Döda föräldrar

För några år sedan när var jag på väg till en sjätteklass för att bokprata kontaktade läraren mig på förhand. De hade en känslig situation i klassen och läraren bad mig undvika böcker där föräldrar dör. Självklart, sa jag. Det var ju bara att välja något annat.

Det var verkligen inte så bara. Att föräldrar dör är nämligen rena vardagsmaten i barnböcker, inte minst i böcker som vänder sig till mellanåldern. Jag hade bara inte insett riktigt hur ofta det faktiskt förekommer förrän jag blev ombedd att välja bort det.

Rent berättartekniskt är det inte så underligt. Om man vill skicka ut barn på äventyr i vida världen förstår ju vem som helst att föräldrar är ett hinder på vägen. Försvinnande få mammor och pappor skulle glatt låta sina kläppar ge sig ut på halsbrytande eskapader och livsfarliga uppdrag på egen hand medan de själva stannade hemma på soffan och åt chips.

Men är det verkligen det enda sättet att låta barn uppleva stora saker? Det må vara lätt att låta föräldrarna vara döda men få författare bryr sig sedan om att förhålla sig till följderna av att förlora en förälder. Barnen i äventyrsboken får oftast braka fram genom tillvaron tämligen oberörda och opåverkade av omständigheterna.

Döda föräldrar har blivit något av en standardlösning och ganska ofta skulle man önskat att någon redaktör skulle be författaren tänka ut något annat i stället. Kunde föräldern få vara försvunnen eller förtrollad eller ligga i koma eller av någon anledning vara med på noterna så äventyret kan få börja?

Så kunde vi spara dödsfallen i familjen till lite mer ovanliga tillfällen istället?

Image by brgfx on Freepik