göra något för häxorna så de inte ska glömmas bort, men det är svårt att få någon att lyssna.

Som en gnista i bokkatalogen Finna.

Det värsta som kan hända är allt av Cina Friedner

Belle vet att katastrofen lurar runt hörnet: olyckor, sjukdomar, kärnvapenkrig. För att inte bli tagen på sängen när det värsta händer har hon blivit en prepper och samlar i hemlighet på sig saker man kommer att behöva i kris. Men när klassen ska på lägerskola får Belle panik. Hur kan man skydda sig från allt farligt när man inte är hemma? Och varför ska inte Saga - Belles bästa kompis och den enda hon kan prata med - alls följa med?

Det värsta som kan hända är allt i bokkatalogen Finna.

Image by freepik

Fem säkra boktips just nu

Höstens bokprat har sparkat igång för min del och det är otroligt kul att få träffa elever på nytt. Att få prata om bra böcker. Att få sätta lånekorten i användning. För läsinspiratören är hösten verksamhetens vår, det är nu saker i bästa fall börjar spira.

Nyckeln till ett lyckat bokprat är att ha en stor bredd på böckerna man har med. Man vet aldrig vad gruppen man just har framför sig längtar efter, man vet aldrig vad som kittlar just deras fantasi. Jag plockar med böcker av olika sorter, i olika genrer, med olika svårighetsgrad.

Ändå finns det alltid en liten grupp böcker som nästan alltid lånas när jag har dem med. De som har något som verkar få dem att stå ut lite extra och grabba tag i publiken. Här är min fem säkraste tips just nu.

Dödskallen av Jon Klassen

En perfekt skräckis för barn som inte blir rädda då en bok ser ut som en bilderbok. Berättelsen om flickan på rymmen och hennes vänskap med en ensam dödskalle - som en gång satt i huvudet på en människa - är spännande, rörande och komplex. Jag har skrivit mer om den här. 

Dödskallen i bokkatalogen Finna.

Vargflickan av Anh Do

Action med mycket bilder om Kim som av misstag blir lämnad ensam i skogen efter att hennes familj flytt undan någonting mitt i natten. Till all lycka slår hon följe med en flock vildhundar som lär henne hur man klarar sig på egen hand. Perfekt för den som vill testa att läsa en lite längre bok för första gången. Fyra delar finns översatta till svenska, resten är på väg.

Första delen av Vargflickan i bokkatalogen Finna.

Gamers av Andreas Palmaer

Lionels föräldrar vill att han ska bli fotbollsproffs men han spelar hellre fotbollsspel i datorn. I hemlighet, då hans föräldrar hatar dataspel. För att kunna ställa upp i en turnering i sitt favoritspel måste Lionel ljuga lite grann och snart växer sig lögnen allt större. Berättelse i tre delar, perfekt för den som gillar fotboll och spel på samma gång.

Första delen av Gamers i bokkatalogen Finna.

En förbjuden bok av David Levithan

Jag kan inte nog understryka hur nöjd jag är att min egen favoritbok också går hem också hos läsarna. Tre berättelser vävs in i varandra och leder fram till en överraskning på slutet. Läsande barn anar ofta tidigt att här finns en hemlighet på lut och de barn jag pratat med har varit mycket nöjda när de kommit fram till avslöjandet. Jag har skrivit mer om den här (och spoilar den fullständigt här).

En förbjuden bok i bokkatalogen Finna.

Pestblommor av Mats Strandberg

Trots att det här är en skräckis från ungdomshyllan har de här pestblommorna slagit rot på allvar hos läsarna, inte minst då man bokpratar om den för klass 4-6. En livsfarlig sjukdom man inte kan skydda sig mot, en elak släkting som vill huvudpersonen illa och ett stort hus fullt av hemligheter - vem kan motstå en sådan blandning? Jag har skrivit mer om den här. 

Pestblommor i bokkatalogen Finna.

Som bokpratare är det förstås alltid skönt att kunna luta sig mot de här böckerna och vara ganska säker på att om inget annat i min bokhög går hem så brukar någon av de här göra jobbet. Problemet är förstås när man haft ett par bokprat på kort tid - och eleverna har jublat över samma böcker - och samtliga exemplar plötsligt är utlånade. 

Det är ändå ett riktigt lyxproblem. Världen är full av bra böcker, de ska bara lyftas fram i rätt stund och till rätt elev, men den här listan är en bra start för det som letar.

(Just som jag skulle lägga ut den här texten inser jag att alla de här böckerna är skrivna är killar. Det betyder naturligtvis inte att män är bättre på att skriva eller att manliga författares böcker är mer populära nödvändigtvis. Jag lovar inom snar framtid en motsvarande lista med fem verkligt säkra kort skrivna av kvinnor.)

Image by freepik

Var inte en avstängare!

Om du som läser det här är en vuxen person som på något sätt kan påverka ett eller flera barns läsning så är det alldeles utmärkt. Hej! Det är just dig jag har ett meddelande till just nu. Kanske är du en förälder, kanske är du en pedagog, kanske är du en mormor eller farfar eller liknande.

Förhoppningsvis vet du att du är en läsande förebild på många olika sätt. Om du uppmuntrar till läsning i både ord och handling - hoppas verkligen att ingen glömmer bort hur viktigt det är med handling - så är det en utmärkt start. Bra jobbat!

Men du ska också veta att du är ett stort fartyg i barnens ocean. Också det du inte själv märker att du gör skapar stora svallvågor. Det du inte märker att du gör kan påverka lika mycket som det du säger.

I princip har du som läsande förebild ett förhållande till alla böcker i hela världen. Det finns saker du gillar såväl som saker du inte tilltalas av. Det är oftast något barnen omkring dig är väldigt bra på att läsa av. När du skapar svallvågor guppar de till av dem.

Självklart har alla människor personliga preferenser. Alla människor har rätt till sina personliga preferenser. Men det är verkligen inte säkert att de du har är desamma som barnen i din närhet har.

Varje gång du säger att du inte gillar skräckböcker, varje gång du säger att fantasy är obegripligt, varje gång du säger att poesi är fjantigt, varje gång du antyder att en bok med en viss typ av omslag inte passar för pojkar (eller flickor) så riskerar du att stänga en dörr.

Om barnen i fråga ser upp till dig eller har förtroende för dig så litar de förmodligen rätt mycket på ditt omdöme. De vill att du ska ha rätt. De vill leva upp till dina förväntningar. Och så kanske de lämnar en bok på hyllan som skulle ha varit perfekt för just dem. Då har du varit en avstängare istället för en förebild.

En bra övning för alla vuxna i den här situationen är att fundera lite över ens egen inställning till olika böcker och hur man uttrycker den. Hur pratar man om böcker? Hur kan man prata om sin egen smak utan att vara en avstängare för andras läsning? Hur kan man undvika att riva upp den typen av svallvågor som välter någon annans läsiver?

Vill man vara riktigt äventyrlig kan man till och med prova och läsa en bok ett barn rekommenderat trots att det är en typ av bok man inte brukar gilla och försöka se vad barnet ser i den? Det är aldrig för sent att börja gilla nya saker.

Image by freepik

En förbjuden bok med en stor överraskning

MEGASPOILER Jag brukar ju alltid varna för spoilers när jag skriver om böcker här. Ibland kan en spoiler avslöja en liten men viktig sak i handlingen, ibland kan de förstöra den stora överraskning hela boken bygger upp till.

Den här texten är definitivt den senare sorten. Om du vill läsa En förbjuden bok och inte har gjort det än föreslår jag att du stänger det här fönstret nu och läser boken. Allra särskilt om du är en ung läsare. Om du vill läsa om den här boken utan spoilers har jag redan skrivit om den här. 

Jag tycker egentligen inte om att förstöra överraskningar men tror i det här fallet att det kan vara viktigt att pedagoger och föräldrar som egentligen inte hinner läsa barnböcker förstår vad som är grejen här och hur smart den här boken är.

David Levithan är inte bara en produktiv författare - han jobbar också som redaktör och hjälper andra författare att förbättra sina böcker. Han kan alla tricks för att göra handlingen mer intressant och här väver han samman tre berättelser till en.

Den första berättelsen handlar om Donovan vars mamma vänder upp och ned på hans liv då hon vill förbjuda boken Donovans lärare mr Howe gett klassen i uppgift att läsa. Mamman läser en en enda mening i boken och tolkar den som att huvudpersonen är två pojkar som blir kära i varandra. Utan att säga det rakt ut misstänker hon att den öppet homosexuelle mr Howe försöker påverka barnen på något sätt.

Donovan och hans vänner bestämmer sig för att försvara sin bok och sin lärare. I ett försök att förstå boken bättre bestämmer de sig för att kontakta författaren G. R. Smart och se om han kan svara på deras frågor.

Den andra berättelsen är boken Donovan och hans kompisar inte får läsa. Där försöker de hemliga agenterna Rick och Oliver rädda världen från en mäktig skurk och kanske, kanske inte, blir de kära i varandra på slutet.

Den tredje berättelsen verkar underligt nog inte ha något med de två andra att göra. Roberto kommer ny till Gideons klass och när de två väljer varandra för ett bokprojekt blir de snabbt allt närmare vänner och snart nog blir de förälskade i varandra.

Det här är min favorit av de tre trådarna, som en Heartstopper för yngre barn. Romansen mellan de båda femteklassarna är så varm och lycklig och hjärtskärande uppriktig. Men ändå. Vad har den med de båda andra historierna att göra?

Är du säker på att du vill veta? Om du hellre läser boken först är det här din sista chans att sluta läsa och undvika att få överraskningen förstörd.

Knorren i berättelsen är att Gideon och Roberto är med i alla tre historierna. De går i skolan i mitten av 1990-talet men de tidsmarkörer som finns i texten är så fiffigt dolda att de inte blir uppenbara förrän på slutet. Gideon växer upp och blir lärare i Donovans klass medan Roberto blir författare som bland annat skriver barnböcker under pseudonymen G. R. Smart.

I det näst sista kapitlet får vi dessutom bevisat (även om boken redan berättat det för den som varit uppmärksam) att Roberto baserat sina båda barnagenter på sig själv och Gideon (Rick är Roberto, Oliver är Gideon). Donovans mamma fattade rätt men ändå fel: poängen med boken är att Rick och Oliver vill vara som allra andra och få göra samma saker som alla andra kan och får.

Varför berättar jag allt det här? Dels vill jag förstås att den här fantastiska boken ska nå så många läsare som möjligt men jag har också ett förslag på en bra uppgift för den som vill låta eleverna jobba med boken i klassen eller som del av ett läsprojekt.

Uppgiften ser enkel ut: eleverna får i uppgift att lista upp allt de får veta om Donovan, Gideon och Roberto. Hur ser de ut? Vad gillar de att äta? Vad gillar de att göra? Vad är de rädda eller oroliga för?

Uppgiftens syfte är förstås att få eleverna att inse att de fått veta en massa saker som de inte förstått från början. De kommer att behöva läsa om en del kapitel för att komplettera sina listor och dessutom måste de vässa sitt tänkande för att förstå vad i agentboken som Roberto hittat på och vad som verkligen berättar något om honom och Gideon.

Dessutom kommer läsarna att märka att vi faktiskt fått veta väldigt lite om Donovan, trots att han är berättare i sina kapitel. Den som pratar mest är inte alltid den man lär känna bäst.

Det hela kan gärna mynna ut i en diskussion i klassen där eleverna får jämföra sina listor och kanske göra en stor, gemensam lista. Förhoppningsvis kan vi efteråt ge Gideons lärare, miss June, rätt i det hon säger till klassen om vikten att läsa böcker flera gånger: 

Man kommer alltid att upptäcka något nytt, eller ändra uppfattning om karaktärerna man trodde att man kände så väl. Man lär sig mer om berättelsen och också om sig själv som läsare, och den plats man befinner sig på i livet.

Klicka på länken för att hitta En förbjuden bok i bokkatalogen Finna. Den svenska översättningen är utgiven av Lilla Piratförlaget som även äger upphovsrätten till omslaget ovan.

Läskampanjer: vill barn läsa eller inte?

En kollega tipsade mig om en ny stor läskampanj i Danmark där man stolt slår på trumman och konstaterar att lästvång är kasst. Om man tvingar barn att läsa så ger det ingenting. Ingen blir mer förtjust i att göra något som tvingas på en.

Jag kan köpa hela idén och jag köper absolut upplägget att man ska lyssna till barnen och höra deras syn på saken. Kanske kan man hitta nya sätt att närma sig läsning. Det verkar vara en genuint bra och intressant kampanj och ändå är det något som skaver i mig.

När jag fått fundera ett tag inser jag vad problemet är. Än en gång tar vi avstamp i att barn naturligt ogillar böcker och läsning och helst av allt skulle slippa.

Att det finns en stor och växande grupp barn som ogärna läser är ingenting att blunda för, det är ett reellt problem vi måste ta tag i för att hindra ökad segregation och utslagning i framtiden.

Men när jag träffar skolbarn i mitt jobb som läsinspiratör är de allra flesta elever entusiastiska. De har en positiv inställning till böcker och har ofta ett förhållande till läsning. De kan ofta berätta om sina favoritböcker och har en ganska klar uppfattning om vad de gillar. Min erfarenhet är att den som redan gillar något mycket lättare kan lockas att testa något annat också.

Min rädsla är att det ständiga mässandet om hur barn inte vill läsa lätt blir till ett mantra som även barnen tar till sig av. Risken är att de läsande barnen ser sig själva som avvikande och "fel" då ju "alla" säger att barn inte läser. Ord är inte oviktiga.

Jag tror på glädje. Jag tror på entusiasm. Jag tror på bokprat som sköljer bra tips över ungarna så de har lättare att välja sig något att läsa.

Kanske kunde vi få lite kampanjer som vänder sig till barn som redan läser? Som uppmuntrar dem, ger dem en morot och en liten guldmedalj? Om barnen som redan läser fortsätter att göra det ökar chansen att några barn till dras med i själva vinddraget och hamnar med en bok i händerna. 

Image by freepik

Läsförståelse kan vara svårt

Krumelurer på papper

Det är inte så ovanligt att man stöter på människor som tror att "läsning" och "läsförståelse" är samma sak och att de går hand i hand. Att man så fort man kan omvandla krumelurer på ett papper till ord också automatiskt förstår vad de där orden betyder. Så enkelt är det verkligen inte.

För att ta mig själv som exempel: jag var en stark läsare redan som liten men jag tolkade alltid texter väldigt bokstavligt. Sådant som inte stod klart och tydligt utskrivet i texten gick mig nästan alltid förbi.

I fjärde klass läste vi "Prinsen i Central Park" och diskuterade innehållet i små grupper. I boken fanns en metafor för att en person i bok använde droger och när min klasskompis sa det högt tappade jag hakan. Jag hade inte förstått någonting av det.

Att läsa mellan raderna och förstå det som bara antyds var inte ett verktyg jag hade förrän långt senare i livet. Jag kan fortfarande få rysningar på ryggen när jag plockar upp det författare berättar utan att berätta det, sådant vi är tänkta att klura ut på egen hand.

För att ta ett annat exempel: då jag för många år sedan jobbade som elevassistent på en skola i Helsingfors gjorde jag läsförståelseövningar till eleverna. Jag plockade ett stycke ur en bok - tillräckligt långt för att fylla en A4-sida - och skrev sedan fem frågor på baksidan; fem frågor man kunde hitta svaren på i texten.

När jag vikarierade en lektion i fjärde klass lät jag hela klassen jobba med de där uppgifterna och efter en stund kom en elev - en svag läsare - fram till mig och såg djupt olycklig ut. Eleven hade läst den första frågan och hade ingen aning om svaret och kände sig gissningsvis ganska misslyckad.

Jag läste frågan högt för eleven och började sedan läsa det stycke där jag visste att svaret fanns. Jag läste en mening och frågade om den gav svar på frågan. Eleven skakade på huvudet. Jag läste en mening till och frågade igen. Eleven skakade på huvudet. Jag läste en tredje mening och frågade än en gång. Nu sken eleven upp med hela ansiktet. Där fanns ju svaret.

Det jag lärde mig i den stunden var att eleven inte bara var en svag läsare men att ingen lyckats förklara för eleven hur läsförståelse går till. Att texten inte bara är en massa krumelurer att bokstavera sig igenom, men att texten kan berätta saker för oss. Att den kan svara på våra frågor. Resten av frågorna kunde eleven hitta svaret på själv. Nästa frågepapper gick lika bra.

Ibland glömmer vi vuxna bort att förklara saker. Vi glömmer bort att förklara hur man läser mellan raderna. Vi glömmer bort att förklara hur man kan hitta svar genom att läsa noggrant.

Alla färdigheter kommer inte automatiskt eller av sig själv. De kommer inte flygande genom luften och landar i våra huvuden. En del saker måste man jobba lite extra på innan de man behärskar dem. Också sådant man kan tro är självklart.

Att bygga grunden först

Låt mig måla upp en scen som inträffar oftare än man kanske skulle vilja tro: en förälder kommer till biblioteket med ett barn - inte sällan sisådär tio till tretton år gammalt - som inte vill läsa. Inte sällan har en lärare sagt till med sin strängaste röst att nu måste barnet börja läsa för att det ska bli ordning på språket. 

Föräldern vill nu hitta den bok som mirakulöst ska väcka läsivern. Barnet vill inte läsa någonting. Läsinspiratören står i mitten och inser att det här inte kommer att sluta väl. Ingendera kommer att gå ifrån biblioteket nöjd.

Att bli en läsande person och att utveckla ett förhållande till böcker är tyvärr ingenting man kan frammana genom att trycka på en knapp för att det plötsligt skulle behövas. Det är ett långsiktigt arbete som börjar redan när barnet är riktigt litet.

Det ideala är förstås att barn har tillgång till böcker från början. Hårda böcker man kan bita i, böcker som tål hårda tag. Långt innan man börjar läsa blir boken något man kan hantera, något man erövrar, något man lär sig hålla i och bläddra i. Något som kanske har fina bilder eller häftiga färger eller vad som helst som väcker ens intresse redan som liten.

När man blir lite äldre kan boken bli saken man samlas kring, barn och vuxna tillsammans. Man kan läsa, peka, fundera och prata tillsammans kring boken. Det tar tid, naturligtvis. Det måste också ofta ske på den vuxnas initiativ. Med vissa barn kan man få försöka många misslyckade gånger innan man hittar ett sätt att läsa tillsammans. Men att bygga grunder tar tid.

Böcker är på många sätt som tavlor på ett museum. De öppnar sig inte automatiskt för precis alla. Många behöver guidas in i böckernas värld för att lära sig uppskatta inte bara det som finns på sidorna men även att uppskatta boken som fysiskt föremål: att hålla och bläddra och bläddra tillbaka och låta fingrarna glida över uppslagen.

Återigen: det tar tid att bygga upp en relation mellan barn och böcker. Man kommer att få skapa plats och utrymme för att få till det. Man kommer att få välja bort andra saker till förmån för böcker. Man kanske hamnar att läsa samma bok högt för femtioelfte gången fast man inte vill.

Men det är också vansinnigt roligt och tillfredsställande när det bär frukt. När jag bokpratar för små barn ser jag direkt entusiasmen hos de elever med aptit för böcker. Viljan att kasta sig över den där boken jag just visade upp. Glädjen när de barn som kanske inte är lika läsande ändå dras med i entusiasmen och också vill bläddra och läsa och se hur det går i berättelsen. 

Att bygga grunden är ett jobb men det är väl värt det i slutändan. Och framför allt hjälper det om läsningen i något skede börjar kärva i högre ålder. Det är betydligt lättare att återuppväcka läsivern än att försöka skapa en läsiver som aldrig funnits.

Jag säger absolut inte att det är för sent att göra en 11-åring till läsare. Det går men det är mycket svårare och det finns många fler hinder att ta sig över. Framför allt är det nästan omöjligt om inte barnet självt VILL bli en läsare.

Jag tror verkligen att alla föräldrar gör så gott de kan men att låta barnen "slippa läsa" som något slags "belöning" är verkligen att sätta krokben för både sig själv och sitt barn. Böckerna ÄR belöningen. 

Om barnen blir vana läsare som ser böcker som en självklar del av livet och tillvaron så kommer de kanske inte att tacka dig - det är nog att hoppas på alldeles för mycket - men ni slipper kanske en del uppslitande gräl mellan hyllorna på biblioteket.

Måste det vara kul att läsa böcker?

En av mina käpphästar när jag ska inspirera barn att läsa är att man gör det för att det är kul. Kul som i motsats till nyttigt eller nödvändigt eller viktigt. Självklart är det viktigt att kunna läsa men lycka till med att väcka entusiasm hos 11-åringar genom att säga att det, liksom? 

Jag har alltid gått på spåret att man läser för sitt nöjes skull. Böcker ska vara nöje och inte tvång. Kakbuffé snarare än förnuftigt balanserad husmanskost.

Men på sistone har jag funderat på själva ordet "kul" och vad det signalerar. För dagens barn är kanske "kul" inte bara något som är roligt utan även något som är friktionsfritt, som inte kräver någon ansträngning eller insats. Att kolla på en skur korta klipp på TikTok är kul för det är enkelt medan det fodras en viss kraft att läsa en bok, oavsett hur bra den än är.

Den här intervjun på SVT med en svensk lärare pekar i samma riktning. Den ständiga uppkopplingen gör barnen rastlösa - oroliga för att missa det som händer någon annanstans - och i deras värld sätts likhetstecken mellan "kul" och snabba virtuella sockerchocker. 

Jag tycker fortfarande att det är kul att läsa. Ibland är det så kul att man skrattar rakt ut men man måste jobba sig fram till den punkten. Först måste man ta sig framåt, sedan kommer belöningen.

Nästan alla kan komma till läget då de njuter av en bok men det räcker inte med att "bara" vara läskunnig och kunna koda av bokstäver och bilda ord av dem. Man måste få en ganska bra nivå på sin läsning innan orden börjar sjunga och låta och leva och skapa bilder inne i läsarens huvud. Det kräver en hel del jobb att komma dit. 

Jag kommer att fortsätta prata om läsning som något roligt och njutbart när jag pratar med barn som besöker biblioteket men det är bra att känna till när ords betydelse börjar förskjutas en smula. Varför tittar ungarna misstänksamt på mig när jag säger att en bok är kul? Jo - ordet betyder inte detsamma för dem som för mig.

Jag går gärna ut i strid för ordet "kul". Saker kan vara kul på olika sätt. Men läraren ovan menar att man gärna kan sälja in läsande på ett annat sätt - ett sätt att koppla av och koppla ned. En övning i att vara i stunden. Läsning som mindfulness och som ett sätt att sänka pulsen.

Det låter som ett bra komplement. Läsa för att må bra lika mycket som att läsa för nöjes skull. Kanske lite mindre kakbuffé än jag skulle önskat mig men jag hittar nog på ett sätt att ösa strössel och serpentiner över mina böcker även fortsättningsvis.

Närvaro, närvaro, närvaro

I Sverige har det talats en hel del på sistone om vikten av bemannade skolbibliotek med kunnig personal och ett vettigt urval av böcker. Det är välkommet och verkligen på tiden. Läsningen kommer inte av sig självt, det krävs uppmuntran och åter uppmuntran. Inte minst nu då så många andra saker konkurrerar om barnens uppmärksamhet. 

Häromdagen tillbringade jag en hel arbetsdag på ett närbibliotek i Helsingfors där jag bokpratade för fem klasser i rad. Tjoff-tjoff-tjoff. Alla klasser fick boktips och läsidéer och ordentligt med tid för att själva undersöka hyllorna och låna med sig böcker.

Det lånades massor. Nästan hälften av alla böcker jag beställt in gick till låns, ytterligare böcker reserverades på ett antal lånekort och eleverna var entusiastiska. När jag pratade med en lärare efteråt fick jag veta att eleverna genast velat läsa böcker då de kom tillbaka till klassen.

Det är klart att man blir glad och stolt efter en sådan dag. Vad spelar det för roll om rösten går i bitar efter en intensiv dag när man kan ge en sådan läskick?

Problemet är bara att jag aldrig blir mer än en punktinsats. Jag kan komma full av energi och entusiasm och se till att bra böcker landar i rätt händer men jag finns inte där i de här barnens vardag. Nästa gång de kommer till sitt bibliotek är jag inte där.

Att få barn att läsa handlar väldigt långt om förtroende. Om jag framstår som en bra typ i deras ögon finns det en större chans att de tror mig när jag säger att den ena eller den andra boken är bra. Om de litar på mig är chansen större att de vågar ge sig hän och ta boken jag rekommenderar.

Det finns alltid barn som vågar ta det språnget med en gång. De som genast känner att jag är en kompis av något slag och som plockar på sig av de böcker jag har med mig. Men lika många barn skulle behöva mer tid på sig, mer tid att bygga en relation, mer tid innan de vågar lita på det jag säger. Och den tiden har jag sällan att ge.

Att det skulle finnas en person på varje skola som först och främst var engagerad i att inspirera eleverna att läsa skulle vara helt ovärderligt. Som kan påminna om att böcker är en stor upplevelse. Som kan sänka trösklar och öppna dörrar. Som kan tjata på eleverna utan att bli jobbig, som kanske kan få den mest ovilliga att kasta sig in i en bok.

Idag pratas det konstant om hur viktigt det är att barn läser medan vi ser väldigt få konkreta bevis på att någon skulle vara villig att satsa något för att få det att hända. Om vi fick bra skolbibliotekarier som kunde vara närvarande hela tiden skulle jag gärna fortsätta att vara en glad punktinsats närhelst någon vill ha mig.