Elle McNicoll har imponerat på mig tidigare. Hennes debut "Som en gnista" var en glad överraskning på många sätt, inte minst var det uppfriskande att ha en autistisk huvudperson som fick vara berättare i sin egen historia istället för att bli beskriven utifrån av någon annan.
Även Cora - tolv, snart tretton - är autistisk, vilket gör vardagen i skolan utmanande. Den enda vännen har flyttat bort, lärarna är oförstående, en del av klasskompisarna utnyttjande, livet är svårt att navigera.
Coras storebror jobbar på Pomegranate, ett nytt techföretag som med hjälp av AI skapar digitala kopior av människor. Deras mål är att ingen längre ska behöva sörja den som dör, istället ska de kunna umgås med ett högteknologiskt hologram av sin älskade och aldrig behöva skiljas. Cora - som hade en komplicerad relation med sin nu döda mor - fascineras av möjligheten.
På en tråkig fest träffar Cora chefens son Adrien och en lika oväntad som omedelbar vänskap uppstår. För första gången känner sig Cora sedd och uppmuntrad att vara sig själv istället för att anpassa sig efter omvärlden. Adrien - vars ADHD är en stor besvikelse för hans pappa - får Cora att våga nya saker och vilja utmana sig själv.
Det enda vännerna blir osams om är Pomegranate. Cora lockas av företagets löften och företagets karismatiska ledare, doktor Gold, visar henne stort intresse. De har aldrig intervjuat en autistisk person tidigare och den förtjusande doktorn kan inte nog understryka hur viktigt det skulle vara, medan Adrien varnar och säger att Pomegranate inte är vad det utger sig för att vara.
När katastrofen slår till och Cora plötsligt står ensam utan sin vän kan hon inte längre stå emot frestelsen. Doktor Gold ger henne ett erbjudande hon inte kan stå emot och Cora kastar sig rakt i armarna på det stora företaget.
Berättelsen utspelar sig i en framtid som är misstänkt lik vår tid. De stora skillnaderna är att flygtrafiken avstannat och att den digitala tekniken befinner sig på en nivå där vi inte riktigt är ännu. Elementet av science fiction är betydligt lättare att svälja när huvudpersonernas liv inte är särskilt olika våra egna.
Vår berättare Cora vill så gärna tro att Pomegranate jobbar för det goda och när vi som läsare genomskådar dem betydligt tidigare än hon gör blir läsningen en svettig upplevelse. Hjärtat slog hårt i brösten och under särskilt den andra halvan av berättelsen växer ett riktigt obehag fram.
Som vuxen läsare blir man inte så förvånad över att Pomegranate visar sig vara giriga fascister med en minst sagt osund syn på vad som gör en människa till just en människa. Inte heller att storföretagen inte är våra vänner, oavsett hur mycket de själva hävdar motsatsen.
Vad som däremot får mig att tappa hakan är att boken skrevs redan 2021, flera år före vår nuvarande AI-frenesi där alltfler företag alltmer högljutt försöker förmå oss att använda teknologiska redskap istället för att skapa eller tänka själva. Som att läsa en varning skickad till oss från gårdagen.
Slutet blir ändå lyckligt och - kan jag tycka - kanske lite väl lyckligt. Möjligen skulle boken ha kunnat måla med lite mörkare penslar och på så sätt fått fram sitt budskap ännu bättre, men det är bara en skönhetsfläck. I våra turbulenta tider har jag egentligen inga invändningar mot lyckliga slut.
En av mina varmaste rekommendationer på länge. 312 sidor som är lätta att plöja igenom och texten fastnar aldrig i teknobabbel eller onödigt svårt språk, ämnet till trots.
Den här utgåvan har en inledande fotnot om att man på svenska kan säga att en person har autism eller att en person är autistisk, och att olika personer föredrar olika begrepp. Elle McNicoll använder själv enbart uttrycket autistisk och låter sina huvudpersoner göra detsamma.
Klicka på länkarna för att hitta Visa vem du är samt Som en gnista och Keedie av Elle McNicoll i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslaget ovan ägs av Lilla Piratförlaget.
