En måste dö, en måste leva

SPOILER Moa och My har alltid varit och skulle alltid vara bästa vänner. Men My blir sjuk och när cancern går från svår till obotlig närmar sig det oundvikliga slutet. My ska dö medan Moa ska leva vidare. Vännerna har alltid gjort allting tillsammans men det här måste de göra på egen hand.

I de båda böckerna Den som måste döden dö och Den som måste livet leva av Linda Wahlund får vi följa med på riktigt nära håll såväl före som efter att det värsta som kan hända händer.

Den första boken berättas från Mys perspektiv. Ibland är det hon som talar direkt till oss, ibland är det en berättarröst. Hon har redan varit sjuk så väldigt länge och nu vet hon att klockan tickar och att tiden snart tar slut. Men hur ska hon kunna släppa taget?

Hon är rädd för vad som ska hända men vågar inte prata med sin familj om det. De är redan så ledsna och My är trött på att vara anledningen till att alla är ledsna. Hon måste vara stark för deras skull. Och hur ledsen ska inte Moa bli?

Då en annan vän söker sig till My blir Moa svartsjuk. Hon har inte den minsta lust att dela sin bästa vän under den korta tid de har kvar. Hur mycket plats finns det egentligen runt Mys säng?

När den andra boken börjar finns inte My längre och Moa står förvirrad och förkrossad kvar i de levandes värld. Vem är hon utan sin bästa vän? Finns det någon mening med någonting alls länge? Och var går gränsen mellan att göra saker för att man själv vill eller för att man tänker att My skulle ha blivit glad? Hur hittar man tillbaka till livet igen när det känns som att allt är förbi för alltid?

Det främsta problemet med barnböcker som tacklar svåra ämnen är förstås balansgången mellan lätthet och tyngd. Det får inte bli slagsida åt något håll. Det får varken bli för mycket eller för lite om berättelsen ska kännas äkta och berörande. 

Linda Wahlund håller sig på rätt sida gränsen i så gott som varje stund. Både My och Moa blir begripliga och trovärdiga och gripande i sina vilt skilda situationer. Båda delarna av berättelsen blir riktiga gråtböcker utan att spela alltför hårt och våldsamt på känslosträngarna, vilket är skönt.

Ett annat stort problem med just de här böckerna för mig som bokpratare är att jag ofta fegar ur när jag tänkt presentera dem för en klass. Jag känner oftast inte de där barnen personligen och vet oftast inte vad de bär på för bagage. Att någon man älskar ska dö är i värsta fall ett jobbigt ämne att få kastat på sig under okontrollerade former.

Istället tipsar jag gärna lärare och föräldrar som i sin tur kan lägga de här böckerna framför rätt barn. Det kan vara befriande och lättande att få läsa om hemska saker i en bok. Den kan man vid behov slå igen eller gömma underst i högen och sedan fortsätta när man känner sig färdig för det. 

Vid behov kan man diskutera boken med en vuxen om man märker att ens egna tankar blir stora och snurrar för snabbt.

I Helsingfors står böckerna på ungdomshyllan men fungerar bra från ungefär 10 år och uppåt.

Klicka på länkarna för att hitta Den som måste döden dö och Den som måste livet leva i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna på Speja förlag som har upphovsrätten till omslagen ovan.