Pojken, radion och kriget

Mitt i frukosten säger radion att det är krig. Pojken som lyssnar blir bestört och tappar såväl aptiten som lusten att göra någonting alls. Att gå till skolan känns omöjligt, trots att det skulle vara bild - pojkens favoritämne - just idag.

Hur kan man måla ugglor när världen brinner? 

Det hjälper inte det minsta att mamma säger att kriget inte är här utan någon annanstans. Pojken stannar hemma med sina stora tankar.

Samtidigt gråter brevbäraren. Hans brev rymmer från honom och försvinner och han vet inte hur han ska få tag i dem på nytt.

Konstnärinnan har födelsedag men hinner inte bry sig om sin tårta. Allt penseln rör vid blir fult och hon har svårt att minnas varför hon ens målar. 

Konstnärinnans hund är egentligen för gammal för att leva men har en uppgift kvar: att föra pojken, brevbäraren och konstnärinnan tillsammans. Kanske kan de trösta varandra? Kanske kan de hjälpa varandra att se en mening, varför man ska måla även då världen brinner?

Berättelsen om pojken, radion och kriget är en berättelse på vers om att hitta en mening med tillvaron, om hur konsten alltid vinner över kriget, åtminstone i längden. 

Att berättelsen kommer till oss i diktform skänker en lätthet och närmast sagolik känsla till ett svårt ämne. Tröstande och uppmuntrande för alla oss som ser på världen runt omkring oss med allt större missmod.

Boken publicerades bara två veckor innan författaren - dramatikern Stina Oscarson - avled till följd av många års sjukdom. Att känna till mer om hennes bakgrund ger en extra tyngd åt texten men är inte nödvändig för att uppskatta boken.

Själv kan jag inte låta bli att fundera på om hon skrivit in sig i texten som bokens hund, medveten om att stunden på jorden närmar sig sitt slut men ändå besluten att ännu försöka åstadkomma något.

Illustrationerna av Madeleine Pyk understryker det surrealistiska i texten och fungerar fint tillsammans med orden. Men blir något en bilderbok bara för att där finns mycket illustrationer?

Förlaget presenterar underligt nog det här som en bok för små barn (3-6 år), för den vanliga barnbokspubliken. Det förstår jag ingenting av. För mig är det här en utmärkt bok för skolbarn som grubblar över världen och som skulle vilja ha svar på frågor där inget svar finns att få. Inte minst kunde den fungera som högläsning i en klass där man har tid att fundera tillsammans efteråt.

Pojken i boken är elva och min åldersrekommendation skulle nog vara 6-12 ungefär. 

Klicka på länken för att hitta Berättelsen om pojken, radion och kriget i bokkatalogen Finna. Rabén och Sjögren äger rättigheterna till omslaget ovan.

Neo Andersson och den otroliga familjen Amarant

Precis som Tommy och Annika går och längtar efter att någon med barn ska flytta in i Villa Villerkulla så önskar sig Neo Andersson i 2B att det ska flytta in roliga grannar i kvarterets kråkslott. Aldrig kunde han ana att han skulle bli bönhörd så snabbt. Eller så frikostigt, för den delen.

Familjen Amarant är inte som några andra grannar. De har en tam krokodil och en hel stab tjänstefolk med olika uppgifter, men mest av allt lever de i sin egen lilla värld. Som om de levde i en annan tid än vi andra. 

Neo och storebror Poppel Amarant beskådar varandra med både nyfikenhet och avundsjuka. Båda tycker att den andra verkar ha allt man kan önska sig. Båda skulle så gärna vilja prata med varandra.  

En dag tar Poppel mod till sig och bjuder in Neo Andersson på tesalong. Neo har ingen aning om vad det är eller hur han ska klä sig eller vad som förväntas av honom, men han bara måste gå dit. Och sedan blir ingenting sig likt igen.

Medan Neo är som moderna barn är mest är Poppel mycket allvarlig och känslig. På många sätt är han som en förlängning av pappa Aster - ett slags aristokratisk Muminpappa som längtar efter flydda tider och som önskar att familjen kunde umgås med fler människor som var som de själva.

Familjen Amarant är inte bara annorlunda till sättet. I bokens sagolika bilder (av Johanna Magoria) visar de sig vara något slags fauner med drag av olika djur; Poppel har ett par söta horn och riktiga Bambiöron, men det är inget texten kommenterar alls. Neo verkar inte ens märka det.

Även om osäkerheten ligger kvar mellan de båda blir Neo och Poppel direkt bästa vänner på det mest öronbedövande sätt. Storslaget vänskapsförälskade och vi läsare får följa med i korta, snärtiga kapitel.

Om man inte redan blir förtjust i Neo och Poppel så kommer man bli det i Elin Ruuths språk. Meningarna är vackra och poetiska. När Neo Andersson råkar slå en kullerbytta över något av de underliga ord Amaranterna använder sig av så gör det aldrig något. Allting förklaras eller virvlas förbi och så fortsätter äventyret vidare. Ett äventyr som redan doftar lite klassiker.

Familjen Amarant flyttar in får sin fortsättning i Sommaren med familjen Amarant, och en tredje, sista del är utlovad. Själv hoppas jag att det aldrig ska ta slut.

Klicka på länkarna för att hitta Familjen Amarant flyttar in och Sommaren med familjen Amarant i bokkatalogen Finna. Bonnier Carlsen äger rätten till omslagen ovan.