AI är inte läsningens vän

Många pannor läggs i djupa veck angående barn och läsning. Barn läser mindre nu än tidigare. De verkar sakna uthållighet och fokus. Vad kan det bero på?

Jag vet att jag är på väg att sparka in en väldigt vidöppen dörr men vi lever verkligen inte i en tid där varken uthållighet eller fokus premieras. Barnen förväntas hitta sin läsglädje och sitt tålamod omgivna av en mängd vuxna som saknar allt detta.

Vuxna som inte längre orkar skriva ett e-mail utan låter en app göra jobbet. Vuxna som inte längre orkar skapa en egen lista över saker utan delegerar det till ett dataprogram. Vuxna som inte längre orkar läsa ett dokument eller en sida på Wikipedia utan istället nöjer sig med ett kort sammandrag skapat av AI.

Jag är typen som alltid tyckt om att skriva och läsa saker för egen maskin. AI kan säkert vara ett bra hjälpmedel för den som tycker det är svårt att skapa på egen hand.

Grundidén är ändå problematisk. Allt som är jobbigt eller krävande eller ansträngande ska man slippa göra. Tillvaron ska vara så befriad som möjligt från allt detta aktiva görande som kan vara svårt eller trist. 

Men läsning är i högsta grad ett aktivt görande. Bokstäver ska kodas av och fogas till ord, dessutom ska orden tolkas och förstås. Ibland kanske betydelsen finns mellan raderna istället för tydligt utskriven. I bästa fall väcker texten känslor och tankar hos läsaren och det är en personlig process som pågår inne i det egna huvudet. Det tänkandet kan ingen annan göra åt dig.

Jag har sett att en del människor har åsikten att man kan läsa sammanfattningar också av böcker, så man får veta vad som händer mellan pärmarna utan att lägga en stor mängd tid på att läsa verket i sin helhet. Låt mig säga att de personerna inte har förstått någonting alls av vad läsande är.

Vad som händer i en bok är inte i närheten av lika viktigt som själva läsprocessen i sig. Vad händer i dig när du läser? Vad känner du på vägen fram till berättelsens klimax? I bästa fall hänger känslorna och tankarna kvar även om du glömmer hur boken slutade. Läsning är i högsta grad en kreativ handling.

Att läsa en bok på ett sådant sätt att känslor vaknar i kroppen kräver ett visst mått av ansträngning. Det tar tid. Ibland kräver det att man fortsätter även om det tillfälligtvis tar emot en smula.

Vårt sätt att använda AI i samhället går helt enkelt på tvärs mot allt som läsningen är och står för. Nu när de smarta programmen finns precis överallt, inbyggda i alla våra skärmar och manicker, får vi kanske ta oss en funderare på vilka signaler de skickar till de barn vi absolut vill få att läsa mer. Vilka signaler skickar vi själva?

Bilden kommer från Freepik och är inte AI-genererad.

Modiga barn läser vad de vill

Yngre barn är lätta att få med på noterna. Har man en kul bok som man kan presentera med entusiasm och energi så brukar de låta sig övertygas ganska lätt. Det finns inte så många saker som får dem att tveka inför böcker.

Men i något skede smyger sig grupptrycket - hela flockens kollektiva förväntningar - in i barnens medvetande. För det mesta kan det anas i klass tre, hos fjärdeklassare är det oftast redan fullt utvecklat.

Som bokpratare märker jag det främst genom att vissa ord eller ämnen skapar svallvågor i klassen. Någon fnissar till, någon gör något litet ljud, någon tongivande reagerar med en liten rörelse.

Det kan vara väldigt enkla koncept det reageras på. Kärlek kan orsaka fniss. Om en bok är "för tjejig" kanske någon kille känner behov att markera mot den. Om något är "för barnsligt" kanske någon mer brådmogen måste signalera det till de andra.

I högre klasser kan markerandet bli både mer tydligt och mer subtilt på samma gång. Och när det är dags att komma fram och kolla in böckerna jag bokpratat om är det lätt att se om det är några böcker som eleverna undviker.

Under puberteten är det så viktigt att höra till gruppen och att göra rätt. Att då stövla fram och låna "fel" bok inför klassen är verkligen inget bra drag. Då kanske det man egentligen vill läsa får stå kvar orört hellre än att man riskerar andras oönskade uppmärksamhet.

Som förälder kan man underlätta för sina barn genom att gå till biblioteket också på fritiden. Låt barnen välja böcker då kompisarnas kritiska blickar inte finns i rummet. Då är det lättare att plocka boken man faktiskt vill ha, även om man är osäker på hur den skulle landa i gruppen.

Som bokpratare och biblioteksmänniska kan jag underlätta för eleverna genom att ställa fram böckerna jag pratat om och se till att de är lätta att hitta på hyllan även för de barn som kommer tillbaka utanför skoltid.

Som vuxen kan man underlätta genom att visa ett intresse för böckerna och reagera uppmuntrande på vilken bok barnet än fastnar för. Visa att det finns andra åsikter än klasskompisarnas. Det någon fnissat åt kan de vuxna istället ge positiva signaler inför.

Dessutom kan man som vuxen tänka på vad man säger så man inte i misstag stänger dörrar för vad barnen tycker att de kan läsa eller inte (det har jag skrivit mer om här). 

Sedan finns alltid en liten klick modiga och egensinniga barn som verkar blinda och döva för gruppens åsikter. Som - trots att några kompisar fnissat åt den någon minut tidigare - går rakt fram och plockar boken de vill läsa. Den som verkar bra och intresserar dem.

Jag önskar att alla barn skulle känna sig så modiga att de kan läsa just de böcker de själva vill läsa.

Bilden är från Freepik. 

Hand i hand - den första kärleken blir tydligare

SPOILER Jag längtade efter Kollokillen av Johan Ehn så fort jag fick veta att den var på väg. Den reserverade Robin skickas iväg på sommarläger där han träffar den charmiga och utåtriktade Ludvig som är allas kompis. Robin lockas ut ur sitt skal, blir förälskad och vågar slutligen berätta hur han känner.

Då får Ludvig kalla fötter och drar sig tillbaka, men efter några förfärliga dagar med krossat hjärta får boken ändå ett lyckligt slut. Ett lyckligt slut som kanske kom lite väl plötsligt för min smak.

Trots att jag gillade Kollokillen kunde jag inte skaka av mig känslan av att Ludvig kom undan lite för lätt på slutet. Kunde Robin faktiskt lita på honom? Skulle han vara någon man kunde hålla fast i när det blåser snålt?

Kastade mig därför glatt över fortsättningen Hand i hand och blev både lugnad och nöjd. 

Nu är det istället Robins tur att fega ur. Trots att han och Ludvig bestämt sig för att vara ihop helt öppet visar det sig vara en ganska stor sak att göra första dagen i sin nya högstadieskola. De båda nöjer sig med att ge varandra hemliga signaler i korridorerna i väntan på att modet ska rinna till.

Jag oroade mig lite för att kulmen på boken skulle vara att Ludvigs tålamod slutligen tryter och att Robin ska tvingas göra något han inte är redo för. Istället är det något helt annat som driver berättelsen framåt.

Robin har alltid vetat att har en halvsyster som bor med deras gemensamma pappa, som aldrig funnits i Robins liv. Nu visar sig systern vara en gamer precis som han själv, och han tar chansen att börja chatta med henne. Snart blir de goda vänner men Robin vågar inte berätta vem han egentligen är.

När systern föreslår att de ska träffas på ett spelläger i en annan stad ställs allt på sin spets. Trots att Ludvig följer med som stöd kunde Robin aldrig varit förberedd på den storm som väntar.

Till min stora lättnad visar sig Ludvig faktiskt vara ett riktigt kap. Han är rolig och snäll, förstående, uppmuntrande och mycket beskyddande mot sin pojkvän. Han framstår bitvis nästan mer som en dröm än en riktig människa men det köper jag utan problem - det är ju genom Robins förälskade ögon vi ser honom.

Hand i hand gör förälskelsen från den första boken tydligare och är på många sätt en lättare bok att bokprata om. Från och med nu är det Hand i hand jag säljer in till skolklasser med tillägget att man även ska läsa Kollokillen om man vill veta mer om hur Robin och Ludvig först träffades. 

Kollokillen kommer mycket mer till sin rätt när man läser den som en smaskig prequel och vågar lita på Ludvig även när boken är slut.

Hitta Kollokillen och Hand i hand i bokkatalogen Finna genom att klicka på länkarna. Böckerna är utgivna av Lilla Piratförlaget som äger rätten till omslagen ovan.

Världen kan gå under på många sätt

Elenas värld har rasat samman och nu är hon på flykt. Bara några dagar tidigare var hon en liten stjärna på YouTube där hennes kanal Ellan fixar allt oftast samlade likes på hög, men så råkade ett av hennes klipp bli viralt - med katastrofala följder. Brutna armar. Brinnande hår. Barn på sjukhus. Och en ansiktslös armé människor på nätet gör hela tiden nya inlägg om hur mycket de hatar henne.

Elenas mamma är på väg på jobbresa till andra sidan jorden, hennes kompisar får inte längre ha kontakt med henne. Att åka till sin moster och hennes nya familj är det sista Elena vill men det finns inga alternativ. 

På tåget klipper hon av sitt långa hår och slänger bort sin mobiltelefon, som om det skulle få stormen i den att mojna. Som om det skulle stilla stormen inne i huvudet.

Väl framme visar det sig att mostern är allvarligt sjuk - något Elena och hennes mamma inte vetat om - och att mosterns nya man egentligen inte alls vill ha Elena i huset.

Det vill inte bonuskusinen Atlas heller. Hans värld har också gått under en gång redan och nästa gång ska han inte låta sig överraskas. Precis som Belle i Det värsta som kan hända är allt är han fullt upptagen med att förbereda sig inför katastrofen och Elenas närvaro stör alla hans planer.

Kennedy, den andra bonuskusinen, är däremot ett av Ellans superfans och hoppas nu att den plötsligt uppdykande kändisen kan ställa allt till rätta i den trasiga familjen. Men Ellans goda råd brukar sluta i katastrof och när allt går helt fel på nytt får Elena panik och flyr ut i natten.

Anna Woltz är en av Nederländernas främsta barn- och ungdomsförfattare som fått ungefär alla priser som finns. Atlas, Elena och jordens undergång är hennes femte bok som översätts till svenska och om stjärnorna står rätt kan det riktigt breda genombrottet stå runt hörnet den här gången.

Det här är en laddad och tät berättelse om svåra relationer och unga människors rädslor. Över alltihopa lyser en skoningslös sol som gör hela tillvaron än mer klibbig och påträngande.

Handlingen drivs framåt rappt och kraftfullt, och de båda huvudpersonerna turas om att vara berättare i varannat kapitel. Ofta byter vi plats i rummet mitt i en situation, vilket ger en fin intensitet då Atlas och Elena hela tiden råkar sätta fingret rakt på den andras smärtpunkter.

Särskilt Atlas är som ett vandrande öppet sår med ständig värk i magen och utan förmåga att umgås med - eller ens stå ut med - andra människor. Kontrasten mellan honom och lillasystern Kennedy - med sitt hjärtskärande, tillkämpade sista hopp - kunde inte vara större.

Men även Kennedy vacklar. "Andra människors problem kan vara hur roliga som helst. [...] Men våra egna problem är liksom bara... problem."

Hitta Atlas, Elena och jordens undergång i bokkatalogen Finna genom att trycka på länken. De andra böckerna på svenska av Anna Woltz är Alaska, Gips, Hajtänder och Tunneln. Boken ovan är utgiven av Lilla Piratförlaget och de äger rättigheterna till det svenska omslaget.

Livsfarliga monster under sängen

Alla har väl varit med om det någon gång. Man borde sova men kan inte och helt plötsligt börjar man höra underliga ljud. Underliga, skrämmande ljud. Finns det kanske något under sängen? Är det kanske ett monster?

Bosse låter kanske fantasin skena iväg men han är HELT säker på att det finns ett monster under sängen och han bestämmer sig för att rusa iväg till föräldrarnas rum för att få lugn och trygghet.

Läsaren förväntar sig att föräldrarna vänligt men bestämt ska förklara att det faktiskt inte finns några monster alls, men där bedrar man sig. Bosses föräldrar får nämligen blind panik och bestämmer sig för att tillkalla hjälp i form av grannen mitt i natten. 

Också grannen tappar koncepterna vid blotta tanken på monster under sängen och innan någon vet ordet av har såväl polisen som brandkåren kallats in. Ett sällan skådat kaos utbryter men det ingen kommit ihåg att göra är att faktiskt spana in under sängen och kolla läget. Bosse får kanske lov att göra det själv?

En av de bästa sakerna med bilderboken som medium är att den lätt kan kasta all rim och reson över bord när författaren är på det humöret. Kaoset kan alltid vänta bakom hörnet. Berättelser tar avstamp i en tydlig realism för att strax ge sig ut i omloppsbana någonstans där allt är möjligt och inga gränser finns.

Jag tror att det är ett monster under sängen! av Per Gustavsson ansluter sig till en förtjusande tradition av bilderböcker som vrider om näsan på läsaren och ställer allting på ända. Anarkistiskt och punkigt och furstligt underhållande.

Klicka på länken för att hitta Jag tror det är ett monster under sängen! i bokkatalogen Finna. Boken är utgiven av Lilla Piratförlaget som äger rättigheterna till omslaget ovan. 

Efter 50 sidor får man ge upp

Det finns ingen bok i världen som passar alla läsare i alla situationer. Ibland är man på fel humör, ibland har man en annan smak, ibland är man ute efter något helt annat. Människor är olika och gillar olika saker, det är precis som det ska vara.

Boken som alla rekommenderade eller som såg så snygg och lovande ut på hyllan kan visa sig vara helt fel för dig. Mördande tråkig eller lite för ointressant eller så håller den bara fel tempo för dig.

Då är det enda rätta att ge upp. Livet är för kort för att man ska tvinga sig igenom böcker man inte gillar. Slå igen, lämna tillbaka, ta en annan bok och hoppas att den passar dig bättre.

Du har inte skrivit kontrakt med boken du börjat läsa, du har inte på något sätt förbundit dig att läsa den till slut. Ge upp istället. Det gäller båda barn och vuxna som läser.

MEN! (Och här kommer ett riktigt stort och viktigt "men".)

Man får inte ge upp för snabbt. Det tar en stund för böcker att sätta upp spelplanen. Det kan dröja några kapitel innan man förstår riktigt vad som pågår. Det är inte en dålig sak. Tvärtom kan författaren med flit vilja hålla dig undrande och osäker en stund för att uppnå en effekt.

Jag har ganska många gånger stött på föräldrar vars barn bara läser en sida och sedan nobbar en bok. Efter en sida vet man ingenting. Det är som att strunta i en bok för att det är fel färg på omslaget.

Barn som tycker att det är jobbigt att läsa använder gärna den här taktiken. De låtsasläser en pytteliten bit och säger sedan att boken är tråkig och förväntar sig att sedan slippa. (Häpnadsväckande ofta har de helt rätt - taktiken fungerar och ingen tjatar på dem om läsning tills en ny bok skaffats fram.) Ska man komma över läströskeln kan det behövas lite tvång (vilket jag skrivit mer om här). 

Därför brukar jag säga till barn att det är okej att ge upp en bok men först efter en stund. Om man är femtio sidor in och inte bryr sig ett dugg om någon i berättelsen är det fritt fram att kasta in handduken. Gå vidare till något som intresserar dig mer.

Att tvinga sig igenom en bok man är ointresserad av gör garanterat mer skada än nytta för läslusten. Men femtio sidor klarar man av. Kanske är det femte eller sjätte kapitlet stället där saker börjar röra på sig?

Barnböcker är förstås i regel kortare än berättelser för vuxna. Är du en vuxen läsare räcker det inte med femtio sidor. Men om du betat av en tredjedel och inte gillar något av det du läst har du min tillåtelse - och min välsignelse - att dumpa och gå vidare med något annat. 

Bilden är från Freepik

Stormsommar - mord, luftskepp och lögner

Vi befinner oss i Queensbridge - världens modernaste stad - i en framtid där de rika tar sig fram i exklusiva luftskepp medan slaggen från dessa regnar ner över allt och alla som befinner sig under dem. Andrew ska få följa med sin far - landets främsta barnpsykolog - och tillbringa sommaren på den förmögna familjen Roys storslagna villa.

Storebror Josh Roy är ledare för Sotvingarna - ett av två gäng som delat upp Queensbridge mellan sig - och tar sin uppgift på stort allvar. Han är vacker och distanserad och Andrew skulle göra vad som helst för att komma honom nära. Verkligen vad som helst. Till och med det till synes omöjliga uppdrag han tilldelas som inträdesprov i gänget.

När lillasyster Penelope blir vittne till ett mord vänds allting på ända. Hon blir omöjlig, säger sig inte minnas någonting och vägrar samarbeta med polisen. Andrews pappa kallas in för att lirka sanningen ur henne. Mycket står på spel - inte minst familjen Roys ställning och, på sikt, inkomst.

Josh och Penelope är båda riktiga nepo babies: de ser sig som speciella, upphöjda och utvalda. De är manipulativa och ljuger instinktivt för att rädda sina skinn. När marken plötsligt svajar under dem är det ett högt fall som väntar.

Mot dem ställs lantisen Andrew, en oförstörd gosse utan pokeransikte, utan vare sig förmåga eller vilja att dölja sina känslor. Hans häftiga förälskelse i Josh gör honom modig men kanske också en smula grumlig i omdömet.

När ännu ett mord inträffar visar det sig att ingenting var som man trodde. Den här pusseldeckaren har visserligen talat sanning hela vägen, till skillnad från syskonen Roy, men den har kanske inte berättat hela sanningen. 

Siiri Enoranta är ett stort namn bland finska ungdomsförfattare. Kesämyrsky kom ut 2020 och nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomspris året därpå.

Den svenska översättningen av Mattias Huss är en njutning i sig. Språket bär med sig finskans känsla för precision medan ordvalen ofta känns överraskande och inspirerande. Att den svenska utgåvans omslag mer för tankarna till kärlekskranka tonårsvampyrer snarare än den bok man faktiskt håller i handen får ses som mer av ett olycksfall i arbetet.

Personligen älskar jag romansen mellan Andrew och Josh, men berättelsens verkliga huvudperson är den kalla och cyniska Penelope och den kris hon går igenom den här sommaren då precis allt har gått sönder. 

Innehåller en del mörka teman men passar utmärkt för exempelvis en lässtark tolvåring som vill ha något att bita i.

Klicka på länkarna för att hitta Stormsommar och Kesämyrsky i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslaget ovan ägs av Förlaget M.