Klara bland tvättbjörnar och skurkar

Fabian Göranson är en riktig mångsysslare med många saker på sitt visitkort: han är serieskapare, översättare och driver eget förlag. Inte minst har han klivit fram som en väldigt intressant kreatör av böcker för barn.

Han har gjort faktaböcker om svensk historia, han har förvandlat en rätt daterad gammal Pippi Långstrump-film till en lysande bilderbok och han har gjort den smått fantastiska bokserien Hokus Pokus om den nioåriga häxan Ida och hennes äventyr.

Nu får vi stifta bekantskap med Klara - en handlingskraftig hjältinna som lätt hamnar i klistret. Efter att än en gång råkat i slagsmål i skolan bestäms det att hon ska skickas iväg till en internatskola, driven av den mystiske och skrämmande doktor Nuragen.

Doktorn brinner för att radera bort alla fattiga från staden och han driver ett eget ungdomsförbund - de känslobefriade teknokraterna - där Klaras älskade storebror hittat sin plats i livet. Klara vägrar finna sig i sitt öde - på väg till den nya skolan rymmer hon, fast besluten att skapa sig ett nytt liv på stadens bakgator.

Hon har redan stött på ett gäng gatubarn utklädda till tvättbjörnar, vars tillvaro går ut på att hitta smask och knask - det vill säga saker att äta och saker som går att byta mot annat man behöver.

Klara vill bli en av dem men det är inte vem som helst som släpps in. Det gäller att imponera på gängets något lynniga ledare men man måste också ha is i magen när man springer på ett konkurrerande gäng gatubarn.

Det ska bli en trilogi om Klara till slut men det här är en verkligt färgsprakande start. Utan att röra till handlingen introduceras en mängd frågetecken och orosmoln på berättelsen himmel och jag längtar efter att få läsa vidare.

Den främsta målgruppen är helt klart de Hokus Pokus-fans som nu växt sig lite större och som vill ha mer att bita i. Fabian Göransons stil hänger tydligt med, medan intrigen är betydligt mer komplex och innehåller påtagligt mörkare ingredienser än tidigare.

När jag visade upp "Tvättbjörnarnas stad" i en klass nyligen flämtade en elev till och utbrast: "Jag BEHÖVER den där boken!" Jag kan bara instämma, det här bygget doftar succé och favorit lång väg.

Klicka på länkarna för att hitta Fabian Göransons böcker i bokkatalogen Finna: Klara - Tvättbjörnarnas stad, Hokus Pokus: Den lilla häxan, Pippi på rymmen, Forntiden. Galago förlag äger rätten till omslagsbilden ovan.

Kvalitet & kvantitet

Hög kvalitet är alltid eftersträvansvärt. Det är klart att jag hellre skriver om bra böcker än om något mediokert och massproducerat. När jag bokpratar lyfter jag självfallet upp sådant jag tycker är bra. Men när det gäller barn och läsning är faktiskt inte kvalitet allt som räknas.

I dessa tider då läskurvorna ofta pekar nedåt och så många saker utmanar om barnens uppmärksamhet kan man hävda att vad som helst som får ungarna att läsa är bra. Det kan kännas lite dumt att babbla om litterära kvaliteter och rynka på näsan åt det enkla som ändå går hem.

Dessutom har kvantitet ett värde i sig självt. Jag har redan tidigare berättat hur jag plöjde Tvillingdeckarna när jag var en tween. De var spännande och kul och krävde egentligen väldigt lite av mig som läsare - man kunde med lätthet trycka i sig nästan hur många som helst.

Att läsa många enkla böcker bygger också läsvana: när man plöjer sin femte bok i samma serie vet man redan - medvetet eller omedvetet - hur berättelserna är uppbyggda och när man kan vänta sig någon form av klimax.

Om du är, säg, tolv år gammal och har känslan av att du aldrig läst en bok till slut behöver du något hanterbart snarare än något objektivt högtstående. Du behöver en bok du kan ta dig igenom och som kan ge dig en påminnelse om att bokens belöning kommer i slutet - man måste orka hela vägen för att få den riktiga kicken av läsning. 

Sedan behöver man genast en bok till som man kan klara att ta sig igenom. Och en till. När vanan väl finns där, då kan man börja utmana sig själv med mer krävande titlar om det känns rätt.

Men att kunna säga att man läst tio böcker - oavsett hur tunna och enkla de är - ger väldigt mycket mer självförtroende som läsare än att aldrig någonsin ta sig igenom en hel bok.

Bilden kommer från Freepik

En helt vanlig killes liv som king

Det är inte alltid man förstår den boken man får i handen. Även om texten är lätt i tilltalet kanske man inte riktigt är öppen för vad just den boken vill vara och säga och åstadkomma. 

När jag först bekantade mig med "Mitt liv som king" av Annelis Johansson (med snygga bilder av Levente Peterffy) tänkte jag att det på sin höjd var en trevlig liten sak, väldigt rakt riktad mot en väldigt speciell typ av läsare: en kille, nånstans 9-13 år gammal, som gillar sport och dataspel men som kanske har svårt att hitta något att läsa.

Huvudpersonen är någon den tänkta läsaren lätt kan spegla sig i: en vanlig kille med några bra kompisar, några jobbiga i klassen och som glider fram rätt bekymmersfritt i tillvaron. En bra typ, men en som är svår att skapa ett äventyr omkring. Men är inte livet i sig ett äventyr?

Istället för en sammanhängande berättelse gör vi nedslag ett par gånger under ett år i grabbens liv. Han är nervös för en presentation inför klassen, han flyger lite för bra och högt med sin snowboard, han bygger ett snöslott fast han egentligen inte vill och han blir kär i samma tjej han alltid blir kär i på våren.

Det var först när jag läste den fristående fortsättningen "Mitt liv som star" som det helt föll på plats för mig vilken pärla vår huvudperson är. Jag läste om den första boken och blev förtjust.

Redan i den första boken dyker bänkkompisen upp. Han är en mjukis som tycker om att virka grytlappar och som blir lite retad för det. Trots att de egentligen inte är särskilt nära vänner står bokens jag upp för sin klasskompis och försvarar honom mot de andra.

I bok nummer två dyker bänkkompisen upp flera gånger, då ödet gång på gång knuffar dem samman. Utan att veta om det räddar de hela skolan från en eldsvåda och när deras mammor visar sig vara gamla kompisar får de tillbringa en ofrivillig myskväll tillsammans.

När bänkkompisen i sista kapitlet råkar ut för något förfärligt som gör att han inte längre känner sig som sig själv griper vår huvudperson in för att göra allting bättre åtminstone för stunden. Kanske är bänkkompisen hans bästa vän i klassen när allt kommer omkring.

En kritik jag såg andra framföra mot den första boken var att vår kille var en så grabbig grabb och att här inte rymdes något annat perspektiv än just det. Jag tänker att det inte skadar att även de allra vanligaste pojkarna får känna igen sig i en bok.

Dessutom är vår huvudperson måhända rätt grabbig men också känslig. Han läser av sin omgivning, hänger gärna med sin storasyster och är mån om att vara snäll och en bra vän. Det är liksom ett mål i sig för honom.

De här böckerna kan också fungera bra som högläsning i en fjärdeklass så länge läraren inte är rädd för en och annan svordom som trillar ur karaktärernas munnar.

Klicka på länkarna för att hitta Mitt liv som king och Mitt liv som star i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna av bokförlaget Opal som äger rätten till omslagen ovan.