Bra böcker med tips och råd

Livet är verkligen inte lätt alla gånger. Barn kan vara rädda för många saker, stressa över saker och oroa sig för saker som kanske inte framstår som särskilt utmanande för vuxna.

Det kan vara svårt att ta upp saker till diskussion. Man kanske är rädd att den man berättar för ska tycka att man är dum. Man kanske är rädd att det man berättar får jobbiga konsekvenser.

Turligt nog finns det en hel del bra böcker för barn som grubblar över tillvaron. Jag skulle vilja tipsa lite extra om tre titlar som gärna får finnas där barn finns.

"99 livsknep - för dig som mår bra, dåligt och mittemellan" är skriven av Hanna Thermaenius, som jobbar som barnpsykolog på Rädda Barnen i Sverige. 

Som titeln antyder bjuder boken på en rad tips på hur man ska må bra, allting indelat i praktiska kapitel. Boken vänder sig inte främst till den som mår dåligt utan vill också uppmuntra barn som mår bra att aktivt ta steg för att vårda sitt välmående.

Här går man igenom olika känslor, olika dåliga tankemönster och ger svar på vart man kan vända sig om man inte kan reda ut sina egna trassliga tankar. 

"99 livsknep" är utgiven av Bonnier Carlsen i samarbete med Rädda Barnen och har även gratis material man kan jobba med i skolan.

Klicka här för att hitta den i bokkatalgen Finna.

Jenny Jägerfeld är inte bara en lysande författare - hon har exempelvis böckerna om Sigge i Skärblacka på sitt CV - utan även psykolog med egen frågespalt i Svenska Dagbladet.

Hon svarar även på frågor från unga läsare och ett urval av de frågor hon fått sammanställdes 2019 till boken "Fråga Jenny - om kroppen, själen och allt runtomkring".

Här är tonen annorlunda då Jenny svarar på direkta frågor, men de är ordnade i praktiska kapitel efter ämne. Det är lätt att hitta något som tangerar den fråga man kanske själv bär runt på inombords.

Här finns frågor om föräldrar som inget förstår, om lärare som är orättvisa och kompisar som sviker men boken avhandlar också känslan av att vara ful, att vara ohälsosamt rädd för något, om kärlek och om att vara orolig för världen i stort.

"Fråga Jenny" börjar ha några år på nacken men håller bra och känns ännu fräsch och relevant. Den är utgiven av Rabén & Sjögren i samarbete med Svenska Dagbladet.

Klicka här för att hitta den i bokkatalogen Finna.

I Sverige är tidningen Kamratposten (eller helt kort KP) en instution som knappast kräver närmare presentation. En av tidningens flaggskepp är insändarsidan Kropp och Knopp där läsarna - i åldern åtta till fjorton år - får ställa frågor om kroppen och livet.

I flera omgångar har redaktionen gett ut en samling frågor och svar i bokform. Den allra senaste kom 2018 men uppdaterades och utökades 2021 för att inkludera ett par läsarfrågor om pandemin och hur den påverkat unga personer och deras liv.

Upplägget låter snarlikt det i Jenny Jägerfelds bok men "Stora boken om Kropp & Knopp" är en riktig tegelsten med över tusen besvarade frågor. 

Här hittar man svar på det mesta som rör kroppen och puberteten - ska man kropp faktiskt se ut så här? - men det handlar minst lika mycket om hur man ska navigera tillvaron även på andra sätt. Familjen, skolan, vänner, nätet. Allt.

"Stora boken om Kropp & Knopp - allt om kroppen, känslor och puberteten" är utgiven på Kamratpostens eget förlag. Klicka här för att hitta den i bokkatalogen Finna.

Det de här tre böckerna garanterat har gemensamt är att det knappast funkar att slå några barn i huvudet med dem eller förvänta sig att de ska bli lästa medan någon tittar på. Det bästa är helt säkert att göra dem tillgängliga så de kan läsas lite diskret om man så önskar.

Djur som älskar sina hattar

Världens kanske mest geniala bilderbok någonsin handlar om en björn som blivit av med som älskade hatt. Han frågar alla han möter om de sett den men kanske är han inte så uppmärksam som han borde vara? Kanske hans älskade hatt finns närmre än man skulle tro?

"Jag vill ha min hatt" ("I Want My Hat Back") började egentligen med att den kanadensiske tecknaren Jon Klassen fick i uppdrag att rita en serie födelsedagskort. Han tyckte det skulle vara roligt med en serie obekväma djur som inte ens förstår vad en födelsedag är och som bara grattar med tomma, intetsägande blickar.

Ett av de gratulerande djuren var en stor brunbjörn med en liten fånig partyhatt på huvudet. En hatt björnen skulle visa sig vara förtjust i.

"Jag vill ha min hatt" börjar helt enkelt med att björnen - nu utan hatt - konstaterar att hans älskade huvudbonad försvunnit och att han vill ha den tillbaka.

Den falkögda läsaren inser snabbt att det tredje djuret björnen möter - en ytterst defensiv kanin - inte bara stulit hatten utan också blåljuger björnen rakt i ansiktet. Det kan aldrig sluta väl.

Det gör det inte heller. När poletten slutligen trillar ner och björnen inser det vi redan vetat i flera sidor får berättelsen en oväntad och lätt chockerande upplösning som ändå får läsaren att skratta.

Klassen funderade vidare på djur och hattar och skapade till slut ytterligare två besläktade böcker, tillsammans ofta kallade "hatt-trilogin".

Hattar är så onödiga, konstaterade Jon Klassen i en intervju. Man behöver dem inte för att klara sig eller överleva, man har dem bara för att man vill. Och det ger berättelserna en spännande dynamik - kärleken till hattarna kan ge de mest halsbrytande konsekvenser.

I "Det är inte min hatt" ("This Is Not My Hat") har vi vänt på perspektivet. Nu är huvudpersonen den som gjort det förbjudna: en liten fisk som stulit en betydligt större fisks hatt medan den sov. Nu gäller det att gömma sig snabbt innan den stora fisken anar vad som hänt.

Ingredienserna känns igen men stämningen är helt annorlunda. Någon har träffande nog beskrivit "Det är inte min hatt" som Hitchcocks "Psycho" fast för barn. Och med fiskar i centrum.

Den sista hattboken - "Vi hittade en hatt" ("We Found A Hat") - är den som skiljer som mest från de övriga. Två sköldpaddor som är bästa kompisar och gör allt tillsammans hittar en hatt i öknen. 

De känner sig båda snygga med hatten på sig men de är två stycken sköldpaddor och det finns bara en hatt. Det enda rättvisa är att lämna hatten bakom sig och glömma att man någonsin sett den. Men den ena sköldpaddan kan inte sluta tänka på hatten och med ens ser den starka vänskapen ut att vara hotad.

Vad gillar man egentligen mest? En bästa vän eller en snygg hatt? Slutet är mindre drastiskt och mer poetiskt än i de två tidigare böckerna och ger hela serien en mjuk och behaglig slutpunkt. Hattar är inte allt här i världen ändå.

Klicka på länkarna för att hitta Jag vill ha min hatt, Det är inte min hatt och Vi hittade en hatt i bokkatalogen Finna. De svenska versionerna är utgivna av Hippo förlag som också äger rätten till omslagen avbildade ovan.

Fruktansvärda Astrid

Astrid Lindgren tänker ut hemska berättelser.

Mer än tjugo år efter Astrid Lindgrens död har den allmänna minnesbilden av henne mer och mer förvandlats till något slags ständigt leende, alltid glad och lätt pillemarisk sagotant. Att hennes berättelser var fulla av frejdiga och glada episoder där alla slut nästan alltid är lyckliga.

Låt oss säga att det inte riktigt stämmer. Låt oss säga att det måhända skulle vara dags att läsa Astrid på nytt.

Det riktigt storslagna med Astrid Lindgrens författarskap är att mörkret aldrig är långt borta. När man är som minst förberedd väntar det runt hörnet. Och när det blir mörkt blir det alldeles förfärligt mörkt.

Många tänker på Ronja Rövardotter som ett spännande äventyr i skogen, men Ronjas och Birks sommar är så intensiv just för att de inser att den ska bli deras sista. Jag har skrivit mer om Ronja här. 

I andra fall rusar fantasin iväg med en opålitlig berättare. Kommer Prins Mio någonsin till sin Fader Konungen eller är det bara stackars Bo Vilhelm Olsson som sitter på sin ödsliga parkbänk och önskar sig en pappa?

Badar faktiskt Bertil med Nils Karlsson Pyssling i familjens såskopp eller handlar det bara ett ensamt barns låtsaskompis?

Träffar Skorpan faktiskt sin älskade bror Jonatan i Nangijala eller är hela Bröderna Lejonhjärta bara hans sista febriga drömmar innan tuberkulosen tar honom?

Riktigt förfärligt blir det i Astrids sagor om förr i tiden där det stundom verkligen går hårt åt barnen. Inte minst i Sunnanäng, där de hårt prövade syskonen hittar en dörr som leder bort från den iskalla vintern och in i ett varmt paradis där man aldrig behöver lida. En dörr som aldrig får stängas eftersom den sedan aldrig kan öppnas på nytt. En dörr syskonen naturligtvis till slut bestämmer sig för att dra fast.

Allra mest svart blir det i Märit - en kort novell i boken Kajsa Kavat - där den åttaåriga huvudpersonen är en högst obetydlig liten flicka som ingen bryr sig om. Inte ens då hon räddar livet på den klasskamrat hon tycker allra mest om - och själv kläms till döds på kuppen - noterar någon att hon skulle ha gjort något särskilt. 

På begravningen sjunger klassen med tårar i ögonen men snart distraheras de av något roligare och snart tänker ingen längre på Märit överhuvudtaget. Tonen är rakt på sak, iskallt registrerande utan medkänsla. Det är en alldeles fruktansvärd liten historia. Fullständigt kompromisslös och väldigt bra.

Om någon tror att jag vill sätta dödskallemärkning på Astrid Lindgrens böcker nu så tror den helt fel. Det är bra att ta barn på allvar och förvänta sig att de kan hantera svåra saker. 

Att läsa om hemskheter kan vara ett utmärkt sätt att bearbeta sina egna rädslor. Man kan också läsa hemskheterna högt tillsammans och sedan prata om det man läst.

Astrids svärta finns också där man minst anar det och där man kanske glömt att det finns. Självaste Pippi Långstrump slutar på ett oväntat dystert sätt: Tommy och Annika - lyckligt hemkomna till sina föräldrar från den spännande utfärden till Söderhavet - råkar få syn på sin bästa vän och granne genom fönstret då de är på väg att lägga sig.

När ingen är där och hon tror att ingen ser sitter en nedtonad Pippi - ensam, utan några föräldrar - och stirrar rakt in i ett stearinljus. Tommy och Annika tycker hon ser så ledsen ut, de skulle vilja trösta henne, men mitt i natten finns ingen tröst att få. Boken slutar med att Pippi blåser ut ljuset. Mörkret lägger sig.

Bilden ovan finns i den allmänna domänen och är lånad från Wikipedia