Närvaro, närvaro, närvaro

I Sverige har det talats en hel del på sistone om vikten av bemannade skolbibliotek med kunnig personal och ett vettigt urval av böcker. Det är välkommet och verkligen på tiden. Läsningen kommer inte av sig självt, det krävs uppmuntran och åter uppmuntran. Inte minst nu då så många andra saker konkurrerar om barnens uppmärksamhet. 

Häromdagen tillbringade jag en hel arbetsdag på ett närbibliotek i Helsingfors där jag bokpratade för fem klasser i rad. Tjoff-tjoff-tjoff. Alla klasser fick boktips och läsidéer och ordentligt med tid för att själva undersöka hyllorna och låna med sig böcker.

Det lånades massor. Nästan hälften av alla böcker jag beställt in gick till låns, ytterligare böcker reserverades på ett antal lånekort och eleverna var entusiastiska. När jag pratade med en lärare efteråt fick jag veta att eleverna genast velat läsa böcker då de kom tillbaka till klassen.

Det är klart att man blir glad och stolt efter en sådan dag. Vad spelar det för roll om rösten går i bitar efter en intensiv dag när man kan ge en sådan läskick?

Problemet är bara att jag aldrig blir mer än en punktinsats. Jag kan komma full av energi och entusiasm och se till att bra böcker landar i rätt händer men jag finns inte där i de här barnens vardag. Nästa gång de kommer till sitt bibliotek är jag inte där.

Att få barn att läsa handlar väldigt långt om förtroende. Om jag framstår som en bra typ i deras ögon finns det en större chans att de tror mig när jag säger att den ena eller den andra boken är bra. Om de litar på mig är chansen större att de vågar ge sig hän och ta boken jag rekommenderar.

Det finns alltid barn som vågar ta det språnget med en gång. De som genast känner att jag är en kompis av något slag och som plockar på sig av de böcker jag har med mig. Men lika många barn skulle behöva mer tid på sig, mer tid att bygga en relation, mer tid innan de vågar lita på det jag säger. Och den tiden har jag sällan att ge.

Att det skulle finnas en person på varje skola som först och främst var engagerad i att inspirera eleverna att läsa skulle vara helt ovärderligt. Som kan påminna om att böcker är en stor upplevelse. Som kan sänka trösklar och öppna dörrar. Som kan tjata på eleverna utan att bli jobbig, som kanske kan få den mest ovilliga att kasta sig in i en bok.

Idag pratas det konstant om hur viktigt det är att barn läser medan vi ser väldigt få konkreta bevis på att någon skulle vara villig att satsa något för att få det att hända. Om vi fick bra skolbibliotekarier som kunde vara närvarande hela tiden skulle jag gärna fortsätta att vara en glad punktinsats närhelst någon vill ha mig.