Pojkar och flickor och böcker

En gång i tiden fanns det pojkböcker och flickböcker och få saker däremellan. Biggles för pojkarna och Kitty för flickorna. En del pojkböcker kunde flickorna läsa men inga flickböcker var okej för en pojke att bli tagen på bar gärning med.

Redan på 1960-talet insåg bokbranschen att den här strikta uppdelningen kanske inte var en så speciellt bra grej men än idag lever idén om skilda böcker för pojkar och flickor kvar oväntat starkt.

Det är inte direkt ovanligt att någon beställer en lista på "böcker som pojkar kan läsa" eller "böcker som passar flickor". Jag minns ännu då jag tipsade en flicka om en bok som hon helt tydligt blev intresserad av men som den vuxna hon hade med sig sade nej till då den "handlade om en pojke".

Även dagens böcker är väldigt ofta kodade för en publik eller en annan. Även om man inte längre skriver "flickbok" på omslaget så finns det andra markörer: omslagsbildens utformning och färgvärld, baksidestextens ordval, ämnet för själva boken. 

Flickboken hade en viktig funktion under många år. Böcker såväl som världen i stort var (och är) väldigt centrerad kring män och deras varanden och göranden. I flickboken fick istället flickorna kliva fram och vara huvudpersoner, deras intressen och förehavanden tillmättes intresse och vikt. Att älska hästar togs på blodigt allvar. Att vara förälskad, likaså. Att få bestämma över sig själv och styra sin egen berättelse var grundläggande.

Det är än idag en viktig egenskap och ingenting jag vill ta ifrån någon. Men om vi ser barn som först och främst "flickor" och "pojkar" och låter det vara deras främsta definierande egenskap stänger vi väldigt många dörrar för väldigt många barn.

Den enda pojkbok jag kan minnas att jag gillade när jag var liten var Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud: de böckerna var spännande och kul och lite lagom förutsägbara i sitt upplägg. I övrigt tyckte jag att pojkböcker var öken. Om vuxenvärlden förväntat sig att jag skulle läsa mer av dem kanske jag i något skede skulle ha tappat läslusten helt. Jag fick till all lycka välja böcker helt eget enligt huvud.

Det finns en gammal "sanning" som säger att flickor kan läsa böcker om pojkar medan pojkar inte vill läsa böcker om flickor. Jag har bokpratat i ganska många år redan och kan lugnt säga att jag sällan sett några belägg för den saken. Barn vill läsa bra berättelser som talar till dem. När språket träffar på rätt sätt är det inte så värst viktigt vem som spelar huvudrollen.

Det är inte bara flickor som blir förälskade eller har besvärliga vänskapsrelationer. Det är inte bara pojkar som spelar videospel och drömmer om äventyr i den trista vardagen. 

(Många av de vi tänker på som "pojkar" eller "flickor" känner sig inte ens hemma eller bekväma med de orden men det är en diskussion vi sparar till en annan dag.) 

Allt som rimmar på dåliga vänner

SPOILER När Josh Johansen flyttar från Kalifornien till Oslo och börjar i klassen sätter det igång en rad händelser. Inte minst blir Gro - klassens poet och begåvad med ett namn ingen annan under 60 bär - ordentligt förälskad för första gången. Det känns som att en oljetanker kört rakt in i hjärtat. BAM.

Trots att Gro blir orimligt medveten om sig själv - hur töntiga saker hon säger, hur töntiga kläder hon har på sig - uppstår snabbt en vänskap mellan henne och Josh. De kan prata om allt och har kul i varandras sällskap. Alltmedan Gros hjärta dunkar så högt att hon knappt hör vad läraren säger.

Problemet är bara att Mina - klassens prinsessa och Gros bästa kompis ända sedan förskolan - också har fått ögonen på Josh och bestämmer sig för att få honom på fall. När hon förstår att också Gro är förälskad viftar Mina bort det och bestämmer att Gro ska bli kär i någon annan. Lämpligen någon Mina valt ut. Hon har redan varit varit kär i alla killarna i hela klassen och anser sig vara expert på området.

När Gro för första gången sedan de lärde känna varandra säger ifrån och vägrar låta sig köras över av Mina är konflikten ett faktum. Allt rämnar mellan de två bästisarna och medan klassen repeterar den kommande skolpjäsen blir stämningen allt frostigare.

Till all lycka är Gro och Josh omgivna av ett batteri av vettiga vuxna. En förstående klasslärare och Gros bohemiska teaterföräldrar i all ära, men de som verkligen kliver fram då de behövs som mest är Gros färgstarka mormor och hundfrisören Even som mormor blir kompis med efter ett stormigt möte i hundparken.

Mormor och Even lyckas inte bara nästla sig in i förberedelserna av skolpjäsen, de finns också på plats för att lyssna och ge goda råd och uppmuntran när våra huvudpersoner behöver det som mest.

Gro behöver allt stöd hon kan få. När det riktigt skär sig börjar Mina bete sig som en riktig häxa (även om man som läsare anar att hon nog varit en högst krävande bekantskap hela tiden) och hotar till slut att förstöra vänskapen mellan Gro och Josh inför publik på teaterpremiären. 

Konflikten tar så mycket av Gros uppmärksamhet att hon själv glömmer bort att riktigt se och lyssna på de människor som är viktiga för henne och hon missar viktiga saker som framför allt Even och Josh försöker berätta för henne. Men det är aldrig för sent att börja lyssna.

Allt som rimmar på kär (Alt som rimer på Gro) av Elin Hansson är en alldeles fantastisk liten bok som träffsäkert fångar hur det är att vara 12 år och navigera vänner, ovänner och helt nya känslor. Det går undan i svängarna och de korta kapitlen pendlar ofta mellan det roligt pinsamma och det riktigt dramatiska som händer i vardagen. Gro i Oslo kunde på många sätt vara en avlägsen släkting till Sigge i Skärblacka. 

Det jag kanske gillar allra bäst med den här boken (här kommer den riktiga spoilern) är att när vänskapen mellan Gro och Mina går sönder så gör den det med besked. Mina är en manipulativ och osympatisk mobbare med huvudet fullt av sig själv. Det finns ingen anledning för Gro att förlåta henne till slut. Istället är det oändligt tillfredsställande när vår huvudperson ser igenom sin gamla bästis och bestämmer sig för att dumpa henne för gott.

I barnböcker är det ett rätt vanligt motiv att mobbaren och den mobbade blir vänner och oss emellan känns det inte alltid så fräscht att barn förväntas svepa gammalt gräl under mattan för att visa att vänskap alltid varar längst. Gro visar att dåliga vänner inte är något att spara på. Bättre att hänga med någon som förstår och låter en vara sig själv. Inte alls en dålig läxa att lära sig.

Rekommenderas främst för läsare i mellanåldern - tio till tretton - som nog kommer att känna igen sig i en hel del saker här.

Klicka på länken för att hitta Allt som rimmar på kär i bokkatalogen Finna. Boken är utgiven på svenska av Lilla Piratförlaget och på norska av Aschehoug, som äger upphovsrätten till omslagen som syns ovan. 

Stenar från himlen och grälsjuka djur

Kanadensaren Jon Klassen är inte bara en av världens bästa bilderboksförfattare - han är också en av de modigaste jag kan tänka mig. Efter framgångarna med hans hattböcker och lyckade samarbeten med främst Mac Barnett kan man föreställa sig hur hans förläggare gav honom fria händer att skapa vad han vill. Och det kan man verkligen säga att han gjorde.

Stenen från himlen (The Rock From The Sky) liknar ingenting annat i sin genre. För att vara en bilderbok är den rena tegelstenen med sina 94 sidor. 

Där utspelar sig ett litet djurdrama i fem akter där det händer väldigt lite samtidigt som det händer väldigt mycket. En I väntan på Godot men för barn där såväl stora skrikiga bokstäver som total tystnad används mycket effektivt.

I botten ligger en rejäl portion svartsjuka. Sköldpaddan står på sin favoritplats - den enda plats den någonsin vill stå på - och vill att Bältdjuret ska göra den sällskap. Bältdjuret vill hellre stå på en annan plats och får snart en ny vän i den coolaste orm i basker du någonsin sett. Nu blir sköldpaddan svartis på riktigt och de tidigare bästisarna skriker åt varandra över uppslagen varpå den som läser högt naturligtvis också måste skrika.

Samtidigt vet läsaren någonting djuren inte vet: en jättelik sten kommer fallande från rymden rakt ned mot marken. Stenen faller och faller medan djuren käbblar sinsemellan. Var ska stenen landa?

Utsökt för vuxna som gillar att läsa högt och likaledes utsökt för barn med precis rätt sinne för underlig humor. Men här väcks även en del frågor.

Djurens landskap är kargt och plågat. Allt är slätt och öde bortsett från någon enstaka växande blomma eller kvist. I ett av de fem avsnitten funderar Bältdjuret och Sköldpaddan på framtiden tillsammans och tänker att det någon gång ska växa träd och buskar och gräs igen. Igen. Allt det där har alltså funnits men finns inte nu. Vad har egentligen hänt på den här platsen? Vad är det för katastrof som utspelats här innan boken började?

Att det helt plötsligt kan dråsa ned ett jättelikt stenblock är bara en bland flera underligheter i den här världen. För djuren är det överraskande i stunden men blir snabbt en del av vardagen. Så är det bara. Det är betydligt mer omskakande då någon typ av livsfarligt rymdmonster dyker upp.

Och mitt i den post-apokalyptiska världen finns samma saker som i våra liv: Sköldpaddan är kompisen som surar och är lättsårad, Bältdjuret den överseende som så gärna vill att kompisrelationen ska funka och Ormen är den som bara råkar hamna i mitten och bara ser på utan att egentligen kunna göra något år saken. 

Det är väl just Rymdmonstret som är något ovanligt för samtliga inblandade, inklusive läsaren.

Passar allra bäst för de åldrar som egentligen börjat lämna bilderböckerna bakom sig, 7-12 år ungefär.

Klicka på länken för att hitta Stenen från himlen i bokkatalogen Finna. Den svenskspråkiga versionen är utgiven av Lilla Piratförlaget som även äger upphovsrätten till omslaget ovan.

Astrid Lindgren och åldersrekommendationer

I förra veckan hade jag glädjen att få se presspremiären av Ronja Rövardotter på Svenska Teatern i Helsingfors. En visuellt häftig föreställning där Antonia Atarah strålar i huvudrollen. Det är alltid lika kul att se teater som bygger på en bra bok. Teater och läsande är väldigt bra på att stödja varandra.

I samband med föreställningen uppstod något av en debatt kring vem som egentligen var den tänkta publiken. Teatern rekommenderar pjäsen från 10 år och uppåt, något som fick en hel del föräldrar att studsa till. Är inte Ronja Rövardotter en berättelse för riktigt små barn?

Man kan absolut läsa Ronja för 6-åringar och ha en stor upplevelse tillsammans. Men många av bokens element kommer att gå små barn förbi. Inte minst de stora rädslor som bor i berättelsen. Rädslan för att ens förälder ska sluta älska en. Rädslan för det okända. Rädslan för döden.

Döden är väldigt närvarande i Mattisskogen, inte minst hela sommaren Ronja och Birk tillbringar i Björngrottan är en enda stor tickande klocka. När vintern kommer tar allting slut, det är de båda väl medvetna om. När hösten smyger sig på förnekar de det i det längsta.

Det här är inget unikt i Astrid Lindgrens böcker. Hon darrade aldrig inför att ta sig an de riktigt stora frågorna och stirrade ofta det ofattbara i vitögat. Alltmer i sina senare böcker men även i de tidiga berättelser vi idag ofta tänker på som soliga och okomplicerade.

Böckerna om Pippi Långstrump blir numer mest lästa för barn i åldrarna 3-6 år och kanske främst i bilderboksform. Inget fel i det men böckerna fungerar också bra för lite äldre barn som kan förstå mer av de saker som antyds mellan raderna. Som att det kanske inte alltid är så vansinnigt roligt att bo ensam i ett stort hus utan föräldrar, helt oavsett om man är världens starkaste flicka eller rik som ett troll.

Det finns en risk att Astrid Lindgrens böcker börjar bli sådana som alla tror att barn läser. Lärare tror att man läser dem hemma medan föräldrar tror att man läser dem i skolan. Resultatet blir lätt att barnen aldrig hör talas om de här böckerna och aldrig hittar dem. Det vore synd.

För även om tiden har dundrat fram ovarsamt med en del av hennes böcker är en stor del av Astrids produktion förbluffande tidlös. Delvis för att historierna oftast utspelar sig i någon annan tid och sällan sitter fast i en nutid som barn inte känner igen sig i. Delvis för att Astrid Lindgren är en stor författare som skrev komplexa berättelser där de unga läsarna aldrig underskattades eller skrevs på näsan. 

Om du tror att ditt barn känner till Astrid Lindgren men inte vet säkert så rekommenderar jag att ni utforskar böckerna tillsammans. Och tro inte att de bara är för små barn.

Sigges storslagna liv, död och kärlek

SPOILER Alla drömmer väl om en ny chans. Tänk om allt var annorlunda? Tänk om allt var möjligt? Om man inte hittar en gyllne biljett i en chokladkaka kanske man ändå kan flytta till ett nytt ställe där man kan få bli en bättre version av sig själv?

Sigge Wilde får sin chans i lilla Skärblacka av alla ställen. När mamma dumpat sin hopplösa pojkvän - småsyskonens pappa - går flyttlasset just dit då excentriska mormor Charlotte driver ett minst lika excentriskt hotell där. 

Bort från Stockholm där livet varit förfärligt och ensamt, där Sigge blivit mobbad och aldrig haft några riktiga vänner. Där Sigge alltid gett upp sina drömmar och intressen för att inte dra till sig mobbarnas uppmärksamhet.

I Sigges stora och bullriga familj har det alltid varit lättast att göra sig själv snäll och medgörlig och förstående. En känslig själ som Sigge har formats till att ständigt fundera på andra människors tankar och känslor och upplevelser (och genast ta ansvar för alla tänkbara situationer). 

Men nu ska det bli ordning på torpet. Sigge ska förvandlas och bli den coola killen alla vill vara med, den som alla vill vara kompis med, den som aldrig blir lämnad utanför. Men hur kan man vara en bra vän när man aldrig haft en? Vad ska man göra för att bli populär?

I de tre böckerna Mitt storslagna liv, Min storslagna död och Min storslagna kärlek får vi följa Sigge under ganska exakt ett års tid - från att han först flyttar till Skärblacka till att sexan tar slut - och det som blir smärtsamt uppenbart är hur djupa spår år av mobbning och utfrysning satt i honom.

Utan att avslöja för mycket kan man lugnt säga att det går bra för Sigge: han får flera bra kompisar i klassen - inte minst de överaktiva och supercoola tvillingarna Sixten och Karl-Johan - och hittar sig en bästa vän i Juno. Och ändå släpper rädslan aldrig. Hur bra det än går och hur omtyckt han än blir så är han ändå lika säker på att katastrofen lurar bakom hörnet. Att han ska säga eller göra något som får alla att genomskåda honom och inse vilken tönt han egentligen är.

Ännu värre blir det när kärleken slår till. Sigge blir handlöst förälskad i sin klasskompis Adrian och är bergsäker på att alla ska vända honom ryggen om de får veta att han är det där hans gamla mobbare brukade säga till alla att han var.

Om det låter som en tragedi målar jag upp helt fel bild. Framför allt är de här böckerna väldigt roliga med ett myllrande persongalleri där förmodligen bara Sigge tycker att alla är så himla vanliga och "normala". Storrökande mormor Charlotte och hennes enda hotellgäst Krille Maräng blir mot alla odds viktiga vuxna i tillvaron och Sigges klass är till bredden full av stora personligheter av de mest skilda sorter.

Men som i nästan all stor komedi ligger allvaret aldrig långt borta. Bakom varje skratt döljer sig ett potentiellt bråddjup. Jenny Jägerfeld tvekar aldrig och slarvar aldrig bort starka känslor eller tyngden i en situation mitt i komiken. Eller vice versa, för den delen.

Att Sigge visar sig gilla killar kommer som en liten överraskning ganska sent i den andra boken. Att sätta de här böckerna på en regnbågshylla är därför något av en spoiler, även om identitet och modet att vara sig själv är ett viktigt tema hela vägen igenom. 

Jag skulle först och främst rekommendera den här bokserien för den som gillar att läsa om en vardag med mycket humor och en rejäl dos drama, och inte minst för den som funderar på var och hur man själv passar in i tillvaron.

Klicka på länkarna för att hitta Mitt storslagna liv, Min storslagna död och Min storslagna kärlek i bokkatalogen Finna. Böckerna är utgivna av Rabén & Sjögren som äger upphovsrätten till omslaget ovan.