Efter 50 sidor får man ge upp

Det finns ingen bok i världen som passar alla läsare i alla situationer. Ibland är man på fel humör, ibland har man en annan smak, ibland är man ute efter något helt annat. Människor är olika och gillar olika saker, det är precis som det ska vara.

Boken som alla rekommenderade eller som såg så snygg och lovande ut på hyllan kan visa sig vara helt fel för dig. Mördande tråkig eller lite för ointressant eller så håller den bara fel tempo för dig.

Då är det enda rätta att ge upp. Livet är för kort för att man ska tvinga sig igenom böcker man inte gillar. Slå igen, lämna tillbaka, ta en annan bok och hoppas att den passar dig bättre.

Du har inte skrivit kontrakt med boken du börjat läsa, du har inte på något sätt förbundit dig att läsa den till slut. Ge upp istället. Det gäller båda barn och vuxna som läser.

MEN! (Och här kommer ett riktigt stort och viktigt "men".)

Man får inte ge upp för snabbt. Det tar en stund för böcker att sätta upp spelplanen. Det kan dröja några kapitel innan man förstår riktigt vad som pågår. Det är inte en dålig sak. Tvärtom kan författaren med flit vilja hålla dig undrande och osäker en stund för att uppnå en effekt.

Jag har ganska många gånger stött på föräldrar vars barn bara läser en sida och sedan nobbar en bok. Efter en sida vet man ingenting. Det är som att strunta i en bok för att det är fel färg på omslaget.

Barn som tycker att det är jobbigt att läsa använder gärna den här taktiken. De låtsasläser en pytteliten bit och säger sedan att boken är tråkig och förväntar sig att sedan slippa. (Häpnadsväckande ofta har de helt rätt - taktiken fungerar och ingen tjatar på dem om läsning tills en ny bok skaffats fram.) Ska man komma över läströskeln kan det behövas lite tvång (vilket jag skrivit mer om här). 

Därför brukar jag säga till barn att det är okej att ge upp en bok men först efter en stund. Om man är femtio sidor in och inte bryr sig ett dugg om någon i berättelsen är det fritt fram att kasta in handduken. Gå vidare till något som intresserar dig mer.

Att tvinga sig igenom en bok man är ointresserad av gör garanterat mer skada än nytta för läslusten. Men femtio sidor klarar man av. Kanske är det femte eller sjätte kapitlet stället där saker börjar röra på sig?

Barnböcker är förstås i regel kortare än berättelser för vuxna. Är du en vuxen läsare räcker det inte med femtio sidor. Men om du betat av en tredjedel och inte gillar något av det du läst har du min tillåtelse - och min välsignelse - att dumpa och gå vidare med något annat. 

Bilden är från Freepik

Stormsommar - mord, luftskepp och lögner

Vi befinner oss i Queensbridge - världens modernaste stad - i en framtid där de rika tar sig fram i exklusiva luftskepp medan slaggen från dessa regnar ner över allt och alla som befinner sig under dem. Andrew ska få följa med sin far - landets främsta barnpsykolog - och tillbringa sommaren på den förmögna familjen Roys storslagna villa.

Storebror Josh Roy är ledare för Sotvingarna - ett av två gäng som delat upp Queensbridge mellan sig - och tar sin uppgift på stort allvar. Han är vacker och distanserad och Andrew skulle göra vad som helst för att komma honom nära. Verkligen vad som helst. Till och med det till synes omöjliga uppdrag han tilldelas som inträdesprov i gänget.

När lillasyster Penelope blir vittne till ett mord vänds allting på ända. Hon blir omöjlig, säger sig inte minnas någonting och vägrar samarbeta med polisen. Andrews pappa kallas in för att lirka sanningen ur henne. Mycket står på spel - inte minst familjen Roys ställning och, på sikt, inkomst.

Josh och Penelope är båda riktiga nepo babies: de ser sig som speciella, upphöjda och utvalda. De är manipulativa och ljuger instinktivt för att rädda sina skinn. När marken plötsligt svajar under dem är det ett högt fall som väntar.

Mot dem ställs lantisen Andrew, en oförstörd gosse utan pokeransikte, utan vare sig förmåga eller vilja att dölja sina känslor. Hans häftiga förälskelse i Josh gör honom modig men kanske också en smula grumlig i omdömet.

När ännu ett mord inträffar visar det sig att ingenting var som man trodde. Den här pusseldeckaren har visserligen talat sanning hela vägen, till skillnad från syskonen Roy, men den har kanske inte berättat hela sanningen. 

Siiri Enoranta är ett stort namn bland finska ungdomsförfattare. Kesämyrsky kom ut 2020 och nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomspris året därpå.

Den svenska översättningen av Mattias Huss är en njutning i sig. Språket bär med sig finskans känsla för precision medan ordvalen ofta känns överraskande och inspirerande. Att den svenska utgåvans omslag mer för tankarna till kärlekskranka tonårsvampyrer snarare än den bok man faktiskt håller i handen får ses som mer av ett olycksfall i arbetet.

Personligen älskar jag romansen mellan Andrew och Josh, men berättelsens verkliga huvudperson är den kalla och cyniska Penelope och den kris hon går igenom den här sommaren då precis allt har gått sönder. 

Innehåller en del mörka teman men passar utmärkt för exempelvis en lässtark tolvåring som vill ha något att bita i.

Klicka på länkarna för att hitta Stormsommar och Kesämyrsky i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslaget ovan ägs av Förlaget M.