Fasliga fiskar med onda avsikter

Har du också tänkt på att det är något skumt med just fiskar? Varför tillbringar de i princip all sin tid under ytan? Spionerar de kanske på oss i våra egna hem? Planerar de möjligen att ta över hela jorden med hjälp av livsfarliga vapen? I så fall är det här verkligen boken för dig.

Det börjar som en gamla tiders lärobok om djur i största allmänhet. Sakligt, torrt, lite tråkigt. Men när vi efter några sidor kommer in på just fiskar händer det något med vår tidigare så sakliga berättare.

Fiskar kan man nämligen inte lita på. De följer inga regler och gör precis som de vill. De är falska och bedrägliga och vi får en mängd bevis framlagda för precis hur ruttna de här djuren är.

Ibland har de gälar, ibland inte. Ibland lägger de ägg, ibland inte. Ibland äter de upp stackars snälla krabbor som bara ville ha lite trevligt på havsbotten.

Tonen blir snabbt allt mer hysterisk och uppskruvad och alarmistisk. Inte minst fiskarnas ondska mot krabbor dyker upp igen och igen. Att krabbor är otroligt vänliga och snälla djur - till skillnad från de onda fiskarna - är inget vi behöver tvivla på. Vem är det egentligen som talar till oss?

Lita aldrig på en fisk (Don't Trust Fish i original) av Neil Sharpson med fantastiska bilder av Dan Santat är en otroligt underhållande liten bilderbok där det vanliga och förväntade får ge vika då det totala kaoset plötsligt bubblar fram. 

Jämför exempelvis Per Gustavssons färska Jag tror det är ett monster under sängen! där verkligheten liksom upphör för en stund och ersätts med total galenskap.

Klicka på länkarna för att hitta Lita aldrig på en fisk och originalversionen Don't Trust Fish i bokkatalogen Finna. Rätten till det svenska omslaget ovan ägs av Lilla Piratförlaget, originalet av Andersen Press.

Skräckslagen och inte särskilt saknad

SPOILER När sjuorna kommer tillbaka efter jullovet saknas Calle. Det reagerar ingen desto mer på. Han har säkert försovit sig eller så är han sjuk. Dessutom är det ingen som egentligen saknar honom direkt.

Sedan Calle började i klassen på hösten har han varit allt annat än en uppskattad kompis. Rik och otrevlig. Stor i munnen och alltid snabb att göra sig lustig på någon annans bekostnad. 

Det är först när Calles oroliga pappa dyker upp och frågar om någon sett hans son som klassen börjar ana oråd. Calle gick hemifrån på morgonen och försvann någonstans på vägen. Var kan han ha tagit vägen?

Vi som läser vet att någon lockat till sig Calle och rövat bort honom. Snart nog befinner han sig bunden och inlåst i någons källare. Vem är det som håller honom fången och vad tänker denna någon göra med honom? Snart nog börjar hans tankar irra vilt i alla riktningar. Håller han på att bli galen?

Malin Stehn har gjort en riktig resa som författare: efter ett antal starka barnböcker bytte hon spår och blev hyllad för sin spänningsromaner för vuxna. Det här är hennes första bok för en yngre publik på flera år och den var värd att vänta på.

Här finns uppenbarligen ett mysterium som måste lösas - vem är Calles kidnappare och ska någon hitta honom innan det är för sent? - men mycket omsorg har också lagts vid att synliggöra de krångliga relationerna i klassen.

Helt klart är inte ens Calle särskilt förtjust i den person han blivit sedan familjens flytt men hade han någonsin en chans att vara någon annan? 

Valter - den enda som lyckats få syn på något av den Calle egentligen är bakom den tuffa ytan - bestämmer sig för att leta detektiv och får efter några tafatta försök upp ett spår. Men han kan inte lösa gåtan helt på egen hand. Frågan är hur många som är redo att engagera sig för att hjälpa en klasskompis de egentligen inte saknar.

Klicka på länken för att hitta Skräckslagen i bokkatalogen Finna. Boken är utgiven av Bokförlaget Opal som äger rätten till omslaget ovan.

AI är inte läsningens vän

Många pannor läggs i djupa veck angående barn och läsning. Barn läser mindre nu än tidigare. De verkar sakna uthållighet och fokus. Vad kan det bero på?

Jag vet att jag är på väg att sparka in en väldigt vidöppen dörr men vi lever verkligen inte i en tid där varken uthållighet eller fokus premieras. Barnen förväntas hitta sin läsglädje och sitt tålamod omgivna av en mängd vuxna som saknar allt detta.

Vuxna som inte längre orkar skriva ett e-mail utan låter en app göra jobbet. Vuxna som inte längre orkar skapa en egen lista över saker utan delegerar det till ett dataprogram. Vuxna som inte längre orkar läsa ett dokument eller en sida på Wikipedia utan istället nöjer sig med ett kort sammandrag skapat av AI.

Jag är typen som alltid tyckt om att skriva och läsa saker för egen maskin. AI kan säkert vara ett bra hjälpmedel för den som tycker det är svårt att skapa på egen hand.

Grundidén är ändå problematisk. Allt som är jobbigt eller krävande eller ansträngande ska man slippa göra. Tillvaron ska vara så befriad som möjligt från allt detta aktiva görande som kan vara svårt eller trist. 

Men läsning är i högsta grad ett aktivt görande. Bokstäver ska kodas av och fogas till ord, dessutom ska orden tolkas och förstås. Ibland kanske betydelsen finns mellan raderna istället för tydligt utskriven. I bästa fall väcker texten känslor och tankar hos läsaren och det är en personlig process som pågår inne i det egna huvudet. Det tänkandet kan ingen annan göra åt dig.

Jag har sett att en del människor har åsikten att man kan läsa sammanfattningar också av böcker, så man får veta vad som händer mellan pärmarna utan att lägga en stor mängd tid på att läsa verket i sin helhet. Låt mig säga att de personerna inte har förstått någonting alls av vad läsande är.

Vad som händer i en bok är inte i närheten av lika viktigt som själva läsprocessen i sig. Vad händer i dig när du läser? Vad känner du på vägen fram till berättelsens klimax? I bästa fall hänger känslorna och tankarna kvar även om du glömmer hur boken slutade. Läsning är i högsta grad en kreativ handling.

Att läsa en bok på ett sådant sätt att känslor vaknar i kroppen kräver ett visst mått av ansträngning. Det tar tid. Ibland kräver det att man fortsätter även om det tillfälligtvis tar emot en smula.

Vårt sätt att använda AI i samhället går helt enkelt på tvärs mot allt som läsningen är och står för. Nu när de smarta programmen finns precis överallt, inbyggda i alla våra skärmar och manicker, får vi kanske ta oss en funderare på vilka signaler de skickar till de barn vi absolut vill få att läsa mer. Vilka signaler skickar vi själva?

Bilden kommer från Freepik och är inte AI-genererad.

Modiga barn läser vad de vill

Yngre barn är lätta att få med på noterna. Har man en kul bok som man kan presentera med entusiasm och energi så brukar de låta sig övertygas ganska lätt. Det finns inte så många saker som får dem att tveka inför böcker.

Men i något skede smyger sig grupptrycket - hela flockens kollektiva förväntningar - in i barnens medvetande. För det mesta kan det anas i klass tre, hos fjärdeklassare är det oftast redan fullt utvecklat.

Som bokpratare märker jag det främst genom att vissa ord eller ämnen skapar svallvågor i klassen. Någon fnissar till, någon gör något litet ljud, någon tongivande reagerar med en liten rörelse.

Det kan vara väldigt enkla koncept det reageras på. Kärlek kan orsaka fniss. Om en bok är "för tjejig" kanske någon kille känner behov att markera mot den. Om något är "för barnsligt" kanske någon mer brådmogen måste signalera det till de andra.

I högre klasser kan markerandet bli både mer tydligt och mer subtilt på samma gång. Och när det är dags att komma fram och kolla in böckerna jag bokpratat om är det lätt att se om det är några böcker som eleverna undviker.

Under puberteten är det så viktigt att höra till gruppen och att göra rätt. Att då stövla fram och låna "fel" bok inför klassen är verkligen inget bra drag. Då kanske det man egentligen vill läsa får stå kvar orört hellre än att man riskerar andras oönskade uppmärksamhet.

Som förälder kan man underlätta för sina barn genom att gå till biblioteket också på fritiden. Låt barnen välja böcker då kompisarnas kritiska blickar inte finns i rummet. Då är det lättare att plocka boken man faktiskt vill ha, även om man är osäker på hur den skulle landa i gruppen.

Som bokpratare och biblioteksmänniska kan jag underlätta för eleverna genom att ställa fram böckerna jag pratat om och se till att de är lätta att hitta på hyllan även för de barn som kommer tillbaka utanför skoltid.

Som vuxen kan man underlätta genom att visa ett intresse för böckerna och reagera uppmuntrande på vilken bok barnet än fastnar för. Visa att det finns andra åsikter än klasskompisarnas. Det någon fnissat åt kan de vuxna istället ge positiva signaler inför.

Dessutom kan man som vuxen tänka på vad man säger så man inte i misstag stänger dörrar för vad barnen tycker att de kan läsa eller inte (det har jag skrivit mer om här). 

Sedan finns alltid en liten klick modiga och egensinniga barn som verkar blinda och döva för gruppens åsikter. Som - trots att några kompisar fnissat åt den någon minut tidigare - går rakt fram och plockar boken de vill läsa. Den som verkar bra och intresserar dem.

Jag önskar att alla barn skulle känna sig så modiga att de kan läsa just de böcker de själva vill läsa.

Bilden är från Freepik. 

Hand i hand - den första kärleken blir tydligare

SPOILER Jag längtade efter Kollokillen av Johan Ehn så fort jag fick veta att den var på väg. Den reserverade Robin skickas iväg på sommarläger där han träffar den charmiga och utåtriktade Ludvig som är allas kompis. Robin lockas ut ur sitt skal, blir förälskad och vågar slutligen berätta hur han känner.

Då får Ludvig kalla fötter och drar sig tillbaka, men efter några förfärliga dagar med krossat hjärta får boken ändå ett lyckligt slut. Ett lyckligt slut som kanske kom lite väl plötsligt för min smak.

Trots att jag gillade Kollokillen kunde jag inte skaka av mig känslan av att Ludvig kom undan lite för lätt på slutet. Kunde Robin faktiskt lita på honom? Skulle han vara någon man kunde hålla fast i när det blåser snålt?

Kastade mig därför glatt över fortsättningen Hand i hand och blev både lugnad och nöjd. 

Nu är det istället Robins tur att fega ur. Trots att han och Ludvig bestämt sig för att vara ihop helt öppet visar det sig vara en ganska stor sak att göra första dagen i sin nya högstadieskola. De båda nöjer sig med att ge varandra hemliga signaler i korridorerna i väntan på att modet ska rinna till.

Jag oroade mig lite för att kulmen på boken skulle vara att Ludvigs tålamod slutligen tryter och att Robin ska tvingas göra något han inte är redo för. Istället är det något helt annat som driver berättelsen framåt.

Robin har alltid vetat att har en halvsyster som bor med deras gemensamma pappa, som aldrig funnits i Robins liv. Nu visar sig systern vara en gamer precis som han själv, och han tar chansen att börja chatta med henne. Snart blir de goda vänner men Robin vågar inte berätta vem han egentligen är.

När systern föreslår att de ska träffas på ett spelläger i en annan stad ställs allt på sin spets. Trots att Ludvig följer med som stöd kunde Robin aldrig varit förberedd på den storm som väntar.

Till min stora lättnad visar sig Ludvig faktiskt vara ett riktigt kap. Han är rolig och snäll, förstående, uppmuntrande och mycket beskyddande mot sin pojkvän. Han framstår bitvis nästan mer som en dröm än en riktig människa men det köper jag utan problem - det är ju genom Robins förälskade ögon vi ser honom.

Hand i hand gör förälskelsen från den första boken tydligare och är på många sätt en lättare bok att bokprata om. Från och med nu är det Hand i hand jag säljer in till skolklasser med tillägget att man även ska läsa Kollokillen om man vill veta mer om hur Robin och Ludvig först träffades. 

Kollokillen kommer mycket mer till sin rätt när man läser den som en smaskig prequel och vågar lita på Ludvig även när boken är slut.

Hitta Kollokillen och Hand i hand i bokkatalogen Finna genom att klicka på länkarna. Böckerna är utgivna av Lilla Piratförlaget som äger rätten till omslagen ovan.