Allvarligt talat: klimatångest och barnböcker

Barnboken är allt annat än en fegis och blir allt modigare med tiden. Att tackla stora och svåra frågor är något författare för barn gjort flitigt och frikostigt genom historien. 

Inte så konstigt - en berättelse är ett utmärkt redskap för att smaka på saker man själv oroar sig för eller som man själv upplever. Att få följa en påhittad vän som löser ett problem eller hittar sätt att hantera saker kan vara mycket inspirerande. 

I bästa fall kanske man själv lite lättare klarar av de tunga saker som kommer emot en i det egna livet. Det kan också skapa en större förståelse för att ens kompisar kan ha svårigheter man själv inte stött på eller egentligen förstår.

De senaste åren har det allt oftare dykt upp böcker där huvudpersonen har någon typ av klimatångest. En insikt om att världen kan kollapsa under människans påverkan, något som väger tungt på protagonistens axlar. Och jag tänker allt oftare på att det är ett riktigt svårt problem i en bok.

Barnböcker som handlar om problem letar sig oftast fram mot någon typ av lösning. Den mobbade hittar vänner och en bättre självkänsla. Den som genomlider en sorg hittar en väg att gå vidare och hantera sina känslor. Den som upplevs som annorlunda får i princip alltid en ny förståelse från sin omvärld innan boken är slut.

Men hur löser man klimatkrisen? Den kan man inte dikta bort. När boken är slut finns hotet kvar. Hur skriver man barnböcker om klimatångest utan att slutet bagatelliserar oron eller viftar bort hela saken?

Jag har inget svar på det. Jag tycker inte nödvändigtvis att de böcker jag läst på temat har löst problemet på ett dåligt sätt, men risken är ganska stor att den unga läsaren inte känner sig tillfredsställd efter den sista sidan.

Nyligen deltog jag i en väldigt bra workshop om framtidsarbete i en osäker värld (och vad biblioteket kan bidra med). En sak vi diskuterade oss fram till är att om vi som bibliotek inte kan lösa klimatkrisen kan vi åtminstone försöker bryta människors känsla av att det inte finns något att göra åt saken.

Klimatkrisen är på riktigt och barns rädslor för framtiden är ingenting att vifta bort. Dagens barnböcker på temat kan inte heller lösa krisen men kan kanske hjälpa till att koka ned en stor, diffus, ogreppbar känsla och peka på konkreta saker man ändå kan göra, även om de stora, lyckliga sluten saknas.

Huvudpersonerna kan inte döda draken men blir åtminstone lite bättre på att hantera vetskapen att den finns.

Bilden kommer från Freepik.

Allvarligt talat: lite mer respekt vore fint

I den här bloggen har jag nästan enbart varit positiv och peppig. Skrivit om de böcker jag tycker är bra. Försöka dela med mig av tips och tricks och idéer. I grunden är det en bra sak att försöka vara så konstruktiv som möjligt.

Ändå har jag tänkt att jag borde tillåta mig att skriva också om negativa saker. Böcker jag inte gillar och varför jag inte gillar dem. Teman jag inte gillar och varför jag inte gillar dem. Fenomen jag inte gillar och varför jag inte gillar dem.

För det mesta är jag positiv och peppig på riktigt men ibland stöter man på saker som får energin att sina och batterierna att krokna.

Från och med nu finns rubriken "Allvarligt talat" som kommer att signalera att jag nu tänker prata om någon aspekt av barnlitteraturen eller läsfrämjandet eller biblioteksvärlden jag är mindre förtjust i.

Först ut i raden är en riktigt tröttsam sak som dessutom ofta är svår att ta på, det är mer någonting man anar mellan raderna än något man får tydligt utskrivet i klartext. En känsla. Att barnböcker nog är kul och bra men alls inte lika fina som litteratur för vuxna.

Vi som jobbar med barns läsning möts nog av uppskattning - hur ska barnen annars lära sig läsa och vem skulle annars använda biblioteken i framtiden? - men inte med något större intresse. Det är ovanligt att vuxna människor intresserar sig för, eller läser, barnböcker. 

Det märks i mediebevakningen. När det skrivs om vuxenlitteratur närmar man sig ämnet med kunskap, kritiskt sinne, gärna med en analys i högsta hugg. När det handlar om det barn läser är det få som känner sig pressade att läsa på eller att sätta sig in i saker. Det är ju bara barnböcker.

Hur sällan recenseras barnböcker i dagstidningar? När Malin Stehn släppte Skräckslagen skrev hon på Instagram: "Att släppa en barnbok är [...] ofta som att kasta ut sitt alster i ett svart hål. Det blir tyst. [...] Den direkta responsen (som jag jag blivit bortskämd med som författare för vuxna) uteblir."

När det publiceras listor över mest lästa / mest utlånade författare har man oftast plockat bort barnböckerna först. Det är helt okej med skilda listor, men oftast låtsas artiklarna inte om att barnböcker lånas mer. Någon vuxenförfattare ropas ut som vinnare samtidigt som alla undrar varför barn inte läser.

När SVT:s litterära långkörare Babel gör en barnvariant pratar man påfallande lite om böckers innehåll, mer om hur nyttigt och kul det är att läsa. Anna Hellgren i Expressen var inte imponerad.

Överhuvudtaget verkar många - medvetet eller omedvetet - anse att barnböcker mer är en ständigt pågående läsövning än något med litterära kvaliteter eller verkshöjd.

Men om man inte bara vill gnälla, då? Om man vill vara lite positiv och peppig igen? Då säger jag att bollen ligger hos dem som inte tar barnböcker på allvar. Ta emot några bra boktips, läs ett par böcker för olika åldrar och i olika genrer, skaffa dig en ståndpunkt och en åsikt.

Vi diskuterar gärna barnlitteratur när som helst och med vem som helst. På fullaste allvar.

Bilden kommer från Freepik.