tisdag 31 oktober 2023

Att bygga grunden först

"5 - PA Child Reading" by San José Public Library is licensed under CC BY-SA 2.0.

Låt mig måla upp en scen som inträffar oftare än man kanske skulle vilja tro: en förälder kommer till biblioteket med ett barn - inte sällan sisådär tio till tretton år gammalt - som inte vill läsa. Inte sällan har en lärare sagt till med sin strängaste röst att nu måste barnet börja läsa för att det ska bli ordning på språket. 

Föräldern vill nu hitta den bok som mirakulöst ska väcka läsivern. Barnet vill inte läsa någonting. Läsinspiratören står i mitten och inser att det här inte kommer att sluta väl. Ingendera kommer att gå ifrån biblioteket nöjd.

Att bli en läsande person och att utveckla ett förhållande till böcker är tyvärr ingenting man kan frammana genom att trycka på en knapp för att det plötsligt skulle behövas. Det är ett långsiktigt arbete som börjar redan när barnet är riktigt litet.

Det ideala är förstås att barn har tillgång till böcker från början. Hårda böcker man kan bita i, böcker som tål hårda tag. Långt innan man börjar läsa blir boken något man kan hantera, något man erövrar, något man lär sig hålla i och bläddra i. Något som kanske har fina bilder eller häftiga färger eller vad som helst som väcker ens intresse redan som liten.

När man blir lite äldre kan boken bli saken man samlas kring, barn och vuxna tillsammans. Man kan läsa, peka, fundera och prata tillsammans kring boken. Det tar tid, naturligtvis. Det måste också ofta ske på den vuxnas initiativ. Med vissa barn kan man få försöka många misslyckade gånger innan man hittar ett sätt att läsa tillsammans. Men att bygga grunder tar tid.

Böcker är på många sätt som tavlor på ett museum. De öppnar sig inte automatiskt för precis alla. Många behöver guidas in i böckernas värld för att lära sig uppskatta inte bara det som finns på sidorna men även att uppskatta boken som fysiskt föremål: att hålla och bläddra och bläddra tillbaka och låta fingrarna glida över uppslagen.

Återigen: det tar tid att bygga upp en relation mellan barn och böcker. Man kommer att få skapa plats och utrymme för att få till det. Man kommer att få välja bort andra saker till förmån för böcker. Man kanske hamnar att läsa samma bok högt för femtioelfte gången fast man inte vill.

Men det är också vansinnigt roligt och tillfredsställande när det bär frukt. När jag bokpratar för små barn ser jag direkt entusiasmen hos de elever med aptit för böcker. Viljan att kasta sig över den där boken jag just visade upp. Glädjen när de barn som kanske inte är lika läsande ändå dras med i entusiasmen och också vill bläddra och läsa och se hur det går i berättelsen. 

Att bygga grunden är ett jobb men det är väl värt det i slutändan. Och framför allt hjälper det om läsningen i något skede börjar kärva i högre ålder. Det är betydligt lättare att återuppväcka läsivern än att försöka skapa en läsiver som aldrig funnits.

Jag säger absolut inte att det är för sent att göra en 11-åring till läsare. Det går men det är mycket svårare och det finns många fler hinder att ta sig över. Framför allt är det nästan omöjligt om inte barnet självt VILL bli en läsare.

Jag tror verkligen att alla föräldrar gör så gott de kan men att låta barnen "slippa läsa" som något slags "belöning" är verkligen att sätta krokben för både sig själv och sitt barn. Böckerna ÄR belöningen. 

Om barnen blir vana läsare som ser böcker som en självklar del av livet och tillvaron så kommer de kanske inte att tacka dig - det är nog att hoppas på alldeles för mycket - men ni slipper kanske en del uppslitande gräl mellan hyllorna på biblioteket.

söndag 15 oktober 2023

Ordet läcker

Ordet läcker är en podd och ett program på Yle Vega där Christian Bertell och Nina Sederlöf varje vecka plockar ned ett ord i beståndsdelar för att leta betydelser och innebörder och infallsvinklar. Nyligen var ordet "läsa" och då frågade de om jag kunde tänka mig att prata om det.

Det kunde jag. Läsning är ju en mängd olika saker och väl värt en podd. 

Vill man lyssna och höra hur jag låter finns avsnittet här (landsbegränsat eftersom det innehåller musik).


torsdag 5 oktober 2023

Ett enda stort kärleksbrev till Boken

Ibland när jag läser en ny bok blir jag så förtjust att jag knappt kan tro mina ögon. Ibland blir jag så förtjust att det nästan är svårt att berätta för någon om den här fantastiska boken som just drabbat mig. Som om jag vore rädd att använda fel ord så ingen förstår vad jag menar. Det känns lite grann som att bli förälskad.

Jag blir ofta förtjust i böcker men förälskad? Inte så ofta. När jag läste Answers In The Pages av David Levithan i slutet av sommaren var det som om marken svajade till lite grann. Av många olika anledningar. Vilken alldeles enastående upplevelse.

I korthet handlar det om Donovan som av sin lärare fått i uppgift att läsa en äventyrsroman som klassen ska diskutera tillsammans. Han hinner inte långt innan hans mamma får syn på boken och drar slutsatser utifrån den enda mening hon brytt sig om att läsa.

Hon övertygar sig själv att bokens två huvudpersoner är två pojkar som blir kära i varandra på slutet och att läraren - den öppet homosexuelle Mr Howe - nu försöker påverka sina elever på ett sätt som hon då rakt inte kan acceptera. 

Hon bestämmer sig för att få boken förbjuden. Sådant kan föräldrar göra i amerikanska skolor och Answers In The Pages är tydligt skriven som en reaktion på att det förfarandet ökar lavinartat just nu.

Snart pratar hela staden om saken och allting ställs på ända. Mr Howe bestämmer sig för att försvara sitt val av läsning och klassen - inklusive Donovan - bestämmer sig för att försvara sin lärare. Men vad kan de som elever göra? En hel del, visar det sig.

Answers In The Pages är skriven som en reaktion men den är mycket mer än så. Inte minst är den ett enda stort kärleksbrev till Boken som konstform. Den berättar oupphörligen, gång på gång, för sina unga läsare varför man ska läsa. Och hur man kan läsa. Och hur man kan förhålla sig till det man läser. Och hur man kan läsa samma sak på olika sätt. Helt utan att det börjar dofta pekpinne om sidorna. 

Boken är befolkad av mer än en lärare som ges plats att berätta om läsning och vad det kan ge. Som förklarar varför klassen ska läsa. 

En av lärarna förklarar att när man läser en bok på nytt så upptäcker man nya saker som man inte såg första gången. Det hon säger - till läsaren - är att man ska läsa också den boken man just håller i handen på nytt eftersom den är till bredden full av sådana detaljer.

Vi får nämligen inte bara historien om Donovan och hans klass, vi får två berättelser till på samma gång. Dels får vi läsa delar av boken som Donovans mamma vill förbjuda. Dels får vi en helt annan historia som börjar i ett helt annat klassrum. Och på något sätt visar de sig alla spilla över i varandra och höra ihop. 

Jag tänker verkligen inte avslöja hur de hör ihop men när man läser boken en andra gång faller väldigt många bitar på plats. Precis som läraren i boken lovade att de skulle. Genialiskt.

Mr Howe får också påpeka för sin klass att en författare inte sitter på hela sanningen då det gäller en bok: Meaning comes from the combination of what the author puts in and what the reader takes out. Vad författaren än har skrivit är det upp till dig som läser att bestämma vad det betyder för dig. 

Utan att blinka vågar jag säga att det här är min favoritbok av allt jag läst i år. En fantastisk bok på många sätt. Jag har bara skrapat på ytan här och kommer att återkomma så snart jag slukat den svenska översättningen, En förbjuden bok, som är på väg till biblioteken i detta nu.

En bok som passar bra att läsa själv, en bok som gärna kan läsas högt i klassen, en bok som skapt för att diskuteras efteråt. Precis som eleverna i boken diskuterar sina böcker sinsemellan. 

En bok som visserligen pryder sin plats på regnbågshyllan men som inte enbart ska stå där. Frågorna i boken är universella och gäller alla i ett samhälle. Alla.

Rekommenderas allra främst för årskurs 4-6. En elev med stark engelska klarar säkert av att läsa originalet på egen hand om man bara får lite hjälp med en del ord. 

Klicka på länken för att hitta Answers In The Pages på bokkatalogen Finna. Boken är utgiven av Random House Children's Books, som äger upphovsrätten till omslaget som syns ovan.

tisdag 3 oktober 2023

Måste det vara kul att läsa böcker?

"laughing-smiley-face-clip-art-4T9zkeaTE" by totofffff is marked with Public Domain Mark 1.0.
En av mina käpphästar när jag ska inspirera barn att läsa är att man gör det för att det är kul. Kul som i motsats till nyttigt eller nödvändigt eller viktigt. Självklart är det viktigt att kunna läsa men lycka till med att väcka entusiasm hos 11-åringar genom att säga att det, liksom? 

Jag har alltid gått på spåret att man läser för sitt nöjes skull. Böcker ska vara nöje och inte tvång. Kakbuffé snarare än förnuftigt balanserad husmanskost.

Men på sistone har jag funderat på själva ordet "kul" och vad det signalerar. För dagens barn är kanske "kul" inte bara något som är roligt utan även något som är friktionsfritt, som inte kräver någon ansträngning eller insats. Att kolla på en skur korta klipp på TikTok är kul för det är enkelt medan det fodras en viss kraft att läsa en bok, oavsett hur bra den än är.

Den här intervjun på SVT med en svensk lärare pekar i samma riktning. Den ständiga uppkopplingen gör barnen rastlösa - oroliga för att missa det som händer någon annanstans - och i deras värld sätts likhetstecken mellan "kul" och snabba virtuella sockerchocker. 

Jag tycker fortfarande att det är kul att läsa. Ibland är det så kul att man skrattar rakt ut men man måste jobba sig fram till den punkten. Först måste man ta sig framåt, sedan kommer belöningen.

Nästan alla kan komma till läget då de njuter av en bok men det räcker inte med att "bara" vara läskunnig och kunna koda av bokstäver och bilda ord av dem. Man måste få en ganska bra nivå på sin läsning innan orden börjar sjunga och låta och leva och skapa bilder inne i läsarens huvud. Det kräver en hel del jobb att komma dit. 

Jag kommer att fortsätta prata om läsning som något roligt och njutbart när jag pratar med barn som besöker biblioteket men det är bra att känna till när ords betydelse börjar förskjutas en smula. Varför tittar ungarna misstänksamt på mig när jag säger att en bok är kul? Jo - ordet betyder inte detsamma för dem som för mig.

Jag går gärna ut i strid för ordet "kul". Saker kan vara kul på olika sätt. Men läraren ovan menar att man gärna kan sälja in läsande på ett annat sätt - ett sätt att koppla av och koppla ned. En övning i att vara i stunden. Läsning som mindfulness och som ett sätt att sänka pulsen.

Det låter som ett bra komplement. Läsa för att må bra lika mycket som att läsa för nöjes skull. Kanske lite mindre kakbuffé än jag skulle önskat mig men jag hittar nog på ett sätt att ösa strössel och serpentiner över mina böcker även fortsättningsvis.

söndag 1 oktober 2023

Närvaro, närvaro, närvaro

"Exclamation-mark" by RRZEicons is licensed under CC BY-SA 3.0.
I Sverige har det talats en hel del på sistone om vikten av bemannade skolbibliotek med kunnig personal och ett vettigt urval av böcker. Det är välkommet och verkligen på tiden. Läsningen kommer inte av sig självt, det krävs uppmuntran och åter uppmuntran. Inte minst nu då så många andra saker konkurrerar om barnens uppmärksamhet. 

Häromdagen tillbringade jag en hel arbetsdag på ett närbibliotek i Helsingfors där jag bokpratade för fem klasser i rad. Tjoff-tjoff-tjoff. Alla klasser fick boktips och läsidéer och ordentligt med tid för att själva undersöka hyllorna och låna med sig böcker.

Det lånades massor. Nästan hälften av alla böcker jag beställt in gick till låns, ytterligare böcker reserverades på ett antal lånekort och eleverna var entusiastiska. När jag pratade med en lärare efteråt fick jag veta att eleverna genast velat läsa böcker då de kom tillbaka till klassen.

Det är klart att man blir glad och stolt efter en sådan dag. Vad spelar det för roll om rösten går i bitar efter en intensiv dag när man kan ge en sådan läskick?

Problemet är bara att jag aldrig blir mer än en punktinsats. Jag kan komma full av energi och entusiasm och se till att bra böcker landar i rätt händer men jag finns inte där i de här barnens vardag. Nästa gång de kommer till sitt bibliotek är jag inte där.

Att få barn att läsa handlar väldigt långt om förtroende. Om jag framstår som en bra typ i deras ögon finns det en större chans att de tror mig när jag säger att den ena eller den andra boken är bra. Om de litar på mig är chansen större att de vågar ge sig hän och ta boken jag rekommenderar.

Det finns alltid barn som vågar ta det språnget med en gång. De som genast känner att jag är en kompis av något slag och som plockar på sig av de böcker jag har med mig. Men lika många barn skulle behöva mer tid på sig, mer tid att bygga en relation, mer tid innan de vågar lita på det jag säger. Och den tiden har jag sällan att ge.

Att det skulle finnas en person på varje skola som först och främst var engagerad i att inspirera eleverna att läsa skulle vara helt ovärderligt. Som kan påminna om att böcker är en stor upplevelse. Som kan sänka trösklar och öppna dörrar. Som kan tjata på eleverna utan att bli jobbig, som kanske kan få den mest ovilliga att kasta sig in i en bok.

Idag pratas det konstant om hur viktigt det är att barn läser medan vi ser väldigt få konkreta bevis på att någon skulle vara villig att satsa något för att få det att hända. Om vi fick bra skolbibliotekarier som kunde vara närvarande hela tiden skulle jag gärna fortsätta att vara en glad punktinsats närhelst någon vill ha mig.