Fruktansvärda Astrid

Astrid Lindgren tänker ut hemska berättelser.

Mer än tjugo år efter Astrid Lindgrens död har den allmänna minnesbilden av henne mer och mer förvandlats till något slags ständigt leende, alltid glad och lätt pillemarisk sagotant. Att hennes berättelser var fulla av frejdiga och glada episoder där alla slut nästan alltid är lyckliga.

Låt oss säga att det inte riktigt stämmer. Låt oss säga att det måhända skulle vara dags att läsa Astrid på nytt.

Det riktigt storslagna med Astrid Lindgrens författarskap är att mörkret aldrig är långt borta. När man är som minst förberedd väntar det runt hörnet. Och när det blir mörkt blir det alldeles förfärligt mörkt.

Många tänker på Ronja Rövardotter som ett spännande äventyr i skogen, men Ronjas och Birks sommar är så intensiv just för att de inser att den ska bli deras sista. Jag har skrivit mer om Ronja här. 

I andra fall rusar fantasin iväg med en opålitlig berättare. Kommer Prins Mio någonsin till sin Fader Konungen eller är det bara stackars Bo Vilhelm Olsson som sitter på sin ödsliga parkbänk och önskar sig en pappa?

Badar faktiskt Bertil med Nils Karlsson Pyssling i familjens såskopp eller handlar det bara ett ensamt barns låtsaskompis?

Träffar Skorpan faktiskt sin älskade bror Jonatan i Nangijala eller är hela Bröderna Lejonhjärta bara hans sista febriga drömmar innan tuberkulosen tar honom?

Riktigt förfärligt blir det i Astrids sagor om förr i tiden där det stundom verkligen går hårt åt barnen. Inte minst i Sunnanäng, där de hårt prövade syskonen hittar en dörr som leder bort från den iskalla vintern och in i ett varmt paradis där man aldrig behöver lida. En dörr som aldrig får stängas eftersom den sedan aldrig kan öppnas på nytt. En dörr syskonen naturligtvis till slut bestämmer sig för att dra fast.

Allra mest svart blir det i Märit - en kort novell i boken Kajsa Kavat - där den åttaåriga huvudpersonen är en högst obetydlig liten flicka som ingen bryr sig om. Inte ens då hon räddar livet på den klasskamrat hon tycker allra mest om - och själv kläms till döds på kuppen - noterar någon att hon skulle ha gjort något särskilt. 

På begravningen sjunger klassen med tårar i ögonen men snart distraheras de av något roligare och snart tänker ingen längre på Märit överhuvudtaget. Tonen är rakt på sak, iskallt registrerande utan medkänsla. Det är en alldeles fruktansvärd liten historia. Fullständigt kompromisslös och väldigt bra.

Om någon tror att jag vill sätta dödskallemärkning på Astrid Lindgrens böcker nu så tror den helt fel. Det är bra att ta barn på allvar och förvänta sig att de kan hantera svåra saker. 

Att läsa om hemskheter kan vara ett utmärkt sätt att bearbeta sina egna rädslor. Man kan också läsa hemskheterna högt tillsammans och sedan prata om det man läst.

Astrids svärta finns också där man minst anar det och där man kanske glömt att det finns. Självaste Pippi Långstrump slutar på ett oväntat dystert sätt: Tommy och Annika - lyckligt hemkomna till sina föräldrar från den spännande utfärden till Söderhavet - råkar få syn på sin bästa vän och granne genom fönstret då de är på väg att lägga sig.

När ingen är där och hon tror att ingen ser sitter en nedtonad Pippi - ensam, utan några föräldrar - och stirrar rakt in i ett stearinljus. Tommy och Annika tycker hon ser så ledsen ut, de skulle vilja trösta henne, men mitt i natten finns ingen tröst att få. Boken slutar med att Pippi blåser ut ljuset. Mörkret lägger sig.

Bilden ovan finns i den allmänna domänen och är lånad från Wikipedia