Samson och de snyggaste piraterna

Föräldralöse Samson bor i det fattiga fiskeläget Santa Marengo där inget särskilt någonsin händer. Åtminstone inte tills den dagen han får syn på en tvättäkta pirat och inser att det är en sådan han vill bli. Han behöver äventyr och spänning och det genast.

Han behöver inte vänta länge. Efter en våldsam storm  - den fruktade Orrikanen som alltid drar med sig kaos och förstörelse - måste Samson lämna sitt hem och låta sig skickas till någon som kan ta hand om honom.

På vägen bort blir postbåten han färdas med kapad av sjörövare och verkligen inte av vilka som helst: de underbara piraterna under ledning av kapten Alba Longa är de mesta fasansfulla på Vindarnas Hav. Och de snyggaste, det är inte oviktigt.

Samson inser att det här är hans chans och han bönar och ber piraterna att få bli en av dem, men det är minsann inte det lättaste. För att få bli en pirat måste man kunna flyga högre än fåglarna, simma djupare än fiskarna och slutligen lura havet och vinden. Hur ska det gå till?

Tidigare har Fabian Göranson mest berättat i bild men nu låter han för första gången texten breda ut sig. Och som hans text flödar, full av fantastiska små underligheter som kommer i så rask takt att man knappt hinner uppfatta den ena förrän nästa dyker upp.

Det är oväntat, det är knasigt, det är fullt av action och det är spännande så gott som hela tiden ända fram till sista sidans cliffhanger som lovar en fortsättning så småningom.

Bokens trehundra sidor flyger förbi - dels för den utsökta handlingen, dels för de snygga och kreativa illustrationerna som finns på varje uppslag.

Det enda jag personligen är lite orolig för är när Fabian Göranson hinner äta och sova och vara ledig, när han är så produktiv. 2025 tilldelades han Augustpriset för sina böcker om Klara och ingen skulle bli mindre förvånad än jag om prisregnet fortsätter över Samson och hans fåfänga piratkompisar.

Klicka på länkarna för att hitta Samson och de underbara piraterna och Klara: Tvättbjörnarnas stad i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslagsbilden ovan tillhör Rabén & Sjögren.

En liten mus i en stor bok

Molly Bloom är en liten mus som i all hemlighet bor i en bokhandel i Stockholm. Hon är en mycket försiktig mus som aldrig lämnar huset och som aldrig söker äventyr. 

Annat var det förr, när hon och hennes bästa vän Anna Karenina bodde tillsammans och ibland kilade ut för att titta på stan. Men en olyckshändelse skiljer de båda vännerna åt och Molly är helt säker på att de aldrig mer ska ses.

Genom en otrolig slump får Molly Bloom veta att hennes gamla vän hamnat i staden Sanremo i Italien och nu fattar hon sitt livs största beslut: hon ska lämna allt och försöka träffa Anna Karenina än en gång, kosta vad det kosta vill.

Men en mus är väldigt liten och vägen till Italien är både lång och farlig. Man kan råka ut för vad som helst.

Molly råkar ut för pojken Jakob som önskar sig ett husdjur och en bästa vän. Han fångar musen i en burk och tar med henne hem till sitt rum, och där kunde resan ha tagit slut. Men Molly har lärt sig ovanliga saker hemma i bokhandeln och kanske kan Jakob hjälpa henne att komma vidare.

Molly Blooms fasansfulla och fantastiska resa är en otroligt fin berättelse om vänskap och om modet att våga. Och det här är en bok som kan inspirera läsaren att våga på mer än ett sätt.

Den här boken är nämligen enorm till formatet. Stor och tjock och tung, men inte med mer text per sida än att en ung läsare klarar av den. Fixar man att läsa LasseMajas detektivbyrå borde även den här gå som en dans.

Vill man att böcker ska vara tunna och korta så kan just den här tegelstenen få dig att våga testa något helt annat än just det enklaste. 

Dessutom är den otroligt snygg med kraftfulla färgbilder på nästan varje uppslag. En bok som inte liknar någon annan jag läst. Extra plus för det bitterljuva slutet som både är lyckligt och lite sorgligt på samma gång.

Klicka på länken för att hitta Molly Blooms fasansfulla och fantastiska resa i bokkatalogen Finna. Rabén & Sjögren äger rätten till omslaget som syns ovan.

Allvarligt talat: gamla böcker om klimatet

Häromdagen stötte jag på en faktabok för barn som handlade om den globala uppvärmningen. Den var tryckt 2008 och berättade att uppvärmningen kunde bli ett riktigt problem i framtiden, men var sedan full av käcka och peppiga förslag på vad DU kan göra för att göra världen bättre.

Stäng av vattnet medan du borstar tänderna! Håll inte kylskåpsdörren öppen! Slå av lamporna då du lämnar ett rum! Många bäckar små räddar planeten vi bor på!

I skrivande stund är det juni 2026 och klimatkatastrofen är här. Stora delar av Europa smälter under aldrig tidigare dokumenterade temperaturer. Om ett oroligt barn kommit till biblioteket i jakt på svar skulle den här boken glatt berättat att det räcker att inte låta vattnet rinna medan du låter tandkrämen jobba.

Faktaböcker för barn är färskvaror. Barn ska aldrig förväntas kunna värdera den kunskap de får presenterade för sig, de ska inte själva behöva inse att något är föråldrat eller att något viktigt saknas. De ska kunna läsa sina faktaböcker och lita på att det får berättat för sig stämmer.

Faktaböcker för barn kan få patina för en vuxenpublik och kan gärna sparas i bokförråd om man upplever att de har ett värde eller förmedlar en intressant tidsbild. Men de ska under inga omständigheter stå kvar på barnens hyllor.

Barns rätt till korrekt och pålitlig information vinner över vuxnas rätt till nostalgiska kickar, varje dag och hela tiden.

Få böcker har åldrats med mindre värdighet än just de som handlar om klimatet. Ännu för sex-sju år sedan beskrev de klimathotet som något avlägset, som något man gärna skulle vara medveten om men som framtida teknik förmodligen skulle kunna lösa.

Nu är framtiden redan här och barnen förtjänar faktaböcker som representerar världen så som den faktiskt ser ut. Så jag tog den peppiga boken från 2008 och avskrev den ur samlingen så snabbt jag bara kunde. Jag kan bara hoppas att alla andra bibliotek gör detsamma. 

Förpassa dem till ett bokförråd som en påminnelse om en mer naiv tid. (Eller släng dem så långt vägen räcker, det är också ett bra alternativ.)

Bilden är lånad från Magnific

Guldpengar och orättvisor

Som liten var jag väl förtrogen med Elsa Beskows dikt om gamla häxan Avundsjuka som sticker sin spetsiga näsa i andras angelägenheter och sår split varhelst hon kan. Min mamma läste den ofta för mig och min farmor, som var en baddare på att lära sig saker utantill, läste hela dikten ur minnet.

Det går illa för häxan när hon försöker provocera pojken Pär. Han är nöjd med det han har och är inte sugen på att bråka med någon. Han rycker häxan i svansen och jagar ut henne ur huset.

Man borde ju förstås vara som Pär, men det är man sannerligen inte alltid. Det är lätt att tycka att livet är bra orättvist, särskilt mot en själv. När man själv är så förfärligt vanlig och ens klasskompis är så rasande bra och speciell hela tiden.

Kjell är alltid glad och vet massor av saker och han älskar guld. Han har guld på jackan och guld i håret och förmodligen gråter han också tårar av guld. Om han nånsin skulle gråta och inte vara sådär glad jämt. 

Alba däremot, hon är morgontrött och gråtig och snorig och vet inte mer än någon annan. Hon har dessutom inte guld någonstans. Och medan Kjell har tappat flera tänder redan väntar hon fortfarande på sin första.

En dag på skolgården tappar Kjell ännu en tand och berättar glädjestrålande att den kommer att förvandlas till en guldpeng över natten. Nu blir Alba alldeles galen. Ska Kjell få en guldpeng när han redan har så mycket fint och hon inte har något alls!

I ett obevakat ögonblick passar hon på att stjäla tanden. Nu är det hennes tur att få en guldpeng. Men på vägen hem känns det inte alls bra. Det är som om tanden skaver i fickan. Och vad ska Kjell säga när hans tand är borta? Han är ju trots allt Albas kanske allra bästa vän.

Micaela Favilla har skrivit och ritat en förtjusande liten vardagspärla om när avundsjukan går överstyr och allt känns så orättvist att man är redo att explodera. Helt garanterat ett välbekant tema för den tänkta målgruppen, som jag skulle säga är barn i åldrarna 5-8 år eller så.

Och efter ett rejält vredesutbrott som slutar med gråt och plåster och guld överallt, så blir det till all lycka också ett riktigt glatt slut. Det är både Alba och Kjell värda.

Micaela Favilla har tidigare skrivit två böcker om Erka och Julian för lite äldre barn.

Klicka på länken för att hitta Albas guld i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslaget ovan tillhör Lilla Piratförlaget. Häxan Avundsjuka kan hittas i flera utgåvor, bland annat i Elsa Beskows Sagoskatt: Tripp Trapp Trull. 

En liten saga om läsförmåga

Det var en gång en helt vanlig skola där det gick en helt vanlig klass i en av de lägre årskurserna. Klassen var full av helt vanliga elever och de hade en lärare som gjorde sitt allra bästa, men i slutet av läsåret - då elevernas läsförmåga skulle utvärderas - var alla siffror alarmerande röda.

Eleverna kunde alfabetet och kunde väl egentligen läsa, i ordets allra mest grundläggande betydelse, men de förstod inte orden de läste. Och förstår man inte orden blir det plötsligt hemskt mycket svårare att gå i skolan.

Hade det varit fråga om en saga på riktigt är det ungefär här det skulle ha dykt upp en god fe eller motsvarande som skulle kunna vifta med sitt trollspö och magiskt ställa allt till rätta, men riktigt så går det inte till i skolvärlden. Där får man komma på lösningar på egen hand.

När sommarlovet var slut ordnade läraren ett föräldramöte med ett kort och bryskt meddelande: om det ska bli ordning på situationen måste familjerna ta ett betydligt större ansvar för sina barns läsning.

Egentligen borde det vara självklart. Lärare kan prata om böcker och läsning tills de är blå i ansiktet men om eleverna aldrig upplever att föräldrar eller andra vuxna bryr sig om saken så kommer de snabbt att lära sig att det här är något man mer eller mindre kan strunta i.

I just den här sagans klass tog lärarens taktik skruv rejält och fungerade minst lika bra som någon trollformel skulle ha gjort. Föräldrar och barn tog sin läsning på allvar och innan nästa läsår var slut läste en stor del av klassen långt över förväntad förmåga. Ibland får sanna sagor lyckliga slut.

Poängen med den här berättelsen - som jag lovar är helt sann om än så pass vagt återberättad att ingen ska kunna lista ut vilken klass det handlar om - är förstås att visa att allt är möjligt. Om man läser hemma. Om man besöker biblioteket tillsammans. Om man visar intresse för sina barns läsning. Om man som vuxen är redo att vara en bra läsande förebild.

Skolbarn kanske läser mindre idag än förr, kanske har barnens läsförståelse försämrats. Men det behöver inte vara så. Det är aldrig för sent att visa barnen att läsning är viktigt på riktigt.

Snipp snapp snut, så var sagan slut. (Maka er nu iväg till biblioteket omedelbart och se till att era barn har bra böcker att läsa. Ni kan tacka mig senare.)

Bilden är lånad från Magnific.

Bäst på allt - men hur länge till?

SPOILER Nina är klassens geni som har det lätt i alla ämnen. Hon kan alltid svara på lärarens frågor, hon vet en massa saker ingen annan har koll på och är bäst i klassen även i de ämnen hon inte är särskilt intresserad av. Hon är smartare än alla andra och det är hon väl medveten om.

Att alla andra är rätt korkade och jobbiga är hon också högst medveten om. I en mycket hemlig liten anteckningsbok skriver hon upp sina ärliga åsikter om de människor hon tvingas uthärda. Alla deras fel och brister (väldigt många) men även deras positiva sidor (sorgligt nog väldigt få).

Förr hade Nina en bästa kompis i den snälla men kanske inte helt knivskarpa Majlis, men sedan klassens drottning Meja kommit emellan dem har Nina inga vänner längre. Inte för att hon bryr sig. För henne räcker det gott att vara bäst.

Allt ställs på ända då den rakt igenom fulländade Isolde börjar i klassen. Hon har perfekt hår och perfekta kläder (hennes mamma är en känd influencer) och verkar på riktigt vara snäll rakt igenom. Kanske Nina kunde tänka sig att försöka bli kompis. Det skulle åtminstone göra Ninas mamma glad.

De planerna kapsejsar omedelbart då Nina och Isolde hamnar att göra grupparbete tillsammans och det snabbt visar sig att Isolde är minst lika smart, har minst lika bra idéer och gör minst lika snygga presentationer i Power Point. 

Nu skakas Ninas värld om i grunden. Att vara bäst på allt är det enda hon kan. Om hon inte får vara bäst har hon ingenting kvar.

Att Cina Friedner är bra på att hitta dramat i vardagen och skriva fram det så det inte bara blir engagerande men också roligt är ingen nyhet. Det värsta som kan hända är allt om preppern Belle var en personlig favorit när den kom och följs nu av Nina med axlarna tyngda av prestationsångest. Då som nu blandas starka känslor med många förlösande skratt.

Det enda som blir lite underligt för mig - och det här är kanske den riktiga spoilern - är att den där spydiga anteckningsboken som ägnas så mycket uppmärksamhet i slutändan inte spelar någon egentlig roll i handlingen.

Tjechov ska ha sagt att om det hänger ett gevär på väggen i början av pjäsen måste det avlossas innan föreställningen är slut. Här tänker jag hela tiden att någon ska hitta häftet - Tjechovs anteckningshäfte - och att det i sin tur ska utlösa handlingens klimax. Det känns lite underligt när det aldrig går så. 

Men det hoppas jag Tjechov och alla andra kan ha överseende med, för det här är en glimrande liten vardagspärla. Man har mycket trevligt i sällskap av Nina, Isolde och de andra. 

Men en liten påminnelse till alla barnboksredaktörer där ute: nästa gång en författare vill döpa den elaka tjejen till Meja är det dags att föreslå ett namnbyte. Det har redan hänt i lite för många böcker och snart vill alla schyssta Mejor där ute ha upprättelse.

Klicka på länken för att hitta Bäst på allt (och lite till) i bokkatalogen Finna. Rätten till omslaget ovan ägs av Rabén & Sjögren. 

Stor storm, liten båt

Det borde ha varit en dröm som gick i uppfyllelse när de fem ungdomarna ger sig ut på äventyr i sin lilla båt. Att segla från Bretagne till Irland och tillbaka igen och få känna frihetens vind i seglen.

Fyra av dem har känt varandra i många år, förenade av sin kärlek till segling och havet men också av sin vilja att ta risker, att våga göra lite för mycket, att utsätta sig själv och andra för ibland alltför stora prövningar.

Den femte är en landkrabba, en nykomling i gänget som ritat om spelplanen, som utmanat ordningen och som förskjutit maktbalanserna. Under ytan är det något som bubblar.

På vägen tillbaka blåser det upp, ett våldsamt oväder närmar sig. När de skulle behöva samarbeta som bäst händer det allra värsta och plötsligt ligger Clarence - gruppens självklara ledare - död i vattnet. 

Nu är goda råd dyra. Stormen som närmar sig är alldeles för stor för deras lilla båt. Nu krävs snabba och kloka beslut. Problemet är att det är Clarence som brukar fatta dem. De fyra som är kvar är helt utlämnade åt elementen och åt varandra.

Genom Emma - som var närmre Clarence än någon annan i gruppen - får vi följa dramat i båten men även vägen fram hit. Genom minnesbilder och tillbakablickar lägger vi långsamt pusslet över hur allting kunde gå så fel och det är gastkramande att följa med.

Grått hav (Tout gris i original) har lovordats i alla tonarter ända sedan den översattes till svenska efter att Marion Brunet tilldelades ALMA-priset 2025. Det är en relativt kort men intensiv berättelse som är oerhört noga med vilken information vi får och i vilken ordning, allt för att hålla spänningen uppe.

Grått hav är tydligt skriven för ungdomar - huvudpersonerna är alla i slutet av sina tonår - men kan med behållning läsas av en lässtark 12-åring. Här finns lite sex och lite våld men inte mer än vad en ung läsare mäktar med. 

Den enda pyttelilla skönhetsfläck jag kan hitta är att den franska originaltexten ibland läcker igenom översättningen lite väl mycket. Vid ett par tillfällen tänkte jag att inga ungdomar skulle uttrycka sig så här på svenska, men det är detaljer. Överlag har översättaren Lotta Rossi gjort ett utmärkt jobb.

Om man som jag tycker att franska är ett vidunderligt och vackert språk kan man tjuvlyssna på en bit av den franska ljudboksutgåvan här.

Om inget annat jag sagt övertygat dig om att det här är en bok du absolut ska läsa, så kasta ett öga till på det ögonbedövande snygga omslaget. I en tid då allt fler bokpärmar dessvärre känns lite hafsiga och gjorda med vänsterhanden ser Grått hav otroligt elegant ut i hyllan. En bok som får dig att se sofistikerad ut när du läser den på stranden eller tåget i sommar.

Klicka på länken för att hitta Grått hav i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslaget ovan tillhör Gilla böcker.  

Lyckan att få läsa i fred

En av mina käpphästar som läspedagog har länge varit att jag ska läsa böcker på arbetstid. Nästan alla i min bransch läser massor av böcker hemma på sin egen fritid, eftersom tiden i livet är begränsad och det finns en aldrig sinande ström av böcker man borde bekanta sig med.

Med hög moral och svansföring har jag sagt att jag minsann enbart läser böcker hemma om det är sådana jag skulle velat läsa ändå, inga böcker som man borde läsa för jobbets skull.

Problemet är bara att det inte går så bra att läsa på jobbet. Där finns en massa andra saker som pockar på ens uppmärksamhet. Besökare som behöver hjälp, böcker som ska sättas på hyllor, kollegor som vill diskutera saker. Ständigt hamnar man att lägga bort sin bok och göra något annat.

Man tar sig igenom böckerna, det gör man, även om läsupplevelsen blir mer upphackad.

Men efter ett tag får man ändå lov att fråga sig varför jag nästan alltid gillar böckerna jag läser hemma bättre. Kan det verkligen bara vara en slump? Självklart inte.

Det all skönlitteratur gör - mer eller mindre framgångsrikt - är att locka med sig läsaren in i en värld som man ska känna och förnimma och närvara i. Om man hela tiden blir avbruten så blir läsningen bara ett avkodande av text och ett förstående av ord, men man får aldrig tag i den där känslan boken vill förmedla och göra dig delaktig i.

När jag läser hemma är det färre saker som lägger sig emellan mig och upplevelsen. Man känner bokens tempo och flöde på ett annat sätt, man hinner lära känna personerna i boken, man får tag i bokens stämning och känsla. Förutsatt att det är en bra bok, förstås.

Jag skulle gissa att samma sak gäller för nästan alla som läser. Om man inte får läsa fokuserat så får man ingen känsla för berättelsen och tycker till sist inte att det man läser är något vidare.

Tipset från proffset är - än en gång - att göra sig av med alla saker som avbryter. Allt som piper eller låter eller stjäl ens uppmärksamhet. Sedan kan man ge boken fullt fokus.

Bilden kommer från Magnific (tidigare känt som Freepik).

Ett ensamt spöke förändrar allt

SPOILER Henrik vaknar klockan fyra en morgon av att familjens hund anar något. När Henrik tittar ut genom fönstret ser han en underlig man som står i trädgården. Gubben stirrar tillbaka en kort stund och försvinner sedan på ett mystiskt sätt.

Henrik har aldrig trott på spöken eller varit särskilt intresserad av dem, men nu blir han skakad av det han sett. Gubben försvann rakt igenom ett buskage och han har inte lämnat några spår efter sig fast marken är våt och mjuk. Det finns ingen logisk förklaring.

Om Ingmar Bergman varit där med Henrik kunde han ha berättat att just klockan fyra på morgonen är vargtimmen då alla känslor är som mest intensiva och man upplever saker på helt andra sätt än man vanligtvis skulle. Han har gjort en hel film om det, den är väldigt bra även om Henrik skulle varit lite för ung för att se den.

Nu är hans familj de enda han kan vända sig till och de är dessvärre inte fullt lika med på noterna. Henrik blir lite besatt av det han varit med om men ingen klarar av att möta honom där han är och alla blir bara frustrerade.

Det ingen helt förstår är att Henrik blivit rädd på riktigt. Han har aldrig trott på spöken men nu har han troligtvis sett ett och det ställer allting på ända. Om de finns fast han inte trott på dem kan de kanske komma in i hans rum. Kanske är de farliga.

I den situationen fattar föräldrarna det katastrofalt dåliga beslutet att försöka skämta bort alltsammans och nu rasar det på riktigt för Henrik, som plötsligt inser att hans föräldrar inte förstår honom över huvud taget.

Knorren i den här boken är nämligen att det egentligen inte är en spökhistoria. Här finns visserligen ett spöke som inte kan förklaras, men själva biffen i berättelsen är krisen som uppstår när ingen vill lyssna på dig och ingen vill förstå dig. Som en pjäs av Lars Norén fast för barn.

Till slut är det den krångliga storasystern som får kliva fram och vara den som åtminstone tillfälligt lugnar vågorna på Henriks stormande hav. 

Det här är den fjärde boken om Henrik, men den kan läsas helt fristående från de andra: "Pengarna", "Mammas vidriga kompis" och "Hoppas din farsa dör". Bengt Ohlsson är en hyllad och väletablerad författare vars sida på Wikipedia inte nämner hans barnböcker med ett enda ord. (Klicka här för fler tankar om den typen av saker.)

Den omskakade familjedynamiken påminner mig också om David Levithans utmärkta "The Mysterious Disappearance of Aidan S" som tyvärr inte översatts till svenska.

Klicka på länkarna för att hitta Jag tror inte på spöken men jag är rädd för dem, Pengarna, Mammas vidriga kompis och Hoppas din farsa dör i bokkatalogen Finna. Bonnier Carlsen äger rättigheterna till omslaget ovan. 

Ibland behöver man ett monster

En morgon när Mina och hennes storebror Jérôme ska gå till skolan hittar de något förbryllande utanför huset. Fotspår. Jättelika fotspår. Det måste vara någon som skojar med dem för inget djur lämnar så stora spår efter sig.

Det hela är ett mysterium som Jérôme diskuterar med sin bästa kompis Marcus, medan Mina är för liten och lämnas utanför alla spännande spekulationer. 

Lillasystern är ändå benhårt övertygad om att något ovanligt finns därute, men när hon får syn på två stora ögon som stirrar in genom fönstret är det ingen som tror på henne. 

Mina ger sig inte - hon vet ju vad hon sett - och bestämmer sig för att försöka locka den mystiska varelsen till sig. Kanske den gillar kakor?

Men varför skulle det finnas ett vidunder utanför deras hus? Var har det kommit ifrån? Kan det vara det stora bygget av det nya lyxhotellet i skogen som stört monstret?

"Mina och odjuret" är en suggestiv och vackert tecknad grafisk roman om förhållandet mellan människan och naturen. Hur människor ibland gör skada men också om hur naturen kan läka på nytt om man bara ger den utrymme.

Dessutom växer det fram en tyst vänskap och ett samförstånd mellan Mina och det jättelika odjuret. Det visar sig vara tur då det värsta händer och ingen finns i närheten för att hjälpa. Då behöver man sitt monster mer än något annat.

Caroline Merola är en erfaren barnbokskreatör från Québec, som både skrivit romaner och tecknat serier tidigare. "Mina och odjuret" är någonstans mitt emellan en roman och en serie, med en droppe bilderbok i blandningen.

"Mina och odjuret" tilldelades ett fint pris av de lokala bokhandlarna 2024 och verkar vara den första av Caroline Merolas böcker som översatts till svenska. Jag skulle gärna läsa fler. 

Klicka på länken för att hitta Mina och odjuret i bokkatalogen Finna. Bokförlaget Opal äger rätten till omslaget ovan. 

Nio serier att plöja

För ett tag sedan skrev jag om bokserier för barn och utmaningen i att få ungarna att läsa vidare efter den första delen. Att det kan vara svårt att få dem att skutta från bok ett till bok två till bok tre, även om de gillar det de läst. 

Kanske behöver de läsande barnen lite mer stöd från oss vuxna när de gäller serier som ska läsas i rätt ordning. Jag på biblioteket kan alltid fråga om de vill reservera nästa del med en gång, så de vet att den är på väg. 

Föräldrar kan se till att rätt delar lånas hem och finns färdigt att tillgå när den nuvarande delen är färdigläst. Lärare och andra vuxna kan fråga vad barnen läser och uppmuntra dem att läsa vidare.

Om själva idén att läsa vidare känns främmande för barnen är det heller inte alls svårt att träna upp förmågan. Det enklaste sättet är att helt enkelt kasta sig in och ge sig hän i en bok som fortsätter vidare i fler volymer. 

Här kommer tips på nio bra bokserier som alla består av minst tre delar eller fler. 

01. PAX av Ingela Korsell, Åsa Larsson och Henrik Jonsson

Oavbrutet spännande på gränsen mellan fantasy och skräck om bröderna Alrik och Viggo som visar sig vara utvalda att försvara stadens hemliga, magiska bibliotek mot ondskan som väller in i form av monster från nordisk mytologi. 

Smart skrivet med korta kapitel och massor av cliffhangers som lockar vidare i berättelsen, allt kryddat med sanslöst snygga illustrationer. Mycket action blandat med stora känslor och svåra ämnen som mobbning, utanförskap och frånvarande föräldrar.

Totalt tio böcker där spänningen och intensiteten ökar för varje del, med en liten varning för ett omskakande slut. Som komplement rekommenderas faktasviten "Väsenologi" där man får veta mer om de monster och oknytt vi stött på i äventyret.

Klicka här för att hitta första delen i bokkatalogen Finna.

02. Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse av Jessica Townsend

Morrigan Crow är född på mörkerafton och därför dömd att dö på sin tolfte födelsedag. Det är hemskt men ingenting att göra något åt, så har det helt enkelt alltid varit. I väntan på döden drar Morrigan olycka över alla hon talar med eller interagerar med, så alla undviker henne bäst de kan.

I elfte timmen - precis som sanden i timglaset är på väg att rinna ut - dyker en mystisk främling upp och erbjuder Morrigan en livlina; i staden Nevermoor finns en turnering för barn med magiska förmågor och om Morrigan vinner den kan hon övervinna sin förbannelse.

Morrigan har visserligen inga magiska förmågor men har heller ingenting att förlora och bestämmer sig för att ta chansen när den ändå finns.

Den här boken tar lite tid på sig innan man riktigt förstår vart den är på väg och kräver lite mer uthållighet av läsaren, men när det väl blir åka av blir läsaren rikligt belönad.

Klicka här för att hitta första delen i bokkatalogen Finna.

03. Woodwalkers av Katja Brandis

Carag växer upp i djungeln i tron att han är en helt vanlig puma tills den dag han förstår att hans familj är woodwalkers - varelser som är hälften vilddjur och hälften människa och som kan byta skepnad från den ena till den andra.

Carag lämnar den värld han känner och bestämmer sig för att försöka leva bland människorna som om han vore en av dem. Det visar sig att människor är svåra att förstå och farliga att beblanda sig med. Om man blir upptäckt och avslöjad väntar fångenskap eller döden.

Till all lycka hittar Carag fram till en skola där andra Woodwalkers i hemlighet lär sig allt man behöver veta för att klara livet bland människor. Men alla på skolan är inte ens vänner.

Woodwalkers är en riktig evighetsserie för den som fastnar på kroken. Efter de första sex delarna följer fler sviter: Seawalkers, Woodwalkers & vänner samt Woodwalkers - återkomsten.

Klicka här för att hitta första delen i bokkatalogen Finna.

04. Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld

Många av tipsen på den här listan är fantasyberättelser som lätt blir lite längre och med fördel delas upp i flera delar, men ibland vinner också vardagens äventyr på att få breda ut sig.

Trilogin om mobbade Sigge som flyttar från stora Stockholm till lilla Skärblacka och nu ser sin chans att få bli någon annan. Innan sommarlovet är slut ska han förvandla sig själv till en cool kille som alla vill vara kompis med, men redan första försöket till kontakt slutar med katastrof och en bortrövad trädgårdstomte.

Sigges försök att vara som alla andra leder förstås till insikten att alla är annorlunda på något sätt och att det bästa är att vara sig själv. Jag har skrivit längre om Sigges vedermödor här.

Precis som med Johan Ehns "Kollokillen" känns det ändå som att serien på riktigt hittar sitt driv och sin styrfart i den andra delen. Ett tips här kan alltså vara att kasta om ordningen och gå direkt på "Min storslagna död", och sedan läsa ettan för att fylla i luckorna. 

Klicka här för att hitta första delen i bokkatalogen Finna.

05. Familjen Amarant av Elin Ruuth och Johanna Magoria

Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli. Vill man att barnen ska läsa följetonger är det bra att styra in dem på rätt spår redan från början och böckerna om den förnäma familjen Amarant och den helt vanliga Neo Andersson är bästa tänkbara start.

Tre helt omöjligt bra böcker om den djupaste vänskap och allt den för med sig: osäkerhet, avundsjuka och missförstånd, men mest av allt den mest fantastiska lycka man kan föreställa sig.

Språket är lätt utan att bli platt eller förenklat, och där det behövs fyller bilderna i saker som texten inte säger. En stor läsupplevelse oavsett om man läser på egen hand eller läser högt tillsammans. Jag har skrivit mer om familjen Amarant här och här.

Klicka här för att hitta första delen i bokkatalogen Finna.

06. Krypto av Hans Jørgen Sandnes

Ska man kittla barn till läsning bör man inte glömma bort de tecknade serierna. Krypto är en spännande och lättläst serie om den nyfikna Ofelia som kommer som fosterbarn till kuststaden Saltvik där något okänt verkar bubbla under ytan.

Tillsammans med fiskargubben Björn börjar Ofelia misstänka att det kan finnas ett sjöodjur som gömmer sig i vågorna. Och pojken som nyligen dök i vattnet och försvann spårlöst - kan även det ha med monstret att göra?

Krypto är en perfekt startpunkt för den läsovana då handlingen ofta berättas lika mycket i bilder som med text. Hans Jørgen Sandnes har också illustrerat böckerna om Dubbeldeckarna - Norges egna LasseMaja - som också är ett utmärkt tips för den som vill ha många delar att plöja.

Klicka på länkarna för att hitta första delen av Krypto och Dubbeldeckarna i bokkatalogen Finna.

07. Sorceline av Sylvia Douyé och Paola Antista

Sorceline är en annan utmärkt tecknad serie med mer krävande text och handling än Krypto. Sex barn kallas till kryptozoologen - vars jobb går ut på att ta hand om olika fantasiväsen som exempelvis enhörningar och sjöjungfrur.

Han närmar sig pensionen och söker nu en lämplig efterträdare. Det barn som bäst uppfyller hans förväntningar ska slutligen få ta hans plats. Men någon av kandidaterna spelar inte enligt reglerna och förvandlar sina värsta konkurrenter till glas.

Vår hjältinna Sorceline vet ingenting om sitt eget ursprung och drabbas snart av tvivel. Kan det vara hon som förvandlar sina kurskamrater utan att hon själv förstår hur?

Snyggt tecknat och väldigt engagerande, inte minst då handlingen hela tiden avslöjar nya hemligheter för oss och byter riktning då vi minst anar det.

Klicka här för att hitta första delen i bokkatalogen Finna.

08. Fruktansvärda grejer som ingen får veta av Martin Olczak och Lina Blixt

Den mobbade bokälskaren och klassens coolaste kille har absolut ingenting gemensamt men tvingas ihop då underliga saker börjar inträffa. 

Då Felix hittar någonting hemma som definitivt bara borde finnas i böcker vet han att Hedda är den enda som kan tänkas tro på honom och den enda som möjligen kunde veta vad han ska göra. Han ber henne om hjälp men i största hemlighet - han har sitt rykte att tänka på och vill inte att någon ska se dem tillsammans.

Den första underliga upptäckten är mest förbryllande men händelserna utvecklas snabbt till ren skräck och plötsligt förvandlas äventyret till en kamp på liv och död.

Effektiv skräck där en motvillig kemi växer fram mellan de båda huvudpersonerna. En mental kusin till Pax på många sätt med sina effektiva överraskningar längs vägen.

Klicka här för att hitta första delen i bokkatalogen Finna.

09. Kugghjärtat av Peter Bunzl

Vi avslutar tipslistan med ett stycke steampunk för barn. Utspelas i ett alternativt London under sent 1800-talet där staden är full av mekaniner - konstgjorda människor och djur som gör alla tråkiga jobb som vanligt folk helst vill slippa.

Lilys pappa tillverkar de allra bästa mekaninerna men när han försvinner spårlöst under en resa står hon plötsligt helt ensam i världen. Snart inser hon att någon är ute efter henne och att hon svävar i livsfara.

Med hjälp av pojken Robert och en konstgjord räv måste hon lösa gåtan innan det är ute med henne. Men kanske finns familjens stora hemlighet på närmre håll än hon någonsin kunnat ana.

Klicka här för att hitta första delen i bokkatalogen Finna.

Den första bilden är lånad från Magnific som tidigare hette Freepik. Upphovsrätten till samtliga bokomslag tillhör respektive förlag.

Visa vem du är

LITEN SPOILER Ibland då och då stöter man på en bok som liksom skakar om en. Som kräver att man läser vidare fast klockan är lite för mycket. Som lever vidare i ens tankar efteråt. Idag är jag både trött och seg men det var det värt. Jag var bara tvungen att bli klar med "Visa vem du är".

Elle McNicoll har imponerat på mig tidigare. Hennes debut "Som en gnista" var en glad överraskning på många sätt, inte minst var det uppfriskande att ha en autistisk huvudperson som fick vara berättare i sin egen historia istället för att bli beskriven utifrån av någon annan.

Även Cora - tolv, snart tretton - är autistisk, vilket gör vardagen i skolan utmanande. Den enda vännen har flyttat bort, lärarna är oförstående, en del av klasskompisarna utnyttjande, livet är svårt att navigera.

Coras storebror jobbar på Pomegranate, ett nytt techföretag som med hjälp av AI skapar digitala kopior av människor. Deras mål är att ingen längre ska behöva sörja den som dör, istället ska de kunna umgås med ett högteknologiskt hologram av sin älskade och aldrig behöva skiljas. Cora - som hade en komplicerad relation med sin nu döda mor - fascineras av möjligheten.

På en tråkig fest träffar Cora chefens son Adrien och en lika oväntad som omedelbar vänskap uppstår. För första gången känner sig Cora sedd och uppmuntrad att vara sig själv istället för att anpassa sig efter omvärlden. Adrien - vars ADHD är en stor besvikelse för hans pappa - får Cora att våga nya saker och vilja utmana sig själv.

Det enda vännerna blir osams om är Pomegranate. Cora lockas av företagets löften och företagets karismatiska ledare, doktor Gold, visar henne stort intresse. De har aldrig intervjuat en autistisk person tidigare och den förtjusande doktorn kan inte nog understryka hur viktigt det skulle vara, medan Adrien varnar och säger att Pomegranate inte är vad det utger sig för att vara.

När katastrofen slår till och Cora plötsligt står ensam utan sin vän kan hon inte längre stå emot frestelsen. Doktor Gold ger henne ett erbjudande hon inte kan stå emot och Cora kastar sig rakt i armarna på det stora företaget.

Berättelsen utspelar sig i en framtid som är misstänkt lik vår tid. De stora skillnaderna är att flygtrafiken avstannat och att den digitala tekniken befinner sig på en nivå där vi inte riktigt är ännu. Elementet av science fiction är betydligt lättare att svälja när huvudpersonernas liv inte är särskilt olika våra egna.

Vår berättare Cora vill så gärna tro att Pomegranate jobbar för det goda och när vi som läsare genomskådar dem betydligt tidigare än hon gör blir läsningen en svettig upplevelse. Hjärtat slog hårt i brösten och under särskilt den andra halvan av berättelsen växer ett riktigt obehag fram. 

Som vuxen läsare blir man inte så förvånad över att Pomegranate visar sig vara giriga fascister med en minst sagt osund syn på vad som gör en människa till just en människa. Inte heller att storföretagen inte är våra vänner, oavsett hur mycket de själva hävdar motsatsen.

Vad som däremot får mig att tappa hakan är att boken skrevs redan 2021, flera år före vår nuvarande AI-frenesi där alltfler företag alltmer högljutt försöker förmå oss att använda teknologiska redskap istället för att skapa eller tänka själva. Som att läsa en varning skickad till oss från gårdagen.

Slutet blir ändå lyckligt och - kan jag tycka - kanske lite väl lyckligt. Möjligen skulle boken ha kunnat måla med lite mörkare penslar och på så sätt fått fram sitt budskap ännu bättre, men det är bara en skönhetsfläck. I våra turbulenta tider har jag egentligen inga invändningar mot lyckliga slut.

En av mina varmaste rekommendationer på länge. 312 sidor som är lätta att plöja igenom och texten fastnar aldrig i teknobabbel eller onödigt svårt språk, ämnet till trots.

Den här utgåvan har en inledande fotnot om att man på svenska kan säga att en person har autism eller att en person är autistisk, och att olika personer föredrar olika begrepp. Elle McNicoll använder själv enbart uttrycket autistisk och låter sina huvudpersoner göra detsamma. 

Klicka på länkarna för att hitta Visa vem du är samt Som en gnista och Keedie av Elle McNicoll i bokkatalogen Finna. Rättigheterna till omslaget ovan ägs av Lilla Piratförlaget.

Hur kommer man vidare?

Om jag får tuta lite i min egen trumpet så måste jag säga att vi som jobbar med barn på biblioteket är rätt bra på det vi gör. Vi är bra på att entusiasmera till läsning, bra på att sätta böcker i händerna på publiken, bra på att sniffa rätt på rätt bok som kan göra just den unga personen framför oss sugen på att läsa.

Men det finns en sak vi kämpar i riktig motvind med för det mesta. Hur får man barn att läsa vidare i en serie?

I Helsingfors har vi sedan länge som strategi att vi behöver extra många exemplar av de två-tre första delarna i en serie. Det är där man ska börja läsa, det är de första delarna de lätt kan bli kö till. Efter det planar läsningen ut - läsarna är olika snabba och de senare delarna behöver vi därför färre av.

De senaste åren visar dock lånestatistiken att de unga läsarna blivit sämre på att hålla fast i sina bokserier. De läser den första boken och slutar sedan, även om de gillade ettan, även om den slutar med en cliffhanger som borde locka vidare.

Kanske är det konceptet med en fortsättning som känns främmande för barn. De kanske är vana att se lösryckta delar ur exempelvis en filmserie och upplever inte att de behöver ett ordentligt slut för att uppskatta det de ser eller läser.

Kanske är det en fråga om logistik. I Helsingfors flyter boksamlingen och när man läst del ett i en serie är det inte alls säkert att del två står på hyllan i ens närbibliotek. Om man inte får fortsättningen i sin hand direkt svalnar viljan att läsa vidare alltför snabbt.

Det som talar för den senare teorin är hur populära samlingsvolymer har blivit. Monstret Frank och böckerna om Jack har båda fått tjockare utgåvor där man får hela berättelsen i en enda bok. Då är det betydligt lättare att ta sig hela vägen fram till slutet, när man inte behöver hitta rätt nästa del utan bara kan läsa vidare i godan ro.

Kanske borde vi paketera ihop åtminstone en series två första delar och bara låna ut dem tillsammans. Om man läst de två första delarna är det måhända lättare att sedan vilja fortsätta med trean?

I väntan på ett bra och praktiskt lösning från bibliotekets sida uppmanar jag alla föräldrar med läsande barn att hålla lite koll. Om ert barn läser den första boken i en serie lönar det sig att vara proaktiv och beställa in de kommande delarna redan i förväg, så barnet i bästa fall kan kasta sig över nästa del utan onödiga avbrott.

Hitta Monstret Frank och Jakten på Jack i bokkatalogen Finna genom att klicka på länkarna. Bilden ovan är från Freepik. 

Familjen Amarant går i mål med flaggan i topp

LITEN SPOILER När Neo Andersson fyller nio år är det han önskar sig allra mest att han ska få byta skola. Han vill börja på samma internat i Schweiz där bästisen Poppel Amarant ska gå - så som alla släkten Amarants pojkar alltid gjort och som det är tänkt att de alltid ska. Neos föräldrar säger föga förvånande nej.

Glädjen blir desto större då Poppel dyker upp i Neos skola. Förändringens vindar blåser även i denna den finaste av familjer och nu ska barnen Amarant gå i en vanlig klass, omgiven av vanliga barn.

För Neo och Poppel blir varje dag som ett kalas. De har så mycket att säga varandra och så mycket att göra tillsammans. Ända sedan de blev vänner har de behövt varandra på ett sätt ingen av dem riktigt har ord att förklara. 

Men även bästa vänner kan ha det svårt ibland. Medan Neo dras in alltmer i den färgstarka familjen börjar Poppel istället ta hans plats hemma hos Anderssons. Samtidigt som Neo i hemlighet förbereder en stor överraskning för sin vän känner sig Poppel allt mer osynlig och övergiven.

När Neos föräldrar dessutom missförstår hela situationen riskerar överraskningen att bli förstörd, liksom de båda kompisarnas vänskap. Naturligtvis reder allting upp sig i elfte timmen och vi får ett så lyckligt slut att det nästan hettar om kinderna när man läser det.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som gör böckerna om Neo och Amaranterna till så fängslande läsning. Språket liksom sprakar och glimrar, stämningen är både underlig och varm och illustrationerna fyller i mycket av det orden inte säger. För mig är den här trilogin oemotståndlig läsning.

Samtidigt som man alltid skulle vilja hänga kvar i den här underliga spänningen mellan familjen Amarants tillvaro och den vanliga världen som Neo Andersson finns i, så får vi kliva ur berättelsen i precis rätt stund. 

Det är en konst att sätta punkt på rätt ställe och även det gör Amaranterna med den äran. En serie att vända tillbaka till om och om igen.

Klicka på länkarna för att hitta Familjen Amarant flyttar in, Sommaren med familjen Amarant och den avslutande delen Hemma hos familjen Amarant i bokkatalogen Finna. Bonnier Carlsen äger rätten till omslaget ovan.

Allvarligt talat: klimatångest och barnböcker

Barnboken är allt annat än en fegis och blir allt modigare med tiden. Att tackla stora och svåra frågor är något författare för barn gjort flitigt och frikostigt genom historien. 

Inte så konstigt - en berättelse är ett utmärkt redskap för att smaka på saker man själv oroar sig för eller som man själv upplever. Att få följa en påhittad vän som löser ett problem eller hittar sätt att hantera saker kan vara mycket inspirerande. 

I bästa fall kanske man själv lite lättare klarar av de tunga saker som kommer emot en i det egna livet. Det kan också skapa en större förståelse för att ens kompisar kan ha svårigheter man själv inte stött på eller egentligen förstår.

De senaste åren har det allt oftare dykt upp böcker där huvudpersonen har någon typ av klimatångest. En insikt om att världen kan kollapsa under människans påverkan, något som väger tungt på protagonistens axlar. Och jag tänker allt oftare på att det är ett riktigt svårt problem i en bok.

Barnböcker som handlar om problem letar sig oftast fram mot någon typ av lösning. Den mobbade hittar vänner och en bättre självkänsla. Den som genomlider en sorg hittar en väg att gå vidare och hantera sina känslor. Den som upplevs som annorlunda får i princip alltid en ny förståelse från sin omvärld innan boken är slut.

Men hur löser man klimatkrisen? Den kan man inte dikta bort. När boken är slut finns hotet kvar. Hur skriver man barnböcker om klimatångest utan att slutet bagatelliserar oron eller viftar bort hela saken?

Jag har inget svar på det. Jag tycker inte nödvändigtvis att de böcker jag läst på temat har löst problemet på ett dåligt sätt, men risken är ganska stor att den unga läsaren inte känner sig tillfredsställd efter den sista sidan.

Nyligen deltog jag i en väldigt bra workshop om framtidsarbete i en osäker värld (och vad biblioteket kan bidra med). En sak vi diskuterade oss fram till är att om vi som bibliotek inte kan lösa klimatkrisen kan vi åtminstone försöker bryta människors känsla av att det inte finns något att göra åt saken.

Klimatkrisen är på riktigt och barns rädslor för framtiden är ingenting att vifta bort. Dagens barnböcker på temat kan inte heller lösa krisen men kan kanske hjälpa till att koka ned en stor, diffus, ogreppbar känsla och peka på konkreta saker man ändå kan göra, även om de stora, lyckliga sluten saknas.

Huvudpersonerna kan inte döda draken men blir åtminstone lite bättre på att hantera vetskapen att den finns.

Bilden kommer från Freepik.

Allvarligt talat: lite mer respekt vore fint

I den här bloggen har jag nästan enbart varit positiv och peppig. Skrivit om de böcker jag tycker är bra. Försöka dela med mig av tips och tricks och idéer. I grunden är det en bra sak att försöka vara så konstruktiv som möjligt.

Ändå har jag tänkt att jag borde tillåta mig att skriva också om negativa saker. Böcker jag inte gillar och varför jag inte gillar dem. Teman jag inte gillar och varför jag inte gillar dem. Fenomen jag inte gillar och varför jag inte gillar dem.

För det mesta är jag positiv och peppig på riktigt men ibland stöter man på saker som får energin att sina och batterierna att krokna.

Från och med nu finns rubriken "Allvarligt talat" som kommer att signalera att jag nu tänker prata om någon aspekt av barnlitteraturen eller läsfrämjandet eller biblioteksvärlden jag är mindre förtjust i.

Först ut i raden är en riktigt tröttsam sak som dessutom ofta är svår att ta på, det är mer någonting man anar mellan raderna än något man får tydligt utskrivet i klartext. En känsla. Att barnböcker nog är kul och bra men alls inte lika fina som litteratur för vuxna.

Vi som jobbar med barns läsning möts nog av uppskattning - hur ska barnen annars lära sig läsa och vem skulle annars använda biblioteken i framtiden? - men inte med något större intresse. Det är ovanligt att vuxna människor intresserar sig för, eller läser, barnböcker. 

Det märks i mediebevakningen. När det skrivs om vuxenlitteratur närmar man sig ämnet med kunskap, kritiskt sinne, gärna med en analys i högsta hugg. När det handlar om det barn läser är det få som känner sig pressade att läsa på eller att sätta sig in i saker. Det är ju bara barnböcker.

Hur sällan recenseras barnböcker i dagstidningar? När Malin Stehn släppte Skräckslagen skrev hon på Instagram: "Att släppa en barnbok är [...] ofta som att kasta ut sitt alster i ett svart hål. Det blir tyst. [...] Den direkta responsen (som jag jag blivit bortskämd med som författare för vuxna) uteblir."

När det publiceras listor över mest lästa / mest utlånade författare har man oftast plockat bort barnböckerna först. Det är helt okej med skilda listor, men oftast låtsas artiklarna inte om att barnböcker lånas mer. Någon vuxenförfattare ropas ut som vinnare samtidigt som alla undrar varför barn inte läser.

När SVT:s litterära långkörare Babel gör en barnvariant pratar man påfallande lite om böckers innehåll, mer om hur nyttigt och kul det är att läsa. Anna Hellgren i Expressen var inte imponerad.

Överhuvudtaget verkar många - medvetet eller omedvetet - anse att barnböcker mer är en ständigt pågående läsövning än något med litterära kvaliteter eller verkshöjd.

Men om man inte bara vill gnälla, då? Om man vill vara lite positiv och peppig igen? Då säger jag att bollen ligger hos dem som inte tar barnböcker på allvar. Ta emot några bra boktips, läs ett par böcker för olika åldrar och i olika genrer, skaffa dig en ståndpunkt och en åsikt.

Vi diskuterar gärna barnlitteratur när som helst och med vem som helst. På fullaste allvar.

Bilden kommer från Freepik. 

Ernesto blir ledsen (och ensam)

Den första veckan av december tillbringade jag i Funchal, Portugal, där jag har en riktig favorit bland bokhandlar. Dit brukar jag gå för att kolla vilka böcker som översatts till portugisiska och vad som verkar gå hem bland publiken där.

Nu senast hittade jag en bilderbok som verkligen slog knock på mig. Eller mer korrekt fick den mig att stå och gråta på allmän plats där vem som helst kunde se mig.

Ska sanningen fram är jag rätt lättrörd av barnböcker, men här pratar vi en helt ny nivå. Istället för några eleganta små glädjetårar blev det riktigt hulkande fulgråt. Och boken som skakade mig i grunden heter Ernesto, döpt efter sin huvudperson.

Alla talar om Ernesto. De säger att han är blyg och pratar konstigt. De säger att han är ful och har ett underligt ansikte. De säger att han är annorlunda, att han har slitna kläder, att han inte förstår vad andra säger. Alla säger någonting om Ernesto. Det gör honom mycket, mycket ensam och mycket, mycket, mycket ledsen. Och där tar historien slut.

Däremot tar inte boken slut. "Tyckte du inte om slutet?" frågar berättarrösten medan vi får se en nedstämd Ernesto sitta alldeles ensam i sitt hem. Ibland är det så här berättelsen slutar, fortsätter rösten. En del vill inte veta slutet, eftersom det är alldeles för sorgligt. 

"En del tror att det bara är slutet som är sorgligt. De förstår inte att det är hela berättelsen om Ernesto som är sorglig."

Det talas ofta om hur böcker kan lära barn att bli mer empatiska. Hur böcker kan ge dem verktyg att förstå andra människors situation. Olika böcker lät ut empati i olika grad och på olika sätt. Ernesto är helt obeveklig och släpper inte läsaren av kroken. 

Vi måste förstå att elaka ord och brist på förståelse är vad som gjort Ernesto ledsen. Kanske ibland våra egna elaka ord. Men möjligen finns det lite hopp på slutet.

Det sista uppslaget visar Ernesto, liggande i sin säng med ljuset släckt. En stor tår rinner från hans öga och berättarrösten frågar läsaren: "Har du något du skulle vilja säga till Ernesto?"

Det geniala draget är naturligtvis att ingen kommer in och räddar situationen. Ingen kommer plötsligt och knackar på Ernestos dörr och frågar om han vill vara med och leka. Boken dumpar över hela lösningen på läsaren. Vad ska man göra nu?

Ernesto är skapad av Blandina Franco och José Carlos Lollo, två barnbokskreatörer från Brasilien med många böcker och ett antal priser på sin meritlista. Jag skulle verkligen hoppas att något förlag skulle översätta den här enkla, effektiva och omskakande bilderbokspärlan till svenska.

Och om du skulle befinna dig i Funchal är det bokhandeln Bertrand du ska gå till.

Den portugisiska utgåvan av Ernesto är utgiven av Zero a Oito, som äger rätten till omslaget ovan.

Fasliga fiskar med onda avsikter

Har du också tänkt på att det är något skumt med just fiskar? Varför tillbringar de i princip all sin tid under ytan? Spionerar de kanske på oss i våra egna hem? Planerar de möjligen att ta över hela jorden med hjälp av livsfarliga vapen? I så fall är det här verkligen boken för dig.

Det börjar som en gamla tiders lärobok om djur i största allmänhet. Sakligt, torrt, lite tråkigt. Men när vi efter några sidor kommer in på just fiskar händer det något med vår tidigare så sakliga berättare.

Fiskar kan man nämligen inte lita på. De följer inga regler och gör precis som de vill. De är falska och bedrägliga och vi får en mängd bevis framlagda för precis hur ruttna de här djuren är.

Ibland har de gälar, ibland inte. Ibland lägger de ägg, ibland inte. Ibland äter de upp stackars snälla krabbor som bara ville ha lite trevligt på havsbotten.

Tonen blir snabbt allt mer hysterisk och uppskruvad och alarmistisk. Inte minst fiskarnas ondska mot krabbor dyker upp igen och igen. Att krabbor är otroligt vänliga och snälla djur - till skillnad från de onda fiskarna - är inget vi behöver tvivla på. Vem är det egentligen som talar till oss?

Lita aldrig på en fisk (Don't Trust Fish i original) av Neil Sharpson med fantastiska bilder av Dan Santat är en otroligt underhållande liten bilderbok där det vanliga och förväntade får ge vika då det totala kaoset plötsligt bubblar fram. 

Jämför exempelvis Per Gustavssons färska Jag tror det är ett monster under sängen! där verkligheten liksom upphör för en stund och ersätts med total galenskap.

Klicka på länkarna för att hitta Lita aldrig på en fisk och originalversionen Don't Trust Fish i bokkatalogen Finna. Rätten till det svenska omslaget ovan ägs av Lilla Piratförlaget, originalet av Andersen Press.

Skräckslagen och inte särskilt saknad

SPOILER När sjuorna kommer tillbaka efter jullovet saknas Calle. Det reagerar ingen desto mer på. Han har säkert försovit sig eller så är han sjuk. Dessutom är det ingen som egentligen saknar honom direkt.

Sedan Calle började i klassen på hösten har han varit allt annat än en uppskattad kompis. Rik och otrevlig. Stor i munnen och alltid snabb att göra sig lustig på någon annans bekostnad. 

Det är först när Calles oroliga pappa dyker upp och frågar om någon sett hans son som klassen börjar ana oråd. Calle gick hemifrån på morgonen och försvann någonstans på vägen. Var kan han ha tagit vägen?

Vi som läser vet att någon lockat till sig Calle och rövat bort honom. Snart nog befinner han sig bunden och inlåst i någons källare. Vem är det som håller honom fången och vad tänker denna någon göra med honom? Snart nog börjar hans tankar irra vilt i alla riktningar. Håller han på att bli galen?

Malin Stehn har gjort en riktig resa som författare: efter ett antal starka barnböcker bytte hon spår och blev hyllad för sin spänningsromaner för vuxna. Det här är hennes första bok för en yngre publik på flera år och den var värd att vänta på.

Här finns uppenbarligen ett mysterium som måste lösas - vem är Calles kidnappare och ska någon hitta honom innan det är för sent? - men mycket omsorg har också lagts vid att synliggöra de krångliga relationerna i klassen.

Helt klart är inte ens Calle särskilt förtjust i den person han blivit sedan familjens flytt men hade han någonsin en chans att vara någon annan? 

Valter - den enda som lyckats få syn på något av den Calle egentligen är bakom den tuffa ytan - bestämmer sig för att leta detektiv och får efter några tafatta försök upp ett spår. Men han kan inte lösa gåtan helt på egen hand. Frågan är hur många som är redo att engagera sig för att hjälpa en klasskompis de egentligen inte saknar.

Klicka på länken för att hitta Skräckslagen i bokkatalogen Finna. Boken är utgiven av Bokförlaget Opal som äger rätten till omslaget ovan.

AI är inte läsningens vän

Många pannor läggs i djupa veck angående barn och läsning. Barn läser mindre nu än tidigare. De verkar sakna uthållighet och fokus. Vad kan det bero på?

Jag vet att jag är på väg att sparka in en väldigt vidöppen dörr men vi lever verkligen inte i en tid där varken uthållighet eller fokus premieras. Barnen förväntas hitta sin läsglädje och sitt tålamod omgivna av en mängd vuxna som saknar allt detta.

Vuxna som inte längre orkar skriva ett e-mail utan låter en app göra jobbet. Vuxna som inte längre orkar skapa en egen lista över saker utan delegerar det till ett dataprogram. Vuxna som inte längre orkar läsa ett dokument eller en sida på Wikipedia utan istället nöjer sig med ett kort sammandrag skapat av AI.

Jag är typen som alltid tyckt om att skriva och läsa saker för egen maskin. AI kan säkert vara ett bra hjälpmedel för den som tycker det är svårt att skapa på egen hand.

Grundidén är ändå problematisk. Allt som är jobbigt eller krävande eller ansträngande ska man slippa göra. Tillvaron ska vara så befriad som möjligt från allt detta aktiva görande som kan vara svårt eller trist. 

Men läsning är i högsta grad ett aktivt görande. Bokstäver ska kodas av och fogas till ord, dessutom ska orden tolkas och förstås. Ibland kanske betydelsen finns mellan raderna istället för tydligt utskriven. I bästa fall väcker texten känslor och tankar hos läsaren och det är en personlig process som pågår inne i det egna huvudet. Det tänkandet kan ingen annan göra åt dig.

Jag har sett att en del människor har åsikten att man kan läsa sammanfattningar också av böcker, så man får veta vad som händer mellan pärmarna utan att lägga en stor mängd tid på att läsa verket i sin helhet. Låt mig säga att de personerna inte har förstått någonting alls av vad läsande är.

Vad som händer i en bok är inte i närheten av lika viktigt som själva läsprocessen i sig. Vad händer i dig när du läser? Vad känner du på vägen fram till berättelsens klimax? I bästa fall hänger känslorna och tankarna kvar även om du glömmer hur boken slutade. Läsning är i högsta grad en kreativ handling.

Att läsa en bok på ett sådant sätt att känslor vaknar i kroppen kräver ett visst mått av ansträngning. Det tar tid. Ibland kräver det att man fortsätter även om det tillfälligtvis tar emot en smula.

Vårt sätt att använda AI i samhället går helt enkelt på tvärs mot allt som läsningen är och står för. Nu när de smarta programmen finns precis överallt, inbyggda i alla våra skärmar och manicker, får vi kanske ta oss en funderare på vilka signaler de skickar till de barn vi absolut vill få att läsa mer. Vilka signaler skickar vi själva?

Bilden kommer från Freepik och är inte AI-genererad.