Djur som älskar sina hattar

Världens kanske mest geniala bilderbok någonsin handlar om en björn som blivit av med som älskade hatt. Han frågar alla han möter om de sett den men kanske är han inte så uppmärksam som han borde vara? Kanske hans älskade hatt finns närmre än man skulle tro?

"Jag vill ha min hatt" ("I Want My Hat Back") började egentligen med att den kanadensiske tecknaren Jon Klassen fick i uppdrag att rita en serie födelsedagskort. Han tyckte det skulle vara roligt med en serie obekväma djur som inte ens förstår vad en födelsedag är och som bara grattar med tomma, intetsägande blickar.

Ett av de gratulerande djuren var en stor brunbjörn med en liten fånig partyhatt på huvudet. En hatt björnen skulle visa sig vara förtjust i.

"Jag vill ha min hatt" börjar helt enkelt med att björnen - nu utan hatt - konstaterar att hans älskade huvudbonad försvunnit och att han vill ha den tillbaka.

Den falkögda läsaren inser snabbt att det tredje djuret björnen möter - en ytterst defensiv kanin - inte bara stulit hatten utan också blåljuger björnen rakt i ansiktet. Det kan aldrig sluta väl.

Det gör det inte heller. När poletten slutligen trillar ner och björnen inser det vi redan vetat i flera sidor får berättelsen en oväntad och lätt chockerande upplösning som ändå får läsaren att skratta.

Klassen funderade vidare på djur och hattar och skapade till slut ytterligare två besläktade böcker, tillsammans ofta kallade "hatt-trilogin".

Hattar är så onödiga, konstaterade Jon Klassen i en intervju. Man behöver dem inte för att klara sig eller överleva, man har dem bara för att man vill. Och det ger berättelserna en spännande dynamik - kärleken till hattarna kan ge de mest halsbrytande konsekvenser.

I "Det är inte min hatt" ("This Is Not My Hat") har vi vänt på perspektivet. Nu är huvudpersonen den som gjort det förbjudna: en liten fisk som stulit en betydligt större fisks hatt medan den sov. Nu gäller det att gömma sig snabbt innan den stora fisken anar vad som hänt.

Ingredienserna känns igen men stämningen är helt annorlunda. Någon har träffande nog beskrivit "Det är inte min hatt" som Hitchcocks "Psycho" fast för barn. Och med fiskar i centrum.

Den sista hattboken - "Vi hittade en hatt" ("We Found A Hat") - är den som skiljer som mest från de övriga. Två sköldpaddor som är bästa kompisar och gör allt tillsammans hittar en hatt i öknen. 

De känner sig båda snygga med hatten på sig men de är två stycken sköldpaddor och det finns bara en hatt. Det enda rättvisa är att lämna hatten bakom sig och glömma att man någonsin sett den. Men den ena sköldpaddan kan inte sluta tänka på hatten och med ens ser den starka vänskapen ut att vara hotad.

Vad gillar man egentligen mest? En bästa vän eller en snygg hatt? Slutet är mindre drastiskt och mer poetiskt än i de två tidigare böckerna och ger hela serien en mjuk och behaglig slutpunkt. Hattar är inte allt här i världen ändå.

Klicka på länkarna för att hitta Jag vill ha min hatt, Det är inte min hatt och Vi hittade en hatt i bokkatalogen Finna. De svenska versionerna är utgivna av Hippo förlag som också äger rätten till omslagen avbildade ovan.