Ljudböcker - är det faktiskt att läsa?

Det är inne med ljudböcker - främst sådana som man kan lyssna på via någon app. Att få böcker direkt i lurarna har sänkt trösklarna rejält för många som plötsligt har massor av litteratur tillgängligt när som helst. En liten revolution i dessa tider när antalet läsare sjunker.

Men - frågar sig vän av ordning - är det faktiskt läsning när man lyssnar på ljudböcker? Räknas det på riktigt? Är det inte fusk på något sätt?

Det finns flera svar på frågan, som så ofta. Först och främst tänker jag att läsning inte är en tävling. Det är inte så att den som läser flest böcker vinner ett pris eller får en medalj. Det spelar ingen roll hur andra läser, det viktiga är att man själv njuter av sin läsning.

Läsning är det i allra högst grad om ljudboken gör litteratur tillgänglig för någon som har svårt att använda sig av traditionella böcker. För den som har dyslexi eller koncentrationssvårigheter eller vad som helst som gör läsning extra trixigt är ljudböcker ett utmärkt alternativ.

För den som har svårt att hitta tiden att sitta ned med en bok men som istället kan njuta av en berättelse på väg till jobbet eller medan man lagar mat så är det väl bara bra.

Frågan är väl bara hur man lyssnar. Om man använder ljudboken som ljudmatta medan man egentligen fokuserar på något annat och egentligen inte riktigt hör vad som händer räknas det möjligen inte som läsning. Kanske kunde man lika gärna lyssna på valsång istället. Men återigen - läsning är inte en tävling. Om det funkar för dig och du blir glad av det har jag inga invändningar.

Det finns däremot en sak ljudböcker inte gör: de låter dig inte alls öva på din förmåga att ta till dig skriven text. Att läsa bokstäver är som en egen muskel som kräver underhåll och träning för att hållas i form. Det bästa sättet att hålla sin läsförmåga i gott skick är förstås att läsa böcker man är intresserad av - då får man göra något kul och får träningen på köpet.

Särskilt när det gäller barn är mitt recept att ljudböcker är bra så länge de inte är de enda böckerna i barnets liv. Att lära sig läsa och koda av och öva upp hastigheten är färdigheter man verkligen behöver, att låta barnet "slippa" det leder inte till något gott.

Dessutom kan det vara svårt att avgöra hur väl ett barn tar till sig berättelsen i en ljudbok. Man får prova sig fram, helt enkelt.

Att de flesta stora ljudbokstjänster som finns på den fria marknaden betalar författarna närapå noll i ersättning - helt i stil med hur motsvarande musiktjänster beter sig mot musiker - är något var och en får ta ställning till på egen hand.

Bilden kommer från Freepik

Bokprat funkar (jag lovar)

Bokprat kan göras på säkert tusen olika sätt beroende på vem som håller i trådarna men i princip är grunden alltid densamma. Bokprataren väljer ut ett antal böcker som mer eller mindre grundligt presenteras för en publik som sedan har möjlighet att låna efteråt. Publiken är väldigt ofta barn.

För min egen del tror jag på fart, dynamik och kvantitet. Jag duschar mina åhörare med massor av böcker av olika sorter och i olika genrer så alla ska kunna hitta något att grabba tag i. Allas ögon ska falla på någonting man möjligen skulle kunna gilla.

Men HUR man bokpratar är totalt underordnat det faktum ATT man bokpratar. Att barn regelbundet får uppdaterade och relevanta boktips från någon som jobbar med böcker och som vet vad den pratar om.

Att bokprat funkar behöver man inte tvivla på. Vi på biblioteket märker direkt när det kommer in en klass som drillats genom åren. Inte nog med att de oftast förstår hur bokpraten fungerar och hur man kan dra nytta av dem, de har i regel mycket lättare att hitta böcker på egen hand i biblioteken och lånar överlag fler böcker.

De elever som är vana vid bibliotek och bokprat är dessutom ofta bättre på att tipsa varandra om guldkorn och godbitar. De visar kompisarna vad de själva läser och har lättare att förklara vad de själva letar efter. 

Ett enstaka bokprat nu och då som något slags mirakelkur fungerar knappast lika bra. Som med allt annat är det ett långdistanslopp att underhålla barns läslust. Kontinuitet är det som funkar. Att barnen lär sig hur det funkar, att de lär sig att känna sig bekväma omgivna av böcker, att de lär sig att man kan be personalen om hjälp.

I min hemstad Helsingfors - där man tyvärr inte kan valsa in på riktigt vilken bibliotek som helst och förvänta sig initierad service på svenska - är det dessutom extremt viktigt att de svenskspråkiga barnen åtminstone någon gång om året får hjälp av någon som kan öppna upp samlingen på deras modersmål.

I en perfekt värld skulle vi även ha tid och resurser att bokprata för barnens föräldrar och ge deras läsning en knuff i rätt riktning då och då. Vi jobbar vidare på saken.

Bilden är hämtad från Freepik

Att vakna i fel kropp

Matti är på väg hem från skolan då en gammal tant frågar om han kan hjälpa henne med en sak. Hon har en ny telefon och hon undrar om han kan få en app att fungera. Matti trycker på appen men ingenting verkar hända. Men nästa morgon har allt förändrats.

Matti vaknar i någon annans säng, i någon annans hem och - inser han snabbt - i någon annans kropp. Den gamla damen Gun har lurat honom och de båda har bytt plats. Med dålig syn och på trötta fötter ger sig Matti iväg för att leta reda på sig själv och tvinga Gun att byta tillbaka. För det måste väl gå att byta...?

Att önska att man var någon annan är inget ovanligt i barnböcker men det originella här är att den som drömmer om det är ett 80-årigt geni som tröttnat på att vara gammal, illa behandlad och osynlig för världen. Att Matti bara är ett barn som inte gjort henne något kan hon inte ta hänsyn till.

Gun inser snart att det är lite begränsande att bara vara tio år och bestämmer sig för att byta kropp på nytt. Nu gäller det för Matti att få bli sig själv igen innan Gun lyckas försvinna för alltid och ta sin förvandlingsapparat med sig.

Det blir spännande och fartfyllt men framför allt får läsaren en insikt om att livet kan vara ganska annorlunda beroende på vem du råkar vara. Kanske tillvaron kunde bli bättre om vi brydde oss lite mer om varandra? Åtminstone får vår unga huvudperson en lite oväntad ny bästa vän på vägen.

Hitta Switch i bokkatalogen Finna genom att trycka på länken. Boken är utgiven av Lilla Piratförlaget som också äger rätten till omslaget ovan.

Vad är en diktatur?

Året var 1977 och bara lite drygt ett år tidigare hade Spanien varit en diktatur. Nu försökte landet skaka av sig år av förtryck men det var inte så lätt som man hade kunnat tro eller hoppas. Kanske behövde man lite hjälp på traven.

Författarkollektivet Equipo Plantel gav ut bilderboken "Así es la dictatura" ("Sådan är diktaturen") för att ge barn och vuxna ett verktyg för att prata om saken. Med åren har den blivit en sann klassiker i hemlandet och 2023 kom den för första gången på svenska.

Jag ska vara ärlig. När vi först köpte in "Vad är en diktatur?" tänkte jag att den i första hand skulle vara intressant som just en klassiker. Att den andades en tid som flytt och förhoppningsvis aldrig skulle komma tillbaka.

Nu har jag ganska långt ändrat åsikt. Världen känns inte så fruktansvärt stabil för tillfället och demokratin verkar inte sitta så tryggt i sadeln överallt. Allting som hjälper vuxna att prata med sina barn om viktiga ämnen är välkommet. Varför är det viktigt att alla får bestämma och inte bara en enda? Vad händer när några få har det bra på alla andras bekostnad?

Dessutom är det här en fräsch klassiker som fått nya kläder av illustratören Mikel Casal. Trots att innehållet är lika gammalt som jag själv känns tonen modern och lättbegriplig för dagens barn.

Bokens diktator är en fjompig fjant som gömmer sig bakom sin polis och sin militär. Han är i själva verket varken modig eller smart och han har inte några riktiga vänner alls. Ändå är han svår att rå på. Först när han är borta kan nästa historia börja: historien om friheten.

Hitta Vad är en diktatur? i bokkatalogen Finna genom att klicka på länken. Den svenska versionen är utgiven av Bokförlaget Trasten som äger omslaget som syns ovan.

Katastrofen kommer

Barn är rädda för massor av saker. Även barn som har stabila och trygga liv bär på stora rädslor, en del av dem kan te sig ologiska eller rent av fåniga för någon utomstående men är likafullt skrämmande för barnet ifråga.

Det brukar vara mitt standardförsvar för varför barn ska få läsa skrämmande böcker. Att få läsa om skrämmande saker kan vara ett sätt att få utlopp för sina egna rädslor under kontrollerade former.

För Belle skulle det nog inte räcka med en otäck bok. Hon bär världens elände på sina axlar och är rädd för högst möjliga fasor. Klimatkatastrof. Eldsvådor. Trafikolyckor. Kärnvapenkrig. En sak är säker - när det fruktansvärda inträffar tänker hon inte låta sig överraskas.

Frustrerande nog är det ingen som delar eller förstår Belles rädsla. I hemlighet börjar hon samla ett förråd i källaren, en ständigt växande samling saker som kan vara bra att ha när det värsta händer.

Den enda Belle kan prata med är bästa kompisen Saga som visserligen inte säger så mycket men som åtminstone inte tycker att Belle är fånig.

Allt ställs på sin spets när klassen ska åka på lägerskola mitt ute i skogen. Belle får panik - tänk allt fruktansvärt som kan hända mitt ute i skogen - och allt blir ännu värre då hon förstår att Saga inte ska följa med. Hur ska Belle klara sig alldeles ensam?

Cina Friedner har skrivit flera bra böcker tidigare men här briljerar hon verkligen. Belles berättarröst är avväpnande galghumoristisk, underhållande och genomskådande då hon betraktar sin omvärld och deras brist på förståelse inför den annalkande katastrofen.

Så humoristisk och underhållande att läsaren först knappt märker när Belles säkerhetstänk går från intensivt till helt ohanterligt. När bubblan spricker är vi helt på hennes sida. Vi förstår varför.

Som vuxen ska man nog känna till att berättelsens klimax innehåller en överraskning som jag inte tänker avslöja men som möjligen kan väcka tankar och känslor hos unga läsare. Ett utmärkt tillfälle att prata tillsammans om en bok. Och om livet.

Hitta Det värsta som kan hända är allt i bokkatalogen Finna genom att klicka på länken. Boken är utgiven av Rabén & Sjögren som äger rätten till omslaget ovan.

Även små kompisar räknas

Jims storebror Rasmus har börjat på högstadiet och har hittat sig en bästa vän i Robban. Vi förstår liksom i förbifarten att Robban inte bara är den bästa kompisen utan kanske också den första. Tidigare har brorsan varit ganska ensam.

De båda tonåringarna brakar in i huset inför Jims förundrade ögon: de är högljudda, de ställer till en röra i köket och säger konstiga saker till varandra. Kallar kompisen ful eller dum och så skrattar de så de knappt kan gå. Ibland brottas de eller slåss och sedan skrattar de på nytt.

När Jim frågar pappa varför de pratar sådär blir svaret att killarna inte orkar prata som alla andra, att de pratar ett slags tvärtomspråk, att de underligt nog menar att de faktiskt tycker om varandra.

Jim är bara åtta år men lär sig snabbt att Robban är snäll bakom den där bullriga ytan. Han tycker att Robban också är hans kompis på något vis. Föräldrarna är långt ifrån lika förtjusta och tycker nog att den äldsta sonen kunde hitta sig bättre sällskap.

En kväll kokar det över. Föräldrarna sätter ner foten, Robban stormar ut och vänskapen faller i bitar. Storebror deppar och ingenting är kul längre.

Även Jim har problem med sin bästa kompis som alltid vill bestämma allt när de leker. Underligt nog kommer det bästa tipset på hur man hanterar en krånglig vänskap från Robban som är en snäll tuffing som inte har något emot att småprata lite med sin ex-kompis lillebror när tillfälle ges. Kanske Jim i sin tur kunde hjälpa de stora killarna på traven som tack för hjälpen?

Varmt och vänligt - med undantag för ett par av de vildare sakerna Rasmus och Robban kläcker ur sig vid matbordet - om hur svårt det kan vara med vänner men också om hur viktigt det är att ha ett nätverk också när man är liten. Ens föräldrar kan kanske inte alltid svara på alla ens frågor och då är det ju utmärkt att ha någon annan att vända sig till.

Och så smälter mitt hjärta lite för Robban som väljer att vara snäll mot Jim fast han egentligen inte alls skulle behöva.

Utmärkt för 6-9-åringar eller så. Även en utmärkt högläsningsbok som det kan födas bra samtal ur. Berättelsen är av Maja Hjertzell och bilderna av Joanna Hellgren.

Hitta Brorsans kompis Robban i bokkatalogen Finna genom att klicka på länken. Boken är utgiven av Lilla Piratförlaget som äger rätten till omslaget ovan.

Äventyr versus vardag

Vem älskar inte ett stort äventyr? Någon som kastar sig ut i det okända för att lösa ett stort mysterium eller för att upptäcka såväl världen som sig själv? Eller någon som kastas ut i något man varken önskade eller var redo för, bara för att slutligen finna sin inre styrka och helt osannolikt landa på fötterna och bli hjälte på ett eller annat sätt till slut?

Att fly bort från den förväntade vardagen och uppleva det man aldrig trodde att man skulle få vara med om. Att få känna möjligheten svindla för en stund.  Vardagen har ju de flesta av oss runt omkring oss hela tiden ändå.

Men kan inte vardagen också vara ett äventyr? Att ta sig igenom en svårighet i det vanliga livet? Att navigera ett klassrum och all den dynamik som bor där? Att bli av med sin bästa vän som man trodde att man alltid skulle tillbringa alla sina roligaste stunder med?

Förvånansvärt många barn önskar just den typen av böcker. Berättelser där de kan känna igen sig själva eller åtminstone delar av sitt liv. Och - även om inget barn någonsin skulle använda de orden om saken - där de kan lära sig saker genom andras upplevelser och misstag. Få en upplevelse av att olika människor kan uppleva samma vardagliga sak på högst olika sätt.

Problemet för mig som bokpratare är väl snarast att kroken i en äventyrsberättelse nästan alltid låter häftigare än premissen i en vardagsbok, som kanske ter sig lite mindre hisnande i jämförelse. Jag önskar att det skulle vara lite enklare att sälja in den här typen av ofta väldigt bra och läsvärda böcker.

Medan jag funderar på hur jag ska kunna framhäva vardagsdramatiken på ett ännu bättre sätt vill jag gärna kasta bollen vidare även till alla lärare och föräldrar där ute. 

Välj gärna en vardagsberättelse nästa gång något ska läsas högt. Fråga gärna lyssnarna under tiden och efteråt vad de känner igen sig i? Vad skulle de gjort likadant eller annorlunda än huvudperson? Vem av karaktärerna i boken känner de igen sig själva i mest?

Den typen av frågor - oavsett de besvaras eller inte - kan ge läsande barn verktyg för att hitta spänningen mitt i vardagen och göra det lättare att se sig själv i den där boken de har framför sig.

Från och med nu taggar jag alla mina inlägg där jag skriver om vardagsböcker med "vardag" medan äventyren får etiketten "äventyr", så det blir ännu lättare för läsaren att leta sig fram till det man behöver mest just i stunden.

Image by Freepik